Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Vilja vara local

Ibland brukar jag låtsas att jag bor i New York. Eller Melbourne. Eller Berlin. Alltså, om jag är i en stad mer än en dag väljer jag mig ett stammiskafé som jag gör till ”mitt”. Sedan sitter jag där och läser tidningen – den som alla andra läser – och försöker att inte surfa in på nån svensk sida på mobilen och fullständigt förstöra stämningen.

Kanske skriver jag på en uppropslista mot nåt dumt som de lokala politikerna hittat på, eller blir hej och du med nån i delin på hörnet.
Allt för att få drömma sig bort till ett annat liv, ett man får ha för en stund.

Men så uppstår de små problemen. Som när jag, med min i botten brittiska accent vill beställa ”tomaaato” till min frukostomelett. Jag snubblar lite precis innan a:et får breda ut sig – undrar om jag ska dra till med ”tomeido” den här gången, bara för att låtsas höra till. Som om det skulle hjälpa. Jag ser nog hopplöst svensk eller åtminstone turistögd ut som det är.

Dessutom uttalar jag Houston street som ”hjuuston”. Åtminstone gjorde jag det. Nu har jag fått höra att det som skiljer en newyorkare från andra är att hen vet att det uttalas ”hauston”.
Jag gör aldrig om misstaget. ”Hauston street”, säger jag högt och stolt när jag får tillfälle, och fattar så klart att hälften av dem som hör mig tror att jag säger fel.

NamesinEurope.jpg

Och så ett litet tips till dig som vill låtsas vara en local i Europa. Ta dig följande efternamn i respektive land, så är du nästan hemma. Kul karta, tyckte jag. Snodd från sajten Spotted by locals där alldeles lokala människor ger sina bästa tips om sina hemstäder.