Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En bomb

En bomb briserar i Bangkoks Chidlom-distrikt och sänder chockvågor över hela kontinenten. Jag hinner titta på två videor från smällen innan jag minns att min rumskamrat har spenderat dagarna i Thailands huvudstad. Snabbt börjar huvudet kalkylera: finns det en chans att hon kan ha drabbats av förödelsen som kablas ut över alla nyhetssidor? Är inte Daniel också i Bangkok?

Jag sitter i lärarrummet på andra våning och hoppar mellan nyhetssidor. En äldre man med oerhört vita tänder har i dagarna anslutit sig till vår brokiga skara av engelskalärare. Han står nu snett bakom mig och sneglar över min axel. Jag har spenderat de senaste två veckorna inlåst framför dator och det verkar som mina sociala antenner har förtvinat under perioden. Det känns konstigt att vara bland folk – khmerer, tyskar, amerikaner, sydafrikaner, australiensare, engelsmän.

Vart är du ifrån? Hör jag att nykomlingen med de vita tänderna istället försöker med Damian från staterna.

Framför mig snurrar Facebook och jag får se att Daniel precis postat ett livstecken och jag bestämmer mig för att greppa telefonen, ringa runt och se om någon hört från min rumskamrat.

Det är konstigt hur vissa händelser skakar liv i en. Ruskar om allting och väcka en från en slummer som lagt sig om en grå filt över ögonen. En flik i nätläsarens vänstra hörna påminner mig om att jag tittat på resor hem till Sverige. Flyg med Norwegian eller kanske en tågresa från Vladivostok till Moskva? Det var del av min första plan, stanna i Asien i någon månad och sedan ta Transsibiriska Järnvägen hem. Nu kryper två-års dagen närmare och det känns konstigt att ens tänka på hembygdens gröna skogar, öppna landskap och friska luft.

20150523_171448.jpg

Fyra dagar tidigare hade jag och en lärarkollega suttit på Le Museum och spelat schack. Vi kanske drogs med av de senaste dagarnas skyfall och hade luftat genuina betänkligheter angående framtiden. Han hade bestämt sig för att resa tillbaka till Irland och studera men var rädd för stillheten på den irländska landsbygden. Bo hemma hos mamma till råga på allt, hade han sagt innan han vann sitt andra parti i rad.

Vi möts över vår längtan efter lugn och ro men delar samtidigt en farhåga – kanske lugnet inte längre vill ta oss tillbaka? Är vi inte numera Phnom Penhs bastarder? Ödesbestämda att återvända till stadens absurditeter eftersom det känns som hem. Mer hemma än det land som vi svarar när en äldre man med blekta tänder frågar var vi kommer ifrån.

Solen sjunker bakom Phnom Penhs otaliga byggnadsprojekt och slagborrarna har tystat när jag beger mig hem igen. Mopederna vid trafikljusen puttrar olycksbådande och sänder oregelbundna pustar mot mina bara ben. Alla i den vibrerande motorflocken tycks kasta flyktiga blickar emot de nedräknande sekunderna som tickar högt uppe i den regntunga morgonhimlen. Mellan oss går ett smutsigt barn mellan mopederna och torkar omotiverat på rutor och backspeglar. Någon ger honom ett par skrynkliga kambodjanska riel och sedan slår trafikljusen över till grönt – det är dags.

P1050065.jpg

Foto: Marc Kaplan

Den grekiska filosofen Heraclitus sägs ha sagt att vi aldrig stiger ned i samma flod två gånger. Allt är i ständig rörelse och när den kalla strömmen når oss en andra gång är både floden och vi själva förändrande.

Här på Vagabond har Ingrid Tollgerdt-Andersson döpt sin blogg till ”yttre och inre resor” och både hennes namnval och Per Andersson lysande artikel "Resandet gör dig social kompetent" är inne på samma spår: resandet försiggår på fler plan än ett.

Med huvudet sprängfyllt av grekiska filosofer, kambodjanska trafikoljud och svenska flygbiljetter lyckas jag ändå ta mig hemåt. Jag längtar efter ett glas juice och en ensam stund på balkongen, men mina planer bryts dock av ett välbekant leende i trappuppgången. Där står min rumskamrat – livs levande. Om än en något genant påminnelse om att jag glömde att ringa för att kolla att hon mådde bra, men också en påminnelse om något som hägrat i horisonten:

Det är dags att bryta loss, spränga rutiner och börja röra på sig.