Månadsarkiv november 2013

Idag landade den i prenumeranternas brevlådor, och vilken dag som helst finns den ute i handeln: Vagabonds Asienspecial.
I detta snygga nummer finns mitt och fotografen Anders G Warnes reportage om Banda Aceh.

Nästa år är det tio år sedan tsunamin drabbade Asien, och framförallt den indonesiska staden Banda Aceh i Acehprovinsen. När jag reste dit för snart tre år sedan kände jag att jag måste komma tillbaka och göra ett ordentligt reportage. Så i år tog jag med mig Anders och åkte tillbaka, för att möta staden och människorna som tagit sig igenom gerillakrig och tsunamikatastrof,

Fredag 15 november, 20.56 svensk tid.
Jaså ni tar helg ni? Har redan haft det ett tag?
Samtidigt på Newark: Två svenskor på väg hem från två och en halv veckas resereportageuppdrag i Dominikanska Republiken och Puerto Rico (och, för all del, en släng av Florida) sitter hålögda framför sina bärbara datorer och försöker få saker gjorda. Försöker jobba. Försöker leverera.

Det kommer att bli en låååång natts väg hem och tyvärr en lite för kort vecka som väntar. Jetlagen på väg hem från USA är den värsta. Och jag har just insett att jag har ännu en deadline hängande i luften.

Efter drygt två veckor i Dominikanska Republiken och Puerto Rico har vi en dags ledigt i Miami. Jag förstår att det kan låta förmätet att säga att man jobbar hårt när man gör ett resereportage, och jag kan verkligen inte klaga på uppgiften. Allt man får se och uppleva, alla möten och samtal, alla nyfikna frågor man får (och måste) ställa, gör resan lite roligare.
Man får en anledning att lägga sig i, snoka runt, tjuvlyssna, och gå rakt fram till folk och fråga vilka de är och vad de håller på med.
Sånt ingår i jobbet.

Men det tar faktiskt lite på krafterna också.

Saker man upptäcker när man kör bil i Puerto Rico:

Man ska egentligen till ett hostal (vandrarhem) men hamnar på ett motell med samma namn. Istället för vanliga rum har det här motellet ett trettiotal garageportar med namn som Antigua, Ecuador, Haiti, Peru. Och innanför de här latinamerikanska och karibiska garagen finns en dörr. Innanför dörren finns ett rum. I rummet finns en jacuzzi, en säng med speglar i taket, en strippstång, "discoteca" (man pluggar enkelt in en iPod och gör sitt eget disco) och en "love machine" (fråga mig inte hur den funkar, men det ser helt enkelt ut som nån typ av vågformad schäslong i rött galontyg).

Det tar bara drygt en timme och kostar bara två dollar. Att ta båten från kuststaden Fajardo i östra Puerto Rico till ön Vieques är med andra ord ett ekonomiskt kap. Att ön är en – ursäkta det slitna uttrycket – undangömd pärla gör ju inte saken sämre.

Undangömd? Tja, alltså, säg så här då:
Här finns stränder som är bland de bästa jag sett. Rena, helt utan synligt skräp, och med de där perfekta halvmåneböjarna som gör att estethjärtat slår en liten volt i bröstet. Inga långtråkiga spikraka grejer här – nej nej, för kusten den krumbuktar sig för oss och i varje vik – en ny strand.

El Yunque, regnskogen. Där har vi varit och vandrat, halkat, klättrat, krupit, vadat. För vill man slippa botanisk-trädgård-känslan i norra delen av nationalparken (där det går asfalterade gångvägar genom skogen) – så åker man till den sydliga, i närheten av samhället Naguabo.

Där finns inga prydliga leder. Där finns Matthews egenhändigt uppsatta snitslar i skogen, och två svenskar på resereportageuppdrag som hamnar lite snett, blir stuckna av djungelgetingar, river sig på taggbuskar och krälar under fallna träd.

Men som trots allt kommer hem relativt intakta och vilar en stund i rummet med den bästa utsikten.
Inte en annan människa i sikte.

Nu är vi i Puerto Rico! Sedan två dagar har vi börjat bekanta oss med denna ö, som är ”typ en del av USA”. Vi kan väl säga så till att börja med i alla fall. Vi kan även säga att relationen mellan stora USA och den lilla karibiska ön Puerto Rico är – komplicerad.

1898tog USA över Puerto Rico, som en slags vinst i det spansk-amerikanska kriget. Sedan dess har PR varit ett territorium inom USA. Vi tas emot av samma nitiska migrationspersonal som på fastlandet och vi betalar med dollar. Men för puertoricanerna är det inte lika enkelt.

Berget Isabel de Torres tronar som en grön bumling ovanför staden Puerto Plata på Dominikanska Republikens nordkust. Toppen är så gott som alltid omgiven av ett moln, och någonstans i det molnet finns – Jesus!

Vi tog linbanan, Teleferico, upp till bergets topp och hejade på honom.

Lider du av klaustrofobi och höjdrädsla? Då kan detta möjligtvis bli en utmaning för dig.

Men färden bjuder på en fin utsikt över stan, hamnen, strandpromenaden (Malecón) och Atlantkusten. Puerto Plata är en riktigt lummig stad utan höghus i centrum.

Den sista biten går rakt in i molnet…

Cabarete. Det hörs ju nästan på namnet att stan är som gjord för surfare. Just i själva Cabarete, på Dominikanska republikens nordkust, är det mest kitesurfing som gäller, när vindarna är bra. Men strandremsan är lång, lång, lång – med en hel del öde bitar där varken hotell eller människor syns till på ett par kilometer. Och det finns flera så kallade breaks längs vägen, så surfarna behöver inte direkt slåss om vågorna.

Under helgen har surftävlingen Masters Surf Reunion (http://www.masterssurfreunion.com) hållits på Playa Encuentro strax utanför Cabarete, med både lokala och internationella deltagare.

Här i Santo Domingo finns Karibiens enda Ikea. Detta innebär att man, när man ska förklara vad Sverige är, inte säger ”You know, Zlatan?”, utan ”You know, Ikea?”.
Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men man får genast en igenkännande nickning: Aaah, Ikea! Möblerna man måste skruva ihop själv.

Fast skruva själv gör man så klart inte om man tillhör medelklassen i Dominikanska Republiken. Då låter man en snickare eller dito inhyrd handyman göra det.

Att handla på Ikea i Dominikanska är ett tecken på att du har pengar på banken,