Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Låt mig berätta om Yimi

Det finns människor man möter på resa som man tänker på långt efter att man kommit hem igen. En sådan är Yimi Ferido, som jag och fotografen Sara Arnald träffade i Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo, för ett par månader sedan.

Yimi är 25 år och född i Santo Domingo. Han har aldrig varit någon annanstans, åtminstone inte i något annat land. Det är förstås omöjligt eftersom han har inte har några papper. Han är papperslös, så som vi brukar höra talas om i benämningen ”papperslös flykting”. Men Yimi är ingen vanlig flykting. Han har inte flytt från något annat är en våldsam far,

Världens bästa gatukonst

Fantastisk gatukonst kan liva upp vilket tråkigt gatuhörn, vilken deppig mur eller vilken sprickig fasad som helst.
Ska ta en titt i mina fotoalbum och hitta mina egna ”best of” i den här kategorin så småningom (Melbourne, San Juan och Berlin ligger nog bra till). Men tills dess: hittade en sida som visar hur mycket kreativitet som spirar där ute. Med så här smarta och eftertänksamma själar i världen blir det roligare att se sig om.
Kolla här bara.

streetart1.jpg
streetart2.jpg
streetart3.jpg
streetart4.jpg
streetart5.jpg
streetart6.jpg

Hela sidan med coola gatukonstbilder hittar du här:
http:///memolition.com/2013/02/02/the-best-exampl
es-of-street-art-in-2012-48-pictures/#

Unna dig en trädgårdszombie

Saknar du inspiration till julklappssäcken? Ta en titt i stolsfickan på närmaste flygplan och låt den amerikanska smakgurun Skymall bli din vägvisare i shoppingdjungeln. Eller låt mig förmedla några favoriter som jag hittade när jag senast var ute och flög.
Se så mycket fint det finns, och så mycket du inte visste att du behövde. Förrän nu.

Zombieingarden.jpg
Trädgårdszombie. Because you're worth it. Eller för att nån du känner tillräckligt väl för att komma undan med det är det. Värd. Alltså.

hundgräsmatta.jpg
Jättebra grej för dig som har hund och tycker att den borde pinka inomhus.

Mandela House

Det är nästan på dagen ett år sedan jag var i hans gamla hus i Soweto, strax utanför Johannesburg. Ett av flera hus han bott i förvisso, men ett hem som betydde mycket för Nelson Mandela, och som sedan han flyttade därifrån gjordes om till museum.

”That night I returned with Winnie to No. 8115 in Orlando West. It was only then that I knew in my heart I had left prison. For me No. 8115 was the centre point of my world, the place marked with an X in my mental geography.”, skrev han i sin bok ”The Long Walk to Freedom”.

Stolt över Aceh!

Idag landade den i prenumeranternas brevlådor, och vilken dag som helst finns den ute i handeln: Vagabonds Asienspecial.
I detta snygga nummer finns mitt och fotografen Anders G Warnes reportage om Banda Aceh.

Nästa år är det tio år sedan tsunamin drabbade Asien, och framförallt den indonesiska staden Banda Aceh i Acehprovinsen. När jag reste dit för snart tre år sedan kände jag att jag måste komma tillbaka och göra ett ordentligt reportage. Så i år tog jag med mig Anders och åkte tillbaka, för att möta staden och människorna som tagit sig igenom gerillakrig och tsunamikatastrof,

Hem till verkligheten

Fredag 15 november, 20.56 svensk tid.
Jaså ni tar helg ni? Har redan haft det ett tag?
Samtidigt på Newark: Två svenskor på väg hem från två och en halv veckas resereportageuppdrag i Dominikanska Republiken och Puerto Rico (och, för all del, en släng av Florida) sitter hålögda framför sina bärbara datorer och försöker få saker gjorda. Försöker jobba. Försöker leverera.

Det kommer att bli en låååång natts väg hem och tyvärr en lite för kort vecka som väntar. Jetlagen på väg hem från USA är den värsta. Och jag har just insett att jag har ännu en deadline hängande i luften.

Ledig dag

Efter drygt två veckor i Dominikanska Republiken och Puerto Rico har vi en dags ledigt i Miami. Jag förstår att det kan låta förmätet att säga att man jobbar hårt när man gör ett resereportage, och jag kan verkligen inte klaga på uppgiften. Allt man får se och uppleva, alla möten och samtal, alla nyfikna frågor man får (och måste) ställa, gör resan lite roligare.
Man får en anledning att lägga sig i, snoka runt, tjuvlyssna, och gå rakt fram till folk och fråga vilka de är och vad de håller på med.
Sånt ingår i jobbet.

Men det tar faktiskt lite på krafterna också.

Bland strippstänger och nödöppnare

Saker man upptäcker när man kör bil i Puerto Rico:

Cabana.jpg
Man ska egentligen till ett hostal (vandrarhem) men hamnar på ett motell med samma namn. Istället för vanliga rum har det här motellet ett trettiotal garageportar med namn som Antigua, Ecuador, Haiti, Peru. Och innanför de här latinamerikanska och karibiska garagen finns en dörr. Innanför dörren finns ett rum. I rummet finns en jacuzzi, en säng med speglar i taket, en strippstång, "discoteca" (man pluggar enkelt in en iPod och gör sitt eget disco) och en "love machine" (fråga mig inte hur den funkar, men det ser helt enkelt ut som nån typ av vågformad schäslong i rött galontyg).

Ett bombat paradis

Det tar bara drygt en timme och kostar bara två dollar. Att ta båten från kuststaden Fajardo i östra Puerto Rico till ön Vieques är med andra ord ett ekonomiskt kap. Att ön är en – ursäkta det slitna uttrycket – undangömd pärla gör ju inte saken sämre.

Undangömd? Tja, alltså, säg så här då:
Här finns stränder som är bland de bästa jag sett. Rena, helt utan synligt skräp, och med de där perfekta halvmåneböjarna som gör att estethjärtat slår en liten volt i bröstet. Inga långtråkiga spikraka grejer här – nej nej, för kusten den krumbuktar sig för oss och i varje vik – en ny strand.

Ensamma i regnskogen

El Yunque, regnskogen. Där har vi varit och vandrat, halkat, klättrat, krupit, vadat. För vill man slippa botanisk-trädgård-känslan i norra delen av nationalparken (där det går asfalterade gångvägar genom skogen) – så åker man till den sydliga, i närheten av samhället Naguabo.

Där finns inga prydliga leder. Där finns Matthews egenhändigt uppsatta snitslar i skogen, och två svenskar på resereportageuppdrag som hamnar lite snett, blir stuckna av djungelgetingar, river sig på taggbuskar och krälar under fallna träd.

Men som trots allt kommer hem relativt intakta och vilar en stund i rummet med den bästa utsikten.
Inte en annan människa i sikte.