Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Undangömd på rivieran

Vecka ett av mina fem dito på franska rivieran är avklarad. Jag bor i byn Biot, strax innanför Antibes, och här sitter jag för tillfället mest stilla och skriver ut ett stort antal reportage.
Men sen tar jag paus, och då tar jag med hunden ner till ett alldeles fantastiskt ställe.

Parc de la Brague är en populär, men på intet sätt överbefolkad, plats längs rivieran. Åtminstone inte så här långt. När sommarhettan slår till blir det här ett skönt tillhåll, för ner till ån når solens strålar bara knappt.

Stigarna följer ån La Brague,

Snyggingen Comosjön

Det är så förbannat vackert när man kör in att man måste anstränga sig för att hålla ögonen på vägen. Comosjön, i norra Italien, ligger inte långt från schweiziska gränsen, och det var den vägen jag kom.

Gröna, lummiga berg omsluter sjön, som är formad som ett uppochnedvänt Y på kartan. Jag bodde alltså i staden som också heter Como, och som ligger längst ner i den västra av Y:ets armar. Där vilar en semesterstämning som bara sköljer över en. Åtminstone var det så för mig, för några dagar sedan, när jag stannade för ett sista stopp på väg ner till franska rivieran.

Världens sötaste parasit

Man ska kanske inte bildgoogla parasiten man har i sitt tarmsystem, men jag gjorde det – och herregud, det är det sötaste jag sett. Åtminstone i den här illustrerade varianten jag hittade på nätet.
Fick även höra från en kompis som varit på middag med några infektionsläkare häromkvällen att de hade suttit och diskuterat just detta: Giardia är den sötaste parasiten! (snacka om nördigt läkarmiddagsämne, men jag gillart)

Så här står det om giardia på Wikipedia:

Giardia är ett släkte av anaeroba flagellerade urdjur (protozoparasiter) av stammen Diplomonada i supergrupp Excavata (uppkallad efter det utgrävda spåret på ena sidan av cellkroppen) som koloniserar och förökar sig i tunntarmen hos flera ryggradsdjur,

Strosa i Strasbourg, swisha genom Schweiz

Det var dags att äta i Strasbourg. Så som det ju är ibland. Men jag hade ingen aptit. Jag hade egentligen ingen vidare aptit i Moseldalen heller, men det gick ju ner i alla fall.
Men i Strasbourg bara växte tuggorna av den där lunchpajen i munnen på mig. Lämnade den halväten och strosade iväg till katedralen, för finns det en katedral i kvarteret vill man ju se den. Ha sett den.
Sedan höll jag på att klappa ihop. Fick pausa och sitta en stund när jag riktade in mig på Ibis hotel, som ju brukar kunna ta hundar på en del rum.

Mysiga Moseldalen

Här går det undan söderut. Klart man vill kika på Moseldalen när man ändå typ har vägarna förbi. Så jag tog en avstickare till Bernkastel-Kues, en 700 år gammal kurort av det pittoreskare slaget, belägen på båda sidor av floden Mosel.

Här växer vinrankorna i raka linjer nedför de omgivande sluttningarna, och i september är det stor vinfestival för alla Rieslingfantaster.

Övernattade på Café Rosi, ett Bed & Breakfast alldeles intill floden, med en lite lätt inrökt restaurang och bedagad charm. Att hundar är välkomna och blir rentav bortskämda (värdinnan sprang fram och tillbaka efter fler hundkex under frukosten i matsalen,

Välartade Münster

Minns ni filmen The Truman Show? Den där en man, spelad av Jim Carrey, är med i en dokusåpa utan att veta om det. Hela hans liv är iscensatt i en perfekt värld, där allt går enligt manus.
Lite så kändes det att komma till Münster. Jag tog en mindre väg dit från Bremen, eftersom jag var trött på Autobahn. Var kanske inte det bästa beslutet eftersom det var knökat med trafik och en del långsamt puttrande traktorer på den lilla vägen och inte mycket chans till omkörningar. Men fint var det, med illgula rapsfält, prunkande gröna björkar (här har våren kommit långt) och betande hästar vid überpittoreska korsvirkeshus.

Nomadliv i Bremen

Ibland kan det ha sina fördelar att meddela sig om sina förehavanden på sociala medier. Tack vare att jag hojtade till om att jag var på väg ner till Tyskland från Danmark fick jag en inbjudan av Margareta och Bobo Jonilson att komma förbi och bo i deras husbil en natt.

Så jag började måndagen med att korsa Själland, från Helsingör och ner till Lolland. Färjan från Rödby till Puttgarten. In i Tyskland, ut på Autobahn. Fräste iväg ner till Bremen och checkade in hos dessa coola personer, som inte bara är beresta nåt så in i bomben och har gjort så många spännande jobb runtom i världen (på allt från bussfabriker i Asien till polishundförare i Chile),

Skitresan

Hon gillar ju att bada, det lilla livet.
Gärna precis innan det är dags att packa in oss i bilen för fortsatt färd.
Och hon vill gärna tipsa andra med liknande intressen.

SkitigLovis_Helsingor.jpg
Hahaha, det funkar varje gång. 1. Hitta ett gyttjehål i skogen. 2. Gör dig så lerig du kan. 3. Invänta tvåbeningens beslut att låta dig bada i havet en gång till innan avfärd. Testat i Helsingör, Danmark. Funkar skitbra.

Barnstorf.jpg
I Tyskland finns det också gyttjepölar. Kan varmt rekommendera ett i skogen strax utanför den lilla gulla byn Barnstorf. Här har jag inte hunnit hitta det än,

Häng med på roadtrip!

Idag började den, roadtrippen. Resan ner till Frankrike som går via Danmark, Tyskland och … tja, jag vet inte riktigt än. Har hyrt ett hus vid rivieran i några veckor och har tänkt att ditresan ska få ta cirka en vecka – men någon absolut brådska är det egentligen inte. Vi får se hur rutten blir.
Dagens etapp gick från Stockholm till Helsingör, och herregud vad glad jag är att jag tog mig över sundet innan det var dags att checka in och sova någonstans.
Då är man ju ändå utomlands.
Åh, utomlands.

Det är jag och hunden Lovis.

Nu är uniformerna här!

Som ett led i Egmonts arbete med att ”synas i alla kanaler” satsar man nu på att stå ut från mängden även fysiskt. Frilansare omfattas också av den nya strategin, och reportern Karin Wallén och fotografen Johan Marklund är först ut att prova de nya arbetskläderna, under en reportageresa i Thailand för Vagabond och Utemagasinet.

Det har talats en hel del om ”brand recognition” och varumärkesbyggande, men att uniformerna skulle ha effekter för själva utförandet av jobbet var mer oväntat. Något av en bonus, faktiskt.

– Det känns som att arbetet har blivit mer strukturerat och mindre impulsivt,