Fem tecken på att du bott i Kambodja länge

Dagar blev till veckor som sedan sipprade ut till månader. När åren snart blivit plural märker man att saker och ting har förändrats både utifrån och in. Saker som tidigare kunde skaka om min värld krusar numera inte vattenytan, vardagen ser annorlunda ut och förhållandet med min Kambodjanska flickvän sätter kommunikationen på prov.

Ett av de första tecknen på att ting höll på att omdefinieras kom när synen av kackerlackor och råttor inte längre fick mig att rycka till. Dessa obehagliga varelser har länge stått på min ”FY FAN”-lista men en natt i Chiang Mai sprang en råtta förbi och inte en muskel rörde sig.

Paradisön Koh Rong

Redan när vi kliver av båten blir jag översköljd av minnena från min senaste visit. De spanska tonerna från Tapas-restaurangen, de trötta damerna bakom fruitshake-stånden och de berusade ungdomarna med sin flagnande hud. Den smala stranden kantas av vandrarhem, små affärer och bungalows. Det är skönt att ännu en gång ha flytt från stadens kakofoni av hundskall och byggnadsarbetare. Här ljuder en konsensus om livets lugna stunder. Vi sparkar av oss sandalerna och går barfota längst med Koh Rongs stilla vatten.

Mycket har hänt på 18 månader men i vanlig, Kambodjansk, ordning har processen inte varit utan hinder på vägen.

På motorcykel genom Kambodja

Regnet slår som slöa nålar mot ansiktet och tvingar ned ögonlocken. Det har pågått en ständig kamp mot klockan sedan himlen öppnade upp sig och vi har förlorat i över tre timmar. Vi befinner oss någonstans emellan ingenstans och kuststaden Koh Kong.

För två timmar sedan sa en liten tjej att det var femton minuter kvar. Sanningen är att vi under hela dagen fått höra att vi är nära. Antingen ljuger någon eller så har vi åkt fel på en väg som endast leder framåt. Lederna har börjat stelna efter flera dagars åkande genom Kambodjas landsbygd och handen håller krampaktigt kring motorcykelhandtaget.