Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Låt mig berätta om Yimi

Det finns människor man möter på resa som man tänker på långt efter att man kommit hem igen. En sådan är Yimi Ferido, som jag och fotografen Sara Arnald träffade i Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo, för ett par månader sedan.

Yimi är 25 år och född i Santo Domingo. Han har aldrig varit någon annanstans, åtminstone inte i något annat land. Det är förstås omöjligt eftersom han har inte har några papper. Han är papperslös, så som vi brukar höra talas om i benämningen ”papperslös flykting”. Men Yimi är ingen vanlig flykting. Han har inte flytt från något annat är en våldsam far, eller – egentligen var det hans far som övergav honom.

15 år gammal blev han tvungen att leva på gatan. Hanka sig fram på slängd mat, pant från flaskor och ”en del dåliga saker också”, som han sa med blicken sänkt i backen. Ibland hällde folk kaffe eller vatten på honom när han sov på gatan. Efter två år som hemlös fick han hjälp av en katolsk präst att få tak över huvudet och mat i magen.

Yimi hade tur efter alla år av otur, men inte bara det. Han är begåvad och noggrann, och skulle han haft chansen, eller skulle han någonsin få den – så vill han plugga IT på universitetet. Det finns dock ett stort problem och det är hans genetiska bakgrund. Att födas av haitiska föräldrar i Dominikanska Republiken var tidigare förenat med att betraktas som dominikan, åtminstone officiellt, av myndigheterna. Men Yimis mamma, som dog när han var åtta månader, kom från Haiti och hans fars föräldrar immigrerade från samma land. Detta trasiga land som delar samma ö som Dominikanska Republiken i Karibien.
Detta fattiga land som drabbades så hårt i den katastrofala jordbävningen 2010.

Dit vill Dominikanska Republiken utvisa Yimi Ferido, och andra i hans situation. I september 2013 klubbades en ny lag igenom i högsta domstolen, som upphäver den gamla. Ett par hundra tusen migranter, eller dominikanskfödda med haitisk bakgrund riskerar nu att skickas tillbaka till Haiti.

I Yimis fall alltså till ett ”hemland” han aldrig varit i, där han inte känner någon, och där han inte förstår språket. Eftersom hans hudfärg är mörkare än de flesta dominikaners (haitier härstammar i större grad från afrikanska slavar än dominikaner gör), blir han ständigt stoppad och kontrollerad av polisen.
– Det är samma visa varje gång. De tar mig och så kommer min chef och löser ut mig från poliskontoret.
Yimis högsta önskan just nu är ett id-kort, ett cédula. Med det skulle livet vara enklare. Han skulle kunna plugga, skaffa lägenhet, få sjukhusvård utöver det akuta, söka kvalificerade jobb, skaffa bankkonto. Och slippa den jojo-artade farsen av att ständigt plockas in och lösas ut från polisen.
– Det känns som jag behöver ett id-kort för att andas! säger han uppgivet.
Varje morgon när han vaknar är han rädd att bli utvisad.

En eftermiddag är vi med när Yimi får för första gången i sitt 25-åriga liv får ett tryckt papper med sitt namn på. En bunt visitkort från hotellägaren Jonathan.
Ett namn, en titel och ett stolt bevis på att han har ett sammanhang nu. En familj, kallar han dem – kollegorna på hotellet.

Yimi1.jpg

En Manager of Maintenance med ett stort leende. Foto: Sara Arnald

Yimi2.jpg

Foto: Sara Arnald