Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jag vill också fastna!

Av Posted on Inga taggar 0

Jaha, så den där Bardarbunga passar på att ha utbrott nu när det bara är drygt en vecka kvar till min Kanadaresa. Om den bara kan vänta med att ställa till det, så att jag hinner komma iväg… Här är en krönika från förra gången en isländsk vulkan skapade ljuvt kaos, 2010:

Här är några minus: inställda hjärttransplantationer, gråtande barn, svettiga, magsjuka Thailandsresenärer som får åka buss utan toalett från Aten till Skövde, och pålitliga gamla flygbolag som går på knäna.
I övrigt anser jag att askmolnet från Island var det bästa och roligaste som hänt sedan Berlusconi fick en katedral på näsan. Det är något härligt banalt över den sortens välfärdskatastrof som plötsligt får oss att bokstavligen stanna upp, se på vår lilla lågprisflyglänkade del av världen och tänka – oj, är den så stor? Tar det tjugoåtta timmar (och kostar 38 000 kronor) att åka taxi från Barcelona till Södertälje?

Den isländska vulkanen Eyafjallajökull bjöd oss på en festival i underbart, uppfriskande kaos. Det var veckan då kungaparet tog bilen till drottning Margretes födelsedag i Köpenhamn, då John Cleese tog taxi mellan Skavlans studio och Bryssel och då mina föräldrar drack champagne i Frankrike utan att ha någon brådska hem. De fick en liten askpaus i programmet. Researrangören bjöd på bubbel som plåster på såren.
På hemmaplan tog en väninna sig an två strandade brittiska riskkapitalister som talade Queen’s English och hade artigt manér. De bjöd ut henne på finkrog och blev hennes nya Facebookkompisar. Hon älskade det. Det gjorde jag också, i teorin.

I praktiken var jag djupt frustrerad. Inaskad i Stockholm, när folk där ute levde min dröm; att fastna någonstans, var som helst utom hemma. Jag skulle ju ha åkt till Svalbard om inte flyget varit inställt. Men det värsta var ändå inte att jag fick vänta på att komma iväg, utan känslan av att ha missat ett unikt äventyr.
Ärligt talat hade det inte behövt vara Svalbard. Det hade funkat lika bra att bli ”askefast” (som norrmännen säger) i Trondheim. Eller Tranås. Poängen var ju att få hamna i ett sammanhang som ligger helt utom ens egen kontroll, att vara utlämnad åt ödet, och finna sig i det. Den ultimata övningen i att bara flyta med, och se vad som händer.
Det närmaste jag själv har kommit var när en flodbåt körde fast i tidvattnet i Mekongdeltat (tre timmar flodfast) och när det lilla flygplanet inte ville lyfta från den kenyanska ön Lamu (26 timmar öfast).

Desperat började jag försöka sy ihop ett eget askpaket i form av en resa Stockholm–Svalbard utan flyg. För det är ju möjligt. Det tar bara lite längre tid. Arton timmar i sittplats (allt liggbart var fullbokat) på tåg till Narvik, fyra timmars bussresa till Tromsö. Följt av två månaders väntan på att de arktiska isarna skulle smälta så pass att passagerarbåtarna eventuellt skulle kunna börja gå till världens nordligaste samhälle. Jag började fantisera om hur det skulle kunna bli den mest spännande resan på väldigt länge. Omöjligheter känns alltid mer lockande än de vanliga, förutsägbara alternativen. Men jag satt där jag satt. Jag var askefast i Stockholm.

Via nyheter och mail fick jag ta emot svidande rapporter om hur hyllorna i Longyearbyens matbutik började gapa tomma. Hur ”stackars” strandade turister fann sig i situationen genom att öppna taxfreespriten och ställa till med en askefylla. De hyrde skotrar och drog på asketur. Hittade säkert en ny askekompis, rentav en askeromans.
Allt det där lockade mig, till och med matbristen. För mig kändes allt folk klagade över som ett äventyr jag gick miste om.

Nu, Island, väntar vi med spänning på vad du kan hitta på med Katla. Men snälla, kan du ge ett litet tecken innan det är dags nästa gång? Så jag hinner sätta ett fuktat finger i luften och snabbt försätta mig på behörigt avstånd från Arlanda, med förhoppningen att askvindarna går min väg.