Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ett bombat paradis

Det tar bara drygt en timme och kostar bara två dollar. Att ta båten från kuststaden Fajardo i östra Puerto Rico till ön Vieques är med andra ord ett ekonomiskt kap. Att ön är en – ursäkta det slitna uttrycket – undangömd pärla gör ju inte saken sämre.

Undangömd? Tja, alltså, säg så här då:
Här finns stränder som är bland de bästa jag sett. Rena, helt utan synligt skräp, och med de där perfekta halvmåneböjarna som gör att estethjärtat slår en liten volt i bröstet. Inga långtråkiga spikraka grejer här – nej nej, för kusten den krumbuktar sig för oss och i varje vik – en ny strand.
Ibland en alldeles egen.

Palmer finns det också. Och ibland behagar de böja sig exakt så där som vykortsbilden påbjuder. I en vid båge ner mot vattnet.

Så till det allra bästa: DE ÄR NÄSTAN FOLKTOMMA!
Jag tar det igen: STRÄNDERNA. ÄR. NÄSTAN. FOLKTOMMA.

Åtminstone om man kommer innan Thanksgiving. Åtminstone om man inte kommer under Spring Break.
Åh, nej, Spring Break, tänker du, och ser horder av fulla amerikanska tonåringar som super och spyr framför dig. Då tar vi den biten också (och detta älskar jag verkligen): Det är inte eleverna som kommer hit på spring break. Det är lärarna! Professorerna.
Japp. Sådant är Vieques.

Men som alltid med förälskelser, och som så ofta med Puerto Rico:
It’s complicated.

För visst, vi har kanske US Navy att tacka för något här. För vore det inte för att armén tog över två tredjedelar av denna luggslitet vindbitna lilla underbara karibiska ö under andra världskriget, och gjorde den till en bas för militär träning – så hade den förmodligen fått se samma exploatering av kusten som många andra ställen.

Men istället för hotellkomplex på rad har vi här istället öde stränder. Inte en byggnad, inte en strandförsäljare (medtag för guds skull eget dricka och kylväska, för varmt blir det), och under vårt besök var det större risk att råka springa på någon av de fritt strövande hästarna och kanske halka med cykeldäcken i deras skit, än att behöva kryssa mellan handdukar på stranden. Om man säger så.

När den amerikanska armén efter många års protester lämnade Vieques 2003 gjordes det tidigare militära området nämligen om till naturreservat. Här ska inget byggas. Och jag tycker det känns så underbart.

Mindre underbart är detta:

Under tiden då USA använde en stor del av ön som testområde var det här en krigszon. En krigszon på låtsas alltså, men ofta med skarp ammunition.
Allt du sett i krigsfilmerna har hänt här. På de här stränderna har flottan gått iland för att inta ett militärt mål, här har helikoptrar hovrat i luften och flygplan gjort attacker. Här har vapen avfyrats och bomber fällts.
I många år.

Ännu pågår uppstädningsprojektet. Vi snackar metallskräp. Vi snackar kvicksilver och bly, till och med förbrukat uran och napalm.
Paradiset har alltså en baksida, som så ofta.
Det sägs att förekomsten av cancer är 27 procent högre här än på fastlandet i Puerto Rico.
Det sägs även att det inte är någon hälsorisk för besökare. Att vattnet och stränderna är så säkrade de kan bli. Och det vill man ju gärna tro.

Men vad gäller de oexploderade bomber som fortfarande finns i den avstängda terrängen gäller förstås detta:
”If you didn’t drop it, don’t pick it up”.

Ensamheten.jpg

Bahia La Chiva. Eller Blue Beach, som de amerikanska soldaterna kallade det för enkelhetens skull. Här kan ensamheten bli svår ibland. Om man inte är typen som gillar att ha stranden för sig själv. Jag upprepar: FÖR SIG SJÄLV!

Palmfringed.jpg

Vi cyklade. Vi svettades. Vi slog läger under en fransig palm och vi badade.

Vattnet.jpg

Vattnet. Klart som Ramlösa. Förresten – här på Vieques finns kanske världens bästa Bioluminescent Bay, där man ser mareld när solen går ner. Gjorde en kajaktur i mörkret och lekte med de självlysande planktonen.

Map.jpg

Städning pågår. En del av ön är fortfarande avstängd på grund av osäkrad terräng där oexploderade bomber fortfarande kan finnas. Det kommer att ta många år att göra klart arbetet och miljö- och människorättsgrupper följer utvecklingen.