Gå till huvudsajt

Hjälp barn i Peru att låta sin kreativitet blomstra – Skänk din gamla kamera

Har du en gammal kamera som du inte använder? Skänk den till fattiga barn i Peru



Min lillasyster Valentina och hennes pojkvän Kristoffer åker till Peru i februari för att volontärarbeta med barn i ett väldigt fattigt område. Organisationen som dem ska hjälpa till i heter Milagro School Peru och startades av en svensk tjej för ett par år sedan.

Innan Valentina och Kristoffer åker iväg har de en önskan om att samla ihop så många kameror som möjligt. De flesta har en gammal kamera liggandes hemma som de inte längre använder då mobiltelefoner oftast tagit över den marknaden.

Trots att kamerorna i mångas ögon kan ses som odugliga så kan de komma att förändra livet för små barn som vill låta sin kreativa sida blomstra. Har du en kamera du vill ge bort och bor i närheten av Göteborg eller Sundsvall är du varmt välkommen att höra av dig så att Valentina eller Kristoffer kan ta med sig din gåva.

Ta kontakt med Kristoffer genom Facebook eller via min Facebook-sida och hjälp till om du har möjlighet


Tycker du om det du läser? Kolla in resten av mina inlägg på Vagabond eller följ med på min Instagram där jag postar bilder ifrån mitt liv i Sydostasien. Just nu befinner jag mig på nytt i Thailand:

Goodbye #2016 – So long @valentinavbj – Couldn't have asked for a better end to a weird ass year. — It surprised me how many people that were surprised that two #siblings traveled together. I think it's weird to not have, or at least aim to have a great relationship with the people you've grown up with. — We definitely have our differences and as a #bigbrother I'm always right, but goddamn I'm happy and proud that she grew up to be such a shining sun in my life. — Don't take your family for granted and work hard to keep them close. It ain't easy but totally worth it ❤️ . . . . . . . . #Thailand #Pai #FamiljenFörst #TravelFamily #DigitalNomad #Vagabond #Backpacker #Chilena #Asia #HappyNewYear

A photo posted by Matias Andrés (@matiasandres.travel) on

 

Träffa Antony D’Oliveira som reser världen runt på småslantar

Min syster och jag vandrar runt i Chiang Mai, Thailand när tonerna från både gitarr och didgeridoo fångar vår uppmärksamhet. Utanför Tha Phae Gate har en grupp av musiker samlat en stor publik som njuter av de oväntade melodierna som färdas ut över det öppna torget innan tonerna dör ut i den passerande kvällstrafiken.

Vi sätter oss ned på marken och lyssnar på musiken som saknar ord men ändå tycks tala till sinnets bakre delar. Jag märker inte ens att min syster försvinner från min sida förrän sången tar slut och jag sitter ensam med en grupp med främlingar. Två minuter senare lämnar vi torget och under den tiden har jag lärt känna en ung fransk man vid namn Antony och bestämt att vi ska äta frukost tillsammans dagen efter.

Jag tänker att livet är bra lustigt ibland medan vi lämnar musiken bakom oss och går mot den livliga kvällstrafiken med månen över våra huvuden.


Foto: Sofie Gunnarsson


Jag och Antony har kommit överens om att träffas på samma plats dagen efter men när jag anländer är scenariot är helt olikt. Där musikerna satt trängs istället en stor grupp av vita och bruna duvor som försöker roffa åt sig den mat som turister kastat på den solvarma marken. Jag betraktar spektaklet en stund innan jag ser Antonys spensliga uppenbarelse komma gåendes runt hörnet utan något på fötterna.

Vi tar i hand och jag föreslår ett närliggande café där vi kan prata ostört från duvornas och trafikens kakafoni. Jag har tyvärr inte lång tid kvar innan jag ska vidare till nästa stad men innan dess vill jag höra resten av historien som Antony påbörjade igår.

Kvällen innan hade han brett ut en stor karta på marken i närheten av musikerna där han markerat vilka städer i världen han besökt.

35 länder har han hunnit med under tre år men han har gjort det genom att förlita sig på människors öppenhet och när den har ekat tom: ren och skär tur. Vi slår oss ned och Antony börjar berätta om hur en 1o-månaders resa till Australien och Bali påbörjade den serie av händelser som till slut placerat honom i Thailand.

Det var hans första långresa och när han lyriskt återvände tillbaka till sin hemstad Sannois i norra Frankrike lade han märkte till att nästan ingenting hade förändrats på platsen han lärt känna sedan barnsben. Detta trots det faktum att han själv växt enormt som person. Det blev tydligt att Antony växt ifrån sina rötter, han visste dock inte exakt hur mycket.


”It was horrible to come home”


När han kom hem blev han bemött av sin familj som tyckte det var god tid att han skaffade sig ett jobb och började spara pengar till en egen lägenhet. Men istället för att följa den upptrampade väg som hans familj och vänner pekade ut bestämde han sig för att ge sig ut i världen igen. Han siktade in sig på England i hopp om att bland annat förbättra sin engelska.

Det skulle bli startskottet för ett nytt liv för Antony, men kanske inte på det sättet som han hade trott. För att att ha anlänt i England förlorade han snabbt sitt jobb och hittade han sig själv i på Londons gator utan varken pengar, bostad eller en biljett hem igen.

Han blev tvungen att sälja sina böcker och pantsatte sin älskvärda kamera för att kunna få ihop ett kapital, men när han väl hade pengarna i hand mindes han känslan av att återvända hem och bestämde sig istället för fortsätta utforska den värld som hade öppnat upp sig för honom. Han spenderade pengarna på en biljett över Atlanten och landade i New York bara någon dag senare.


Antony och jag utanför Tha Phae Gate i Chiang Mai.
Foto: Sofie Gunnarsson


Tiden som hemlös i England hade lärt honom att överleva på ett existensminimum och det visade sig vara ovärderlig kunskap när han anlände till New York och tog sig vidare till Miami där han bland annat fick jobb som diskplockare. Så fort Antony fick en möjlighet att fortsätta sin resa tog han chansen och det tog honom genom den nordamerikanska kontinenten och vidare till Sydamerika.

Han sov på busstationer, i övergivna byggnader eller hos folk som han träffade längst med vägen. Trots att han upplevde motgångar och vid en tidpunkt blev av med alla sina ägodelar i Chile så var hans nya vardag ändå att föredra framför det dagliga lunk som hans liv hade varit hemma i Frankrike.

“Traveling by yourself teaches you how to meet people” berättar han för mig och träffar en nerv som är de flesta vagabonder kan hålla med om: trots att man reser ensam är det få tillfällen som spenderas i avskildhet.


Relaterad läsning: En trygghet i resandets ovisshet


Det jag tar med mig efter vårt korta möte är inte det faktum att han reser världen runt med lite pengar. Jag har själv märkt hur lätt det är att resa på obestämd tid och det mest förvånande är att inte fler gör det. Trots att Antony spenderar många nätter på övergivna platser eller vandrar runt städer för att slippa betala ett rum så är det inte heller det som sticker ut ur historien.

Det är istället hur vi besökt samma platser men ofta haft vitt skilda upplevelser, något som Antony förklarar genom att poängtera ut skillnaden på vår hudfärg. Han säger sig vilja inspirera mörkhyade människor att utforska världen mer, oavsett om de gör det på hans sätt eller finner en ny väg att vandra.

Innan vi skils åt berättar han sina egna erfarenheter med rasism på sina resor men att det aldrig hindrat honom från att fortsätta resa och berätta sin historia. Antony drömmer om framtid där han kan fortsätta besöka länder men samtidigt berätta sin historia. Han har börjat skriva ned sina tankar om livet som penninglös resenär men än så länge håller han minnena i liv genom att träffa och utbyta historier med folk han träffar på vägen.

Vi önskar varandra lycka till och jag hör inte av Antony igen förrän ett meddelande dimper ned i min Facebook. Han har tagit sig vidare till Singapore och har träffat ett par som han sover över hos. Jag tänker att livet är bra lustigt ibland och att det säkerligen inte är sista gången som våra vägar korsas – jag och Antony.


Tycker du om det du läser? Följ med på min Facebook-sida eller kika närmare på min Instagram där jag postar bilder från mina resor i Sydostasien. Just nu är jag i Chiang Mai, Thailand för att fira jul och nyår:


 

Var kommer du att fira jul och nyår?

 

Omslagsbild: Sofie Gunnarsson

Bestulna på tusentals kronor i Thailand

Allt är inte bara leenden och solsken när man är ute på vift.


Lyktstolparna längst med vägen lyser upp det smutsiga taket i bussen och väcker mig gång på gång. Vi är på väg ifrån Bangkok till Chiang Mai och har lyckats få tag i en relativt billig biljett att föra oss ur den rastlösa staden.

Min lillasyster har kurrat ihop sig och lutar sig emot mig medan jag på nytt trycker igång musiken på min telefon. Jag försöker somna men det är något som skaver i bakhuvudet, det ska dock dröja flera timmar innan jag kommer på vad det är…


Relaterad läsning: Resa med depression i bagaget


Jag börjar närma mig tre år i Asien och jag varit befriad från en hel del tråkigheter som drabbat andra. Jag har både varit ensam, deprimerad, sjuk och råkat ut för mindre olyckor på mina resor, men i det stora hela har jag både självförtroende och kropp intakt.

Vad är då anledningen bakom att vissa råkar illa ut medan andra kan fortsätta resa år efter år utan att bli skadade eller bestulna? En liten del är tur men en större del handlar om planering…


När jag tittar ut genom fönstret på bussen och betraktar de små thailändska samhällena passera dyker en naggande insikt upp i mitt sömntrötta huvud: det ligger pengar i min stora väska som jag stoppat i bagageutrymmet på bussen.

Pengarna ligger bakom min gamla MP3-spelare som i sin tur ligger i ett sidofack på min kameraväska. Den väskan ligger djupt nedpackad i min stora backpack men jag vet att pengarna redan är förlorade.

Jag biter mig i läppen och försöker att inte väcka min lillasyster. Musklerna spänner sig längst med hela ansiktet och jag känner hur min knytnäve är redo att slå igenom sätet framför mig. Utanför flyter städerna förbi i samma fart men i mitt huvud har allting förändrats.

*

Det är flera timmar tills vi kommer fram till Chiang Mai och trots att jag inte har kollat i min väska så övertygar jag mig själv om att mina 12 000 THB (strax över 3000 SEK) är borta. Det är så det fungerar när man åker med billiga bussbolag och trots att jag senare kommer gå förbi några av de pojkar som tagit mina pengar så vet jag med mig att jag kommer att ge dem ett leende och önska dem lycka till.

Jag vet detta för jag kommer spendera de nästa minuterna med att förbanna världen. Sakta men säkert kommer ilskan att övergå till irritation och sedan försvinna likt lyktstolparnas matta ljus. Jag vet detta för att det finns inga alternativ…


Good bye #Bangkok – Hello #ChiangMai 😁 — #StreetArt #DigitalNomad #Graffiti #Travel #Asia #SoutheastAsia #Thailand

A photo posted by Matias Andrés (@matiasandres.travel) on


Jag önskar att jag kunde påstå att jag nått en högre nivå av förståelse för världen men på många sätt har jag bara blivit mer praktisk. Jag har förstått att jag löper mindre risk att bli rånad om jag inte har något av värde och ju mindre saker jag har att hålla reda på, desto mindre saker tappar jag bort.

Det hjälper också att veta att allt jag äger kommer jag att behöva bära på ryggen. Ju mindre jag har = mindre ryggont. En minimalistisk livstil är i mina ögon mer praktisk än spirituell men gränserna kanske inte är lika skarpa som jag tidigare trott.

*

När jag sitter i bussens mörker och tampas med mitt huvud kommer jag att tänka på mina tidiga morgnar i Oslo. Under vintertiden brukade jag ta spårvagnen till lagerlokalen där jag arbetade och mer ofta än jag vill erkänna missade jag vagnen som skulle ta mig i tid till jobbet.

Verkligheten i Oslo är mer skarp än Thailand och på de lysande informationstavlorna stod det exakt hur försenad jag skulle bli till jobbet. Det enda jag kunde göra var att snällt vänta på nästa spårvagn och spendera tjugo minuter genom Oslos utkanter. Inga pengar, önskningar eller magiska formler skulle göra mig mindre försenad – det var bara att acceptera.

*

När lamporna tänds märker jag att tankarna flutit in i drömmar på samma sätt som natten blivit till morgon. Jag och min lillasyster roffar åt oss vattenflaskor, skor och tröjor som ligger utspridda vid våra säten och försöker gnugga sömnen ur ögonen.

Innan vi lämnar bussen bakom oss springer en av pojkarna från bussbolaget fram till vår grupp och undrar om det är någon som glömt sina sandaler. Vi utbyter ett leende när han lämnar över mina kvarglömda ting och själen känns lätt när jag på nytt befinner mig i Chiang Mai, denna gång med min syster.

Vi vandrar längst med välbekanta gator tills vi når det hostel jag brukar bo på. På avstånd ser jag hur den grå byggnaden har renoverats helt och nu är målad i en snygg kombination av rött och vitt. Vi tar oss förbi den nya lobbyn som nu huserar ett biljardbord och nyinköpta möbler och fortsätter till vårt rum.

Väl där öppnar jag upp min väska och konstaterar snabbt att pengarna är borta. Jag funderar på om mina tusenlappar kommer hjälpa en fattig familj eller spenderas på en galen kväll med grabbarna. Jag tänker också på den obekväma färden och hur en av killarna legat nere i ett mörkt bagageutrymme och rotat igenom mina underkläder och gamla träningskläder.


Bestulen i Thailand www.MatiasAndres.com


3000 kronor är en väsentlig förlust för mig som digital nomad men jag väljer att se det som priset för en nyttig läxa.

Det visar sig att hotellet är betydligt bättre än sist och vi spenderar ett par glada dagar i en av mina favoritställen i Thailand Solen skiner och några dagar senare känns hela upplevelsen som ett minne blott. Jag har accepterat att jag för första gången blivit bestulen men jag accepterar det inte för att jag vill men för att jag måste.


Jag kommer sammanställa en lista över bra tips som gör att du slipper samma problem som jag upplevde. Skriv gärna dina egna tips i kommentarsfältet


Gillar du vad du läser? Följ med på min Facebook-sida och titta in på min Instagram där jag postar bilder från mitt liv i Sydostasien. Just nu är jag i Pai i norra Thailand, en perfekt plats att leva några lugna veckor efter storstadens hetsiga atmosfär.

Lämna gärna en rad – jag besvara dem alla så gott jag kan ♥


Bilder: Graffiti och street art i Kambodja

För alla som uppskattar graffiti och street art finns det mängder att se i Kambodja.

matiasandres.com.jpg

Kambodja börjar sakta men säkert att bygga upp en armada av talangfulla artister som bland annat fyller gråa väggar med vacker konst.

Förutom att de numera anordnas en festival tillägnad gatukonsten så finns det även en stor mängd artister som både målar på eget bevåg och gör mer kommersiella jobb åt företag.

Ta en närmare titt på ett urval av den graffiti och gatukonst du kan finna i Kambodja:

matiasandres.jpg

^ Graffiti med hjälp av stenciler blir allt mer populärt. Här kan du se en vägg nere vid Boeung Kak, även känt som Lake Side.
12968102_598444923651977_8661017827730803522_o.jpg

^ Även denna går att finna nere vid Boeung Kak (Lake Side). Den är skapad av Stoops från Nya Zeeland.
matias andres.jpg

Bildtext^ Denna skönhet går att finna på Omana Hotels vägg på Ke Nou-gatan i Phnom Penh. Gjord av James Jean.
13913868_656805507815918_2804563769578600199_o.jpg

^ I Phnom Penh finner vi denna samarbete mellan Chasm, Mike och Gus från Japan
Matias andres skribent.jpg

^ Ännu en från Boeung Kak (Lake Side). Denna är gjord av Alex Face från Thailand.

Vilken är din favorit?

Gillar du det du ser? Följ med på min Facebook-sida, på www.MatiasAndres.com eller besök mitt Instagram-konto för bilder från Asien.

Du kan finna mer graffiti-bilder från Kambodja genom att följa Facebook-sidan Graffiti Cambodia

Dagsutflykt till fladdermusgrottan i Battambang

En av Kambodjas sömnigaste städer har även ett av landet mest aktiva nattdjur – den kambodjanska fladdermusen.

DSCN2801.JPG

Foto: Matias Andres

Efter att ha flyttat till Battambang från Phnom Penh har det blivit ett flertal småutflykter som alla varit härliga överraskningar. När min kompis Niklas kom på besök passade jag på att åter besöka ett av de ställen som vi bekantade oss när vi först lärde känna dessa delar av Kambodja.

Battambang Bat Cave, eller Sampeou Mountain som det heter på khmer, ligger ca 12 kilometer utanför stadskärnan och du kan antingen ta en cykel, tuk-tuk eller scooter hit. Pris för en tuk-tuk-tur borde ligga runt $ 6-10.

När man närmar sig på de dammiga vägarna träder ett grönskande bergsområde fram och längst upp finner man en pagoda och tre grottor: Pkasla, Lakhaon och Aksopheak. Vägen är lätt trafikerad och vid bergets fot har diverse försäljare slagit upp små matstånd med traditionell mat och lockar västerlänningar med både förfriskningar och frukt.

För att besöka pagodan på toppen kommer du att behöva betala en entré på $3 per person men som vanligt i Kambodja är det osäkert om pengarna går till att restaurera området eller om de åker rätt ned i fickan på girighetens hantlangare.

DSCN2762.JPG

Foto: Matias Andres

Efter att vi betalat entrén blickade vi upp mot de hundratals av trappsteg som skulle ta oss hela vägen till toppen. Männen vid foten av berget sa att det var närmare tusen trappsteg men sanningen ligger nog närmare en tredjedel.

De ojämna trappstegen täckta med grön mossa gav promenaden en äventyrlig touch men det blev genast mycket intressantare när vägen delade sig och slutade abrupt i vegetation. Vi valde att ta oss närmare de tornande byggnaderna som skymtade bakom träden och hamnade snabbt i famnen på en gyllene Buddha-staty.

Vägen fortsatte vidare upp mot ett tempel omringat av stora statyer som avbildade diverse karaktärer från kambodjansk folklore och buddhism. Strax efteråt stötte vi på ett par som också irrat bort sig i sin väg till toppen. Runtomkring oss hade även ett stort antal apor börjat samlas och vägen tycktes sluta i tät växtlighet kantad av sopor.

Det dröjde dock inte lång tid innan en ung flicka pekat oss i rätt riktningen och endast några minuter senare kunde vi skåda kilometervis över det kambodjanska landskapet som varvades med både tempel, grönska och enkla boenden.

Ett par våghalsiga ungar lekte nära kanten som bjöd på ett fall på flera meter utan någon säkerhet mer än en träpinne i knapp knähöjd.

Bat Cave var även inkluderat i artikeln "Sömnlös i Battambang"

DSCN2766.JPG

www.MatiasAndres.com

På vägen ned försökte vi även hitta ingången till de så kallade Killing Caves men då solen började gå ned var det dags för dagens höjdpunkt: fladdermössen.

Sampeou Mountain är känt för att inhysa miljoner av fladdermöss i olika storlekar och strax efter solnedgången kan man se dem strömma ur en stor spricka vid sidan av berget.

Spektaklet bevittnas dagligen av turister från hela världen och det är en fascinerande syn att se den stadiga strömmen av bevingade djur röra sig som en enda organism ut i kvällsmörkret.

När kvällen helt lagt sig över dagen letade sig även ett stort antal insekter ut och vi spenderade merparten av hemvägen med att plocka bort små kryp ur våra dammiga kläder. Himlen tonades ut i ett blåskimrande mörker och gjorde oss sällskap hela vägen hem till Battambangs upplysta gator.

Se hela spektaklet:

https://www.facebook.com/MatiasAndres.Writing/vid
eos/1569362943372113/

Gillar du det du läser? Gör ett besök på min Facebooksida eller kika in på min Instagram för bilder och berättelser från Kambodja och resten av Asien.

Hjälp en skola i Battambang och vinn en resa till Kambodja/Thailand

Vem älskar inte att resa och samtidigt få möjligheten att hjälpa dem som har det mindre gott ställt? Nu får du chansen att kunna göra båda sakerna genom att delta i dragningen om en resa till Kambodja och Thailand.

Matias Andres.png

Foto: Give Back Give Away

Res till Asien och hjälp den lokala befolkningen

Det finns alltid möjligheter att skapa situationer som alla kan dra nytta av, det förstod Johnny Ward och Josh Henry när de skapade GiveBackGiveAway – ett projekt som förra året besökte Västafrika och i år siktar in sig på Kambodja.

Precis som många av oss älskar de att resa och Ward har per dagsdato nästan besökt alla världens länder. Det var dock under ett besök i min hemstad Battambang som de märkte att det fanns en möjlighet att kunna hjälpa den lokala befolkningen.

De bestämde sig för att göra en lokal skola en stor tjänst och kommer under 2016 att bland annat bygga en lekplats i en av stadens många skolar som sliter med resurser.

Barnen är i åldrarna 5-16 och många av dem kommer från fattiga familjeförhållanden. Genom att donera kommer du att hjälpa till med skolmaterial, datorer, cyklar och en lekplats för skolans barn.

Som om det inte vore nog kommer du även att vara med i en lottdragning som med lite tur kan vinna dig en resa till Thailand och Kambodja!

Matias Andres 3.png

Foto: Give Back Give Away

Vinn en resa till Kambodja och Thailand

Genom att donera $ 10 (84,5 kronor) eller mer kommer du vara med i en lottdragning. $ 10 ger dig en styck lott medan $25 (211 kronor) ger dig tre möjligheter att ta hem storvinsten. Skulle du vinna kommer du att få både flyg, boende och aktiviteter inkluderade helt gratis.

Resan börjar den 2 december och du kommer under två veckor att besöka både Bangkok, Battambang och tempelstaden Angkor Wat i Siem Reap innan du avslutar resan på en sandstrand på Koh Chang. För en fullständig resrutt kan du besöka GiveBackGiveAways hemsida.

Glöm inte att skriva mig ett meddelade om du vinner så ser vi till att mötas upp och hjälpas åt under den tid som du spenderar i Battambang. Detta är ett fenomenalt sätt att ge till dem behövande och samtidigt få chansen att uppleva en ny kultur och utforska Kambodja.

Kort och gott

$ 10 (84,5 kronor) = En lott
$ 25 (211 kronor) = Tre lotter

Följ denna länk för att vara med i dragningen och vinn en resa till Kambodja och Thailand

Matias Andres 2.png

Foto: Give Back Give Away

Gillar du det du läser? Gör ett besök på min Facebooksida eller kika in på min Instagram för bilder och berättelser från Kambodja och Asien

“I Kambodja borstar barnen inte tänderna”

När jag började arbeta som engelskalärare i Kambodja blev jag förvånad över hur många barn som hade svarta tänder. Inte bruna eller smutsiga, vi pratar om karies på en nivå att man kunde se hålen på flera meters avstånd.

Matias Andres 1.JPG

Foto: Matias Andres

Det var efter en Indien och Sri Lanka-resa som jag blev tvungen att börja leta efter jobb när jag återvände till Kambodja. Jag hade dessförinnan studerat på distans med CSN-bidrag men nu var kursen slut och det var dags att utforska den kambodjanska arbetsmarknaden.

Jag visste att flera av de unga killarna och tjejerna på mitt hostel försörjde sig som engelskalärare och trots att jag inte är från ett engelsktalande land tänkte jag ändå ge det en chans. Sagt och gjort, jag lämnade mitt lilla rum på det ökända street 172 i Phnom Penh och gav mig ut för att checka av punkt nummer ett för att få ett jobb: se proper ut

Matias Andres 2.jpg

Foto: Sreymom Phal

Det var definitivt något som tog emot när jag såg mina mörka lockar falla till golvet och det blev inte bättre av att jag kort därefter skulle behöva gå och köpa byxor på den lokala marknaden. Jag står fast vid att man fortfarande kan bedöma sin lycka utifrån hur mycket kläder man behöver ha på sig under dagen:

Skjorta, slips och skor? Nej tack
Barfota och shorts? Nu pratar vi

Efter att min utstyrsel inhandlats såg jag till att införskaffa mig en lista över alla skolor i staden och hyrde sedan en scooter för att välsigna dem med ett besök från en slätstruken chilenare i svettiga byxor med pressveck.

Det var lätt att få jobb i Phnom Penh, överraskande lätt faktiskt. Det tog inte lång tid innan byxor och slips hade blivit del av morgonrutinen och skriket från rika kambodjanska barn hade blivit vardag.

Matias Andres 3.jpg

Foto: Matias Andres

Dessa små charmiga varelser var fascinerande på fler sätt än ett. De anlände till skolan i dyra och enorma bilar trots att vägarna knappt hade plats för cyklar och de konsumerade socker som om deras liv hängde på det.

Kambodja har en uppenbar förkärlek till söta bakelser och säljer i tillägg läsk i varje hörn. Precis som i Chile behöver du inte ens köpa en hel flaska utan du kan istället köpa ett glas med Coca Cola när abstinensen slår till.

Det har gjort att svarta tänder blivit allt mer vanligt och ingen höjer på ögonbrynen om en unge har karies som kan ses med blotta ögat. Det var dock inget jag visste när jag började på skolan och jag frågade därför en kollega varför alla ungarna hade svarta tänder.

Roti berättade för mig att det var vanligt att föräldrarna struntade i att hjälpa sina barn att borsta tänderna eftersom de ändå kommer tappa dem. Därför låter dem tänderna fyllas med karies och väntar istället på att de trillar av sig själva. I kombination med en hög sockerkonsumtion har det lett till en generation av svarta leenden under solen.

Det var svårt att låta bli att fälla en kommentar men om det är något som jag har lärt mig så är det att Kambodja aldrig slutar att förvåna ♥

Gillar du det du läser? Gör ett besök på -min Facebooksida- eller kika in på -min Instagram- för bilder och berättelser från Kambodja och Asien

Strösslade över världskartan: Från Arlanda till Battambang

Det är fortfarande samma känsla som strömmar över mig när vi närmar oss Arlanda. Flygplanen som lyfter framför ögonen på oss vittnar om något magiskt och snart får man själv ta del utav det.

Biljetten tillbaka till Kambodja köptes för över en månad sedan och har sedan dess endast legat och väntat på att användas. Jag har hindrat mig själv från att ägna alltför mycket tankekraft åt tanken att jag återvänder till Battambang, mitt nya hem, efter närmare två månader i Sverige och Norge.

När jag, min far och syster tar oss igenom svängdörrarna på Arlanda möts vi av samma glädje och stress som karakteriserar flygplatser över hela världen. Förväntansfulla familjer i lediga kläder drar sina väskor över polerade golv och tårfyllda farväl varvas med trötta resenärer som endast vill återförenas med en bekväm säng.

Vi ger varandra en sista kram för denna gång och lovar varandra att inte låta lika lång tid fortlöpa innan vi ses igen. Jag beger mig upp för rulltrapporna och med några få steg har familjen strösslats över världskartan. Lillebror sitter på ett tåg mellan Italien och Kroatien, Mamma tog ett flygplan från Arlanda till Chile en dag tidigare och snart sitter jag i luften på väg till mitt första stopp: Bryssel.

IMG_0910-576x1024.jpg

Pappa och jag. Foto: Matias Andres

Det händer något intressant i huvudet när man känner hur flygplanets motorer startar och det första rycket som får en att förstå att man äntligen är i rörelse. Man kan förstå det rent intellektuellt men ändå är det något som inte riktigt kopplar när man pressar ansiktet mot rutan och ser världen krympa.

Flygplanets kropp blir sakta ens enda verklighet med sina egna regler. Man väntar tålmodigt på mat och vatten och försöker undvika att gå på toaletten alltför många eftersom det resulterar i att man behöver väcka eller knacka på sin medpassagerares axel.

Personligen undviker jag gärna kallprat med resenärer bredvid men erfarenhet har visat mig att det inte alltid är mitt beslut. Mellan Bryssel och Abu Dhabi sitter jag med en fransk man i 30 års-åldern som bor i Indien. Har bott i landet östra delar i över tio år och har sin egen chokladfabrik som han försörjer sig igenom. Sådana saker kan man knappast hitta på.

Vi pratar om surfning, MMA och skrattar åt trafikhistorier i Asien. Efter landning följer jag med honom när han förgäves letar efter en kräm till sin flickvän och när han börjar svänga vänster in mot sin gate säger jag att min gate ligger framöver. Vi tar i hand och önskar varandra all lycka innan den namnlösa fransosen försvinner in i en grupp av asiater.

IMG_0921.JPG

Foto: MatiasAndres.com

Mellan Abu Dhabi och Bangkok försvinner tiden och det känns som att jag faller in och ut ur medvetande, endast vaken tillräckligt länge för att äta. Jag får alltmer känslan av att flygplan i stort sett är dagis för vuxna och att vi alla väntar på att få släppas ut för att få leka.

Ska man välja är Bangkok är verkligen den perfekta platsen för den leksugna. Den galna staden erbjuder alltid samma puls och trots att jag skakar på huvudet medan jag strosar igenom Khao San Road så kan jag inte låta bli att le. Jag har säkert passerat denna gatan över 50 gånger och jag börjar känna igen stadens veteraner, de tjocka hundarna och musikerna med blodsprängda ögon.

Jag bor på mitt sedvanliga hostel för 180 THB (ca 45 kr) och möter upp några av mina Bangkok-kompisar för att ta udden av den värsta jetlaggen. Min vän Dan är en Bangkok-veteran trots sin unga ålder och försörjer sig som skådespelare och modell i staden. Han berättar entusiastiskt om sin roll i filmen Never Back Down och vi skrattar åt det absurda med Sydostasien och varför vi älskar den här delen av världen.

Relaterade inlägg: Fem favoriter i Bangkok

Nästa morgon möter jag upp en trött grupp av backpackers som också ska bege sig till Kambodja. Vi följer den energiska ledaren som visar oss den minivan som ska ta oss till Poi Pet, staden som ligger vid gränsen mellan Thailand och Kambodja. Innan vi kommer dit följer dock något av en mardrömsfärd. Det är svårt att vänja sig vid den höga hastighet som yrkeschaufförerna håller och det blir inte bättre av att mannen pratar i telefon och att fordonet saknar bälten.

Poi Pet är en utmaning i sig och man gör bäst i att förvänta sig det värsta. Platsen ser dock bättre och bättre ut för var gång men kan fortfarande vara en ganska trist introduktion till landet. Poi Pet är dåligt skyltat och fullt med människor som mer än gärna hjälper dig för pengar.

Jag går tillsammans med ryska som ska besöka Angkor Wat och tillsammans försöker vi oss charma oss igenom passkontroller utan att behöva betala alltför mycket mutor och extrapengar.

IMG_0947.jpg

Foto: Matias Andres

Det tar inte ens fem minuter innan jag på nytt har skilts från personer som jag spenderat hela dagen med. Namnen tappar jag snabbt bort och kvar blir endast nationalitet och små detaljer jag la märke till: argentinaren med de gula tänderna, den vegetariska italienaren, den ryskfödda tyskan med den lustiga hatten.

Jag vinkar till mig en motorcykel och säger några ord på khmer för att få honom att förstå att det inte är min första gång i landet, ett bra sätt att slippa betala mer än nödvändigt. Jag stiger på en lokal buss och sätter mig bland sätena längst bak. Det tar inte lång tid innan en flakbil ställer sig bredvid den puttrande bussen och kilovis av gröna mangos tar upp platserna bredvid mig.

Frukterna fyller upp bussen hela bakre säten och jag blir tvungen att flytta mig till ett säte bredvid en ung tjej som visar mig bilder på sin familj tills jag sätter hörlurarna i öronen och drar hatten över ögonen. Genom en glipa strömmar ljus in och visar mig den kambodjanska landsbygdens torra uppenbarelse.

Landet tycks gå i olika nyanser av gult och det är endast när solen går bortom horisonten som färgerna tonas ut och mörker faller över landskapet. Vi färdas allt snabbare genom kvällen och det dröjer inte länge innan jag är hemma, hemma i Kambodja.

Sverige – Landet för länge sedan

komma hem2.jpg

Vi går längst med den grusiga vägen och sparkar småsten framför oss. Solen klarar knappt att leta sig igenom det gröna trädtaket som bågnar över våra huvuden. Hundkopplet spänns och drar åt över handen medan vi tar oss över den svajande bron som leder till de öppna markerna.

Jag har vandrat här så många gånger att det känns som om jag går sida vid sida med tiden. När vi rör oss över fältet flyger fyra becksvarta korpar upp och svävar över allt det gröna och gula som utgör vårt synfält. Det skapar en vacker kontrast som späder på den annalkande känslan av den sagolika platsen Timmele. Till vänster höjer sig återstoden av trädet som vaktat bron sedan jag kan minnas. En gång var det vitt av insektsväv och pulserade av liv. En annan gång stod det i kraftig brand och lyste upp sommarnatten. Dagen efter det brunnit var istället trädet svart och fyllde den ljusa dagen med en smal strimma av grå rök.

Från en plats till en annan. Från en form till nästa. Allt förändras.

Det har tagit ett par veckor men nu känner jag att Sverige har landat i mig och jag har äntligen tagit mark i Sverige. Jag skickar några meddelanden med min vän i Irland som åkte hem för några veckor sedan och vi kan båda konstatera att vissa saker har varit svåra att förhålla oss till i hemlandet.

Relaterat inlägg: Fem tecken på att du bott i Kambodja länge

Efter en längre tid i främst Kambodja och Thailand känns det som att jag återvänder som en blåögd turist till det avlånga landet Sverige. Redan på flygplatsen märker jag hur jag skiljer mig från resten av människorna som också väntar på flyget mellan Stockholm och Göteborg. Välklädda, friserade och väldoftande svenskar står i vägen för mig när jag står och dividerar om jag ska gå fram och inhandla en kopp kaffe för 30 kronor. Jag har tappat min referensram i golvet och vet inte längre om det är dyrt eller inte.

De billigaste matalternativen är flera gånger dyrare än allt jag vant mig vid under 2,5 år och jag får även nöjet att på nytt betala med kort, en bekvämlighet som jag inte använt på år. Dessutom står folk i kö och väntar på sin tur, bara en sådan sak. Det finns ingen närsynt tant eller hostande karl som försöker tränga sig före och lägga sin order innan mig.

På vägen hem från flygplatsen fungerar också trafiken som vanligt, med enda skillnaden att det känns ovanligt att kunna köra i hastigheter över 80 km/h utan att behöva oroa sig för att ett stort hål ska dyka upp eller att en förvirrad kossa korsar ens väg. Var är alla scootrar, halvnakna människor och livsfarliga trafiköverträdelser som skickar stress genom kroppen? Istället njuter vi av en behaglig resa genom Sverige och tiden.

komma hem.jpg

För mig kommer Sverige alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta. Det finns få saker som jag är så stolt över som de möjligheter och frihet som landet givit mig och fortsätter dela med sig av. Det är dock uppenbart att vi har gått våra skilda vägar, som två gamla vänner som färdas genom tiden och växlar mellan att brinna eller ryka under solen.

Jag kommer åka hem tidigare än förväntat, det stod klart redan efter någon dag. Min tid i Sverige har redan varit full av mer kärlek och möten än jag någonsin kunnat planera in, det är dock dags att ännu en gång börja röra sig från en plats till en annan.

Jag funderar på vad allt det här betyder, i ett större sammanhang. Kommer jag bli en av dem som spenderar återstoden av min ungdom i Asien och bygger upp ett nytt liv på andra sidan jorden? Det var vad min mamma och pappa gjorde och jag vet att de känner samma sak när de tänker på sitt hemland. Ett sting av verklighet när man besöker en plats som varit ens hela värld, men inget kan bli vad det en gång var.

Allt förändras. Från en form till en annan. Från en plats till annan.

Resa med depression i bagaget

Hur är det att resa med depression och kan det vara en lösning på nedstämdheten?

resa med depression 2.JPG

Raja's seat

Att gå från att vara ett barn till att kliva in i ungdomens värld förändrade mycket för mig. Från att ha levt ett skyddat liv med böcker och tv-spel öppnades det helt plötsligt upp en värld av tjejer, alkohol och självtvivel. Att vara en av få invandrare på min skola var aldrig något som berörde mig under min uppväxt men min chilenska sida blev snabbt uppenbar när klassens alla killar (och tjejer) växte ifrån mig.

Mina ungdomsår var långt ifrån becksvarta men trots alla vänner och goda stunder kändes det alltid som ett oväder lurade i horisonten. Kärleksbekymmer fick ofta mitt liv att röra sig i en nedåtgående spiral och det kändes som negativa känslor alltid fanns nära tillhands. Detta var dock inte något unikt för mig, sanningen är att de flesta av mina vänner kände som jag och det var något som höll ihop oss.

Spola fram några år och jag är inte längre tonåring. Mitt första riktiga förhållande har tagit slut och vuxenlivet känns om än mer förvirrande än ungdomsåren. Jag är arbetslös, singel, deprimerad och röker weed som om jag försökte slå något rekord. Mitt i allt erbjuder min mamma mig något som skulle kunna vara lösningen på alla mina problem: åk utomlands, stanna borta och fokusera på att må bra. Spola fram ytterligare tre månader och jag har en ny flickvän, jag är gladare än någonsin och magrutorna har äntligen börjat synas genom min t-shirt.

resa depression.jpg

Alla resor är inte glamorösa: Tåg i Indien

Det finns en del inom mig som önskar att det ovanstående var sant. Att det finns en rät linje mellan punkt A och B och att svaret på bekymmer går att finna mellan raderna på en blogg eller emellan två citationstecken. För vissa kanske det fungerar så men för merparten är lösningarna på våra bekymmer, speciellt en depression, en lång väg att vandra och full av felsteg.

Jag har svårt att minnas alla detaljer från resan som skulle bli min räddning, men en sak är säker: alla ambitiösa tankar om sol, bad och bländade leenden överskuggades snabbt av ett djupt vemod som höll mig fängslad i mitt egna huvud. En utlandsresa kan vara ett bra sätt att bryta gamla rutiner och mejsla fram nya sidor i din personlighet, men det är inte lösningen på alla dina problem i livet – jag talar från egna erfarenheter. Min resa gjorde att jag sjönk djupare in i min depression. Jag kände mig alltmer isolerad från min omgivning och jag hatade mig själv för att jag inte kunde vara glad trots att jag gjorde något som andra avundades.

Med åren har det blivit lättare att hantera livets djupa dalar och jag har lärt mig att acceptera att det är en del av min personlighet, något som jag måste lära mig att leva med. Det har i förlängningen gjort det enklare för mig att planera min resor. En slags mental checklista på samma sätt som jag påminner mig själv om att alltid ha några intressanta podcasts på telefonen inför en långresa.

Har du själv funderingar över hur det är att resa trots depression? Det finns vissa saker du kan göra för att underlätta för dig själv och undvika att hamna i tråkiga situationer, speciellt om du vet med dig att du har en benägenhet för nedstämdhet.

Undvik alkohol

Att resa kan vara krävande nog utan att du behöver göra det med en rejäl baksmälla i bagaget. Det kan vara svårt att stå emot frestelserna när alla ständigt festar så om du vill dricka, se till att göra det vid speciella tillfällen istället för att göra det till en livsstil.

Var social

Om du är en ensamvarg kan det var lätt att isolera dig själv när du reser. Försök att balansera upp din vardag och var inte rädd för att börja prata med personen i sätet bredvid dig, speciellt om ni är på väg till samma destination. Några av de personer som jag träffat under mina resor är folk som jag betraktar som riktigt goda vänner, trots att vi kanske endast spenderat en vecka eller en helg ihop.

resa med depression.jpg

Motorcykel i Sri Lanka kan få alla att dra på smilbanden

Hitta rätt reskamrater

Du kommer möta hundratals av människor när du reser, oavsett om du åker motorcykel genom Vietnam eller campar i Nordnorge. Håll dig till dem som tillför något positivt till dina resor, oavsett om det är bra tips eller en positiv attityd. Var inte rädd för att säga adjö till folk som du inte känner är rätt för dig. Vi är alla olika och försöker göra det bästa av vår situation.

Följ rutiner

Om du reser under en längre period är det lätt att tappa bort sina rutiner. Det finns ingen som kommer väcka dig och dina ansvarspunkter sträcker sig sällan bortom att borsta tänderna innan du lägger dig och ringa hem en gång i veckan. Gör det mesta av din dag och gå upp vid samma tidpunkt varje morgon. Det hjälper om du har ett specifikt ställe att gå till som du vet har gott kaffe. Lär känna staden du vaknar upp i varje morgon och undvik att ligga kvar i sängen.

Gör din grej

Du behöver inte äta med händerna varje dag bara för att du är i Indien och du behöver inte klappa en elefant bara för att alla andra gör det. Du kommer träffa massor av människor som har en åsikt om din resplan eller vilka platser du bör besöka. Lyssna, dela erfarenheter och inspireras men gör i slutändan din egen grej.

Tackar du nej till saker för att det är farligt eller för att de är utanför din komfortzon? Testa på nya saker och väx som person. Du kommer stöta på massor av situationer som du omöjligt kan veta om du gillar eller inte förrän du testat på dem.

Fotocred:
www.MatiasAndres.com