Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Med nya ögon

Tänker ofta tillbaka på de val som togs av mina föräldrar. Det är inte lätt att se när man är mitt inne i en tickande process, men med lite distans ser man tydligt influenserna och de tillsynes slumpmässiga händelser som skapat ens tillvaro.

Jag minns en bilfärd till Arlanda när jag och pappa som vanligt var försenade till flygplatsen.

Vi yttrade inte ett ord medan pedalen sakta trycktes närmare den regniga väg som snabbt försvann under oss. Pappa sa inte mycket men han hade ett finurligt leende som jag tolkade som en glädje inför att ha en godtagen anledning till att köra snabbt. Jag skulle överraska min bror i Sidney och hade sett fram emot att lämna det vackra och vita helvete som den skandinaviska vintern representerade för mig.

Goodbye Sweden, so long Norway…

”Jag har alltid velat åka till Australien” hade pappa sagt och inlett en kort monolog som sedan uppehöll mina tankar under de 33 flygtimmarna som skulle följa. Hans egna tankar och drömmar om att resa ifrån Chile, att starta ett nytt liv. Hur han försökt att ta sig till både Australien och USA, men på grund av tillsynes slumpvisa händelser, istället hamnat i Sverige. Det fick mig att fundera; vilka hade vi varit om vi byggt vårt liv i New York eller Sydney? Vilken problematik och vilka fördelar hade kantat vår vardag i Brooklyn, vad hade hänt med vår lilla familj i Perth? Istället hamnade vi av tillsynes slumpmässiga händelser i små svenska samhällen innan vi tillslut slog rot i Ulricehamn.

I den jorden närdes vår familj, i den miljön växte vi upp och sakta uppluckrades definitionen av ”hem”. Jag vet inte om pappa vet hur många potentiella definitioner av ordet hem han presenterade den dagen. Han hade nog fullt upp med glädjen över att köra fort som fan.

Vaga.jpg

Varje morgon går jag upp och sätter på vattenkokaren. Till ljudet från värmeelementen som börjar hettas upp fyller jag två skopor med kaffepulver som sedermera åker ned i den franska pressen. Under tiden som vattnet når kokningspunkten vandrar jag ut till balkongen och tittar ut. Oftast har morgonteamet redan börjat borra i de åtta byggnadsverken som omringar vår balkong. Byggnadsverken i olika storlek, draperade i grönskimrande material, innehåller ett förfärligt oväsen varenda morgon.

Rakt över gatan brukar alltid ett par lagerarbetare sitta och… ja, sitta mestadels. Khmerer, precis som resten av sina asiatiska bröder och systrar, har ett väldigt speciellt vilosätt. De planterar sina fötter och låter rumpan sjunka ned mot marken. På det sättet kan de sitta i evigheter medan mina egna ben börjar värka efter bara några sekunder. Jag står på balkongen tills svetten gör sig bekant och går tillbaka till mitt skrivbord med lukten av min solvarma hud som sällskap. Ett meddelande blinkar fortfarande obesvarat i inkorgen och man kan se den inledande meningen: ”Vart är hem för dig egentligen?”. Det är skrivet av en tjej som jag spenderade närmare fyra år tillsammans med och som bor kvar i det lilla samhället i Västra Götaland som jag bodde i. Inte alltför långt borta från hennes hus ligger alla de små villorna som en gång huserade mina bästa vänner och hela vår värld.

Jag tänker numera inte på varken Ulricehamn eller den lilla byn Timmele, när jag tänker på ”hem”. Varken Chile, Sverige eller Norge känns längre som benämningar av hemmet, så frågan blinkar fortfarande obesvarat; inte enbart för mig men för alla: ”Vart är hem för dig egentligen?”.

Mina föräldrar valde att bosätta sig i ett annat land än Chile. De försökte med många platser och hamnade till slut i Sverige. Inte bara i Sverige men i ett samhälle som gav oss möjligheten att växa som personer och som familj. Den tryggheten är något som finns intakt inom mig. Platserna finns också kvar; det gula huset på Arturo Prat i San Javier. En plats där mina morföräldrar uppfostrade sju döttrar, den yngsta var min mor. De små lägenhetshusen i Ulricehamn. Det vita huset med de röda fönsterkarmarna i Timmele som rymmer mina ungdomsår. Som monument över den tid som förgått och gjort mig till den jag är.

Vaga2.jpg

Därför gör det extra ont när jag och min flickvän tittar på bilder från Syrien och andra krigsdrabbade områden. Den där högen med bråte som lyser på skärmen var en gång i tiden någons definition av ett hem. Gatorna som nu går i olika nyanser av grått var en plats som huserade bästa vänner och föräldrar. Minnesfragment ligger under krossade cementblock och blockerar möjligheten för hjärnan att associera dem med lycka. Sakta börjar definitionen av hem att luckras upp, även för dem, men frågan är vad som kommer ta dess plats? Vad för definition av ordet ”hem” väntar dem som fått den söndersliten?

Min syster ställer upp som volontär och delar ut mat och kläder till flyktingar som anländer från drabbade områden. Hon berättar att hon vill vara delaktig i ett positivt bemötande av de som anländer utan någonting. De som anländer kanske inte liknar vår definition av flyktingar, många levde bra liv med bekvämligheter som liknar våra egna. Kanske är de tonåringar med mobiltelefoner, småbarn med fina kläder eller medelålders män. Kanske var de byggnadsarbetare i sitt hemland, förde ett himla oväsen på morgonen, drack kaffe och tittade på folk från en balkong? Gemensamt är dock att deras idé om hem har tagit ifrån dem.

Det är inte alltid lätt att omdefiniera sin omgivning, men det är enklare om man har valt det själv. Det är med visst vemod som jag lägger märke till hur hjärnan omstrukturerar mina definitioner av ord som framtid, flickvän och familj. Men trots ett sting av tungsinthet innehåller de ändå ett löfte om glädje.

Jag har bestämt mig för att vara kvar i Asien och förhoppnings vara en del av mångas definition av vän och trygghet. Skapa min egen framtid med byggklossar från ett annat härjat land. När jag tänker tillbaka på Sverige hoppas jag att många gör, vad många gjorde för mig och min familj; lät oss bygga upp något beständigt som inga bomber kan nå. En känsla av trygghet, ett inre hem. Då kanske vi har möjligheten att bygga någonting nytt – tillsammans, för det verkar som våra gamla sätt att se på saker börjar luckras upp och kräver nya ögon.

Gillar du det du läser? Följ med på min Facebook-sida för att hänga med på senaste nytt. Jag erbjuder nu skräddarsydda lösningar och tips till resenärer som kommer till Kambodja. Ta kontakt och berätta om dina planer!

Alla artiklar förbättras dagligen med din hjälp! Fattas det något? Vad vill du veta mer om? Skriv till mig och berätta! Se även till att GILLA och DELA inlägget – Sharing is caring ♥

För att komma i kontakt och hjälpa till, besök bland annat Refugees Welcome to Gothenburg.