Månadsarkiv april 2013

Mmmmm. Martabak.
Minns förra resan till Sumatra som inkörsporten till ett seriöst missbruk av dessa dregelframkallande variationer av pannkakor. De säljs både på restaurang och i flera av de där matvagnarna som dras fram på gatorna när kvällsmörkret faller. Och de kommer i matmässig form (martabak telur), och som söta desserter (martabak manis).
Eller som både och…

För när man beställer en martabak med ost är det inte ovanligt att kocken ändå sprinklar över lite chokladströssel. Ännu ett skäl att älska Sumatra.

Choklad och ost i ljuvlig kombination.

Som sagt – barer och bio kan du glömma i Banda Aceh (men ett fåtal hotell och restauranger säjler öl till utlänningar och icke-muslimer).
Så vad gör man då, för att roa sig en fredagskväll?
Framförallt hänger man på kaféer och restauranger.
Eller sjunger karaoke och spelar spel på till exempel Funland eller Hermès Palace Mall. Hundra procent nyktert och fullt ös!

Har varit lite frånvarande på bloggen ett tag. Anledningen: Jag, min slarver, hade så klart glömt laptopladdaren hemma, och att hitta en mac-sladd i Banda Aceh var lättare sagt än gjort.
Kan även skylla på svajande internetuppkoppling och några misslyckade försök att använda min nya skitsmarta telefon till att blogga så förstår ni:
Jag har en del att fylla på med.

Så nu när jag landat (utan incheckat bagage men med laptop) och har kopplat in den hårt älskade och svårt saknade sladden kan jag börja portionera ut sånt jag hade velat dela med mig av under förra veckan.

När man cyklar omkring på Sumatra blir det ganska många ”HELLOOO!” längs vägen. En ganska ansenlig mängd ”bule!” brukar man få med sig också. Bule är vad man kallar utlänningar/vitingar som mig och foto-Anders. Men inte på nåt otrevligt sätt, tvärtom.

Idag har vi cyklat i 35-gradig hetta på vischan utanför Banda Aceh, på slingrande småvägar kantade av risfält, fruktträd och små byar. Ibland skuggade av palmer, men oftast inte. När slutet närmade sig hade jag inte bara hejkramp i munnen utan även solsting i hela huvudet.
Inte så att jag klagar alltså, men…

Efter två dagar med ganska mycket regn blev det sommar (som det ska vara här nu).

Tsunamin 2004 ödelade stora delar av Banda Aceh och dödade uppåt 150 000 människor. Idag syns knappt några spår av katastrofen. Förutom de två båtarna som fått ligga kvar på land.
Det stora fartyget som stundtals försedde stan med elektricitet under konflikten ligger uppspolad ungefär fem kilometer från hamnen. En märklig syn, nu mitt bland bebyggelsen. Alla hus häromkring har byggts upp på nytt eller renoverats från grunden. Intill båten har man byggt ett monument med namn på omkomna från just detta kvarter, och en vägg av metall med en inristad bild av hur det såg ut när den enorma väggen av mörkt,

Låt mig presentera mina älsklingar:

Ett stycke ryggsäck av märket Arcteryx plus flight bag från Haglöfs. Införskaffad häromdagen. Gör det lättare och roligare att resa.

Ett stycke hund av rasen golden retriever. Införskaffad i somras. Gör det svårare och jobbigare att resa. Längtar redan hem.

Men nu drar jag.

Tänk om vi skulle ta och lägga lite ny räls. Bygga en ny järnväg. Knyta ihop våra största skandinaviska städer och svischa iväg mot framtiden.
Det finns idéer om det här, och det kallas Åttamiljonersstaden. Svårt att läsa när det sitter ihop så där, låter bättre på engelska:
www.8millioncity.com

Denna vision går ut på att bygga spår för snabbtåg som skulle förkorta restiden radikalt på sträckan Oslo-Göteborg-Malmö-Köpenhamn. Blott två och en halv timme skulle det kunna ta att susa iväg från den norska huvudstaden till den danska. Att bo i Göteborg skulle bli fantastiskt.

En gång fick jag ett mail från en läsare som ville ha tips om vart han skulle åka. Han tyckte det var SÅ SVÅRT att bestämma sig, men hade massor av idéer, den ena mer fantastisk än den andra. Ändå. Så svårt. Att. Bestämma. Sig.

Jag raljerade lite över det där i en krönika sen. Undrade var människors riktiga resedrömmar tagit vägen (ja, även mina, egentligen). Ni vet, de där drömmarna och målen man haft med sig på allvar. Drömmen om det där stället man verkligen-verkligen-verkligen vill åka till. Inte bara för att man ska åka nånstans för åkandets skull.

Jag behöver hjälp.
Så här är det: Efter att nästa vecka ägnats åt en massa kul jobb i Aceh åker jag till Kuala Lumpur, som är en praktisk ”hub” i Asien. Sen tänkte jag unna mig ytterligare några dagar på vift i värmen, innan jag åker hem igen. Vill inte stanna i KL.
Har inte mycket tid. Bara fyra och en halv dag.
Men KAN INTE bestämma mig för vart jag ska ta vägen.
Här är mina tre alternativ. Hjälp mig nu!

1. Ta Air Asia till Kota Kinabalu på malaysiska Borneo och precis hinna promenera upp på berget Mount Kinabalu och ner igen.

Längst upp i nordväst på den indonesiska ön Sumatra ligger provinsen Aceh och staden Banda Aceh. Låter namnet bekant? Förmodligen går tankarna då till tsunamin som ödelade området den där annandagen 2004. Här dog mer än hälften av alla som omkom i flodvågskatastrofen i Asien.

Men sedan dess har mycket hänt. Staden har byggts upp igen, nya familjer har bildats, och framförallt – det har blivit fred. Innan tsunamin plågades Aceh av inbördeskrig av och till i trettio år. Ledarna för separatiströrelsen bodde faktiskt i Sverige, där de fick uppehållstillstånd och medborgarskap. För några år sedan flyttade de tillbaka och bildade det parti som idag har makten i provinsen.