Nu är vi i Puerto Rico! Sedan två dagar har vi börjat bekanta oss med denna ö, som är ”typ en del av USA”. Vi kan väl säga så till att börja med i alla fall. Vi kan även säga att relationen mellan stora USA och den lilla karibiska ön Puerto Rico är – komplicerad.

1898tog USA över Puerto Rico, som en slags vinst i det spansk-amerikanska kriget. Sedan dess har PR varit ett territorium inom USA. Vi tas emot av samma nitiska migrationspersonal som på fastlandet och vi betalar med dollar. Men för puertoricanerna är det inte lika enkelt.

Berget Isabel de Torres tronar som en grön bumling ovanför staden Puerto Plata på Dominikanska Republikens nordkust. Toppen är så gott som alltid omgiven av ett moln, och någonstans i det molnet finns – Jesus!

Vi tog linbanan, Teleferico, upp till bergets topp och hejade på honom.

Lider du av klaustrofobi och höjdrädsla? Då kan detta möjligtvis bli en utmaning för dig.

Men färden bjuder på en fin utsikt över stan, hamnen, strandpromenaden (Malecón) och Atlantkusten. Puerto Plata är en riktigt lummig stad utan höghus i centrum.

Den sista biten går rakt in i molnet…

Cabarete. Det hörs ju nästan på namnet att stan är som gjord för surfare. Just i själva Cabarete, på Dominikanska republikens nordkust, är det mest kitesurfing som gäller, när vindarna är bra. Men strandremsan är lång, lång, lång – med en hel del öde bitar där varken hotell eller människor syns till på ett par kilometer. Och det finns flera så kallade breaks längs vägen, så surfarna behöver inte direkt slåss om vågorna.

Under helgen har surftävlingen Masters Surf Reunion (http://www.masterssurfreunion.com) hållits på Playa Encuentro strax utanför Cabarete, med både lokala och internationella deltagare.

Här i Santo Domingo finns Karibiens enda Ikea. Detta innebär att man, när man ska förklara vad Sverige är, inte säger ”You know, Zlatan?”, utan ”You know, Ikea?”.
Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men man får genast en igenkännande nickning: Aaah, Ikea! Möblerna man måste skruva ihop själv.

Fast skruva själv gör man så klart inte om man tillhör medelklassen i Dominikanska Republiken. Då låter man en snickare eller dito inhyrd handyman göra det.

Att handla på Ikea i Dominikanska är ett tecken på att du har pengar på banken,

Början på en dag: Vi har morgonkontor på flygplatsen i Fort Lauderdale, Florida. Efter 16 timmars resa via Oslo och New York, och några timmars sömn på flygplatshotell. Sömn är en bristvara med kaffe och längtan gör under med humöret.

Slutet på en dag: Vi delar en Presidente i en colmado på ett hörn i Santo Domingo, Dominikanska Republiken. Här hänger man, här ser man livet hända, här kan man köpa sardiner, bönor, tandkräm och kondomer. Men de flesta hyllorna upptas av flaskor med rom. Man tar en öl och glor på teve i skottgluggen mellan två skräniga högtalare.

I jakten på kontakter i Dominikanska Republiken ramlade jag över en blogg med det intressanta namnet ”What about your saucepans?” (http://www.yoursaucepans.blogspot.se/). Lindsay de Feliz, kvinnan bakom bloggen, har bott i Dominikanska Republiken i ungefär tio år, och är gift med en dominikansk man som kämpat sig upp från en urfattig barndom med knapphändig skolgång till att bli oppositionspolitiker som vågat utmana den lokala makten.

Redan där anade jag förstås att Lindsay skulle kunna lära mig ett och annat om livet i den här karibiska republiken. Så jag kontaktade henne, och hon svarade, och jag ställde frågor och hon svarade,

Minnen är bra. Men det här med att ha fysiska minnen från resor att placera i sitt hem har aldrig varit min starka sida. Ett tag fick jag för mig att jag kanske skulle börja samla muggar för att skaffa mig något fokus när jag ändå gjorde några trevande försök till att inhandla souvenirer.
Det blev en kopp från New York, en från Manchester och en från Peru. Sedan tog det stopp. Jag tappade lusten. De betydde ingenting.

De bästa souvenirerna är givetvis de som väcker en känsla. Och nu har jag faktiskt utvecklat någon typ av ömhet även för de fulaste figurerna i min lilla samling,

Denna veckas jobbresa gick till Sonfjällets nationalpark i Härjedalen. Tanken var att leta upp en och annan björn, för detta är känt som ett av Sveriges björntätaste områden. Inom närområdet finns 50-75 björnar. I hela Jämtlands län (där ju Härjedalen ingår) finns runt 700-900 björnar.
Men det betyder ju inte att man får se nån. Jag tycker överhuvudtaget att det verkar vara folk som INTE vill se björn (min mamma till exempel) som får se dem i det vilda.

Det är skygga och extremt uppmärksamma varelser (med mycket god hörsel och luktsinne), så en sak kan man vara säker på: De visste att vi var där.

I onsdags föll den över Grövelsjön i norra Dalarna: Säsongens första snö!
Inga jättemängder, men ändå. Vackert med ett lätt puder över de eldiga höstfärgerna.
Det blev en fin vecka i Grövelsjöns fjällvärld, och många turer in i Norge. Dessutom en massa aktiviteter med hundarna – allt från personsök och viltspår till kontaktövningar och agility. Och så den ljuvliga maten på STF:s fjällstation att runda av med på kvällen.
Detta ska bli ett reportage i tidningen Turist till våren. Ser fram emot att se fotografens bilder, men här är några enkla snapshots med mobilen…

Jakobshöjden.