Alla inlägg avMatías Andrés

När jag började arbeta som engelskalärare i Kambodja blev jag förvånad över hur många barn som hade svarta tänder. Inte bruna eller smutsiga, vi pratar om karies på en nivå att man kunde se hålen på flera meters avstånd.

Foto: Matias Andres

Det var efter en Indien och Sri Lanka-resa som jag blev tvungen att börja leta efter jobb när jag återvände till Kambodja. Jag hade dessförinnan studerat på distans med CSN-bidrag men nu var kursen slut och det var dags att utforska den kambodjanska arbetsmarknaden.

Jag visste att flera av de unga killarna och tjejerna på mitt hostel försörjde sig som engelskalärare och trots att jag inte är från ett engelsktalande land tänkte jag ändå ge det en chans.

Det är fortfarande samma känsla som strömmar över mig när vi närmar oss Arlanda. Flygplanen som lyfter framför ögonen på oss vittnar om något magiskt och snart får man själv ta del utav det.

Biljetten tillbaka till Kambodja köptes för över en månad sedan och har sedan dess endast legat och väntat på att användas. Jag har hindrat mig själv från att ägna alltför mycket tankekraft åt tanken att jag återvänder till Battambang, mitt nya hem, efter närmare två månader i Sverige och Norge.

När jag, min far och syster tar oss igenom svängdörrarna på Arlanda möts vi av samma glädje och stress som karakteriserar flygplatser över hela världen.

Vi går längst med den grusiga vägen och sparkar småsten framför oss. Solen klarar knappt att leta sig igenom det gröna trädtaket som bågnar över våra huvuden. Hundkopplet spänns och drar åt över handen medan vi tar oss över den svajande bron som leder till de öppna markerna.

Jag har vandrat här så många gånger att det känns som om jag går sida vid sida med tiden. När vi rör oss över fältet flyger fyra becksvarta korpar upp och svävar över allt det gröna och gula som utgör vårt synfält. Det skapar en vacker kontrast som späder på den annalkande känslan av den sagolika platsen Timmele.

Hur är det att resa med depression och kan det vara en lösning på nedstämdheten?

Raja's seat

Att gå från att vara ett barn till att kliva in i ungdomens värld förändrade mycket för mig. Från att ha levt ett skyddat liv med böcker och tv-spel öppnades det helt plötsligt upp en värld av tjejer, alkohol och självtvivel. Att vara en av få invandrare på min skola var aldrig något som berörde mig under min uppväxt men min chilenska sida blev snabbt uppenbar när klassens alla killar (och tjejer) växte ifrån mig.

Mina ungdomsår var långt ifrån becksvarta men trots alla vänner och goda stunder kändes det alltid som ett oväder lurade i horisonten.

Ett träd ramar in solnedgången över Pai Canyon.

Musiken från Easy Tiger Hostel i Phong Nha letar sig ut över gatorna och allt fler backpackers samlas för att ta del av gratisbuffén som delas ut. Överallt sätter sig hungriga resenärer ned och trängs med sina vita papptallrikar. Jag hamnar bredvid två killar som ser märkligt bekanta ut och det är först när den ena utav dem säger att jag liknande en kompis hemma i Norge som bitarna faller på plats.

Efter ett par rundor runt i Asien är det inte konstigt att man stöter ihop en eller flera gånger med samma backpackers.

Fler får upp ögonen för vad elefanter och andra djur får utstå med för att underhålla betalande turister.

Solen slår ned över kroppen och letar upp varenda kroppsdel som inte är täckt av ett lager av kläder eller solkräm. Sydostasien lider av ännu en värmebölja som står i rejäl kontrast till de kalla vindarna som välkomnade oss sist vi besökte norra Thailand. Den här gången känns det personligt.

Vi färdas framåt i ett färgglatt tåg av mopeder vars hjälmar inte matchar det gula gruset eller den gråa asfalten som vi lämnar bakom oss. Vägen mellan Chiang Mai och Pai är känt för sina 762 kurvor men de slingriga vägarna är inte endast karakteristiska för den sträckan,

Efter tragiska nyheter från Angkor Wat om elefanten Sambos dödsfall var det skönt att kunna dela med sig av lite positiva djurnyheter.

Vi fick möjligheten att besöka Conserve Natural Forests i söndags, en underbar frivillighetsorganisation som arbetar för att bevara djur och natur i bland annat Mae Hong Son-provinsen, Thailand.

Bland alla nya bekantskaper var det två som (bokstavligen) stod ut, Kamjan och Maemoon, mor och dotter. Dem är båda gravida och har köpts ut av organisationen för att ge dem möjligheten att ha en någorlunda normal vardag i det fria. Trots sitt tillstånd var de tvungna att göra uppemot 45 elefantturer med turister per dag.

Alla som reser runt i Thailand kommer någon gång att stöta på någon som exalterat säger att ”du bara MÅSTE besöka Pai”. Jag har varit en av dem och runt hela Sydostasien kommer du garanterat finna fler Pai-älskare. Vad är det då som gör denna sömniga lilla stad så omtyckt och populär? Kan det vara den överhängande lukten av marijuana, den solvarma ölen eller är det de friska bergvindarna och obegränsade tillgången till fruktdrinkar som lockar? Det är upp till dig att ta reda på.

Pai har växt från att vara hippie-folkets givna val i Thailand till att bli en samlingsplats för kinesiska turister,

Citat:
The night hides a world, but reveals a universe

Kambodjas huvudstad är känt för att vara en plats som rymmer massor av tvivelaktiga känslor. Vad många också upptäcker är att nattlivet skiljer sig nämnvärt från den uppenbarelse som utspelar sig innan klockan slagit sex. När natten lägger sig över huvudstaden visar sig en helt ny sida som kan vara svår att tolerera, eller överleva.

HungerTv har gjort en utomordentlig minidokumentär som följer nattjournalister och deras jakt på sensationella bilder. Kambodjanska tidningarna och nyhetssidor sväller över av lemlästade kroppar, tragiska olyckor och alkoholstinna uppgörelser. Här har vi möjligheten att få en inblick i den process som leder fram till de morbida bilderna och de unga människorna bakom.

Lukten av liniment överraskar kroppen och sänder associationer av sport genom hela hjärnbalken. Överallt försöker folk hitta en ledig plaststol att sätta sig på och i bakgrunden vrålar en aggressiv popslinga från ett anonymt Thai-band. Vi är ännu en gång på plats i Kalare Night Bazaar Boxing Stadium i Chiang Mai, denna gång för att heja på slagskämpar från vårt egna gym. Atmosfären är fylld av förväntan och de få kastvindarna som letar sig in i arenan får gamla affischer att svaja. Vart man än tittar finns posters som marknadsför gamla events och slagsmål som redan utkämpats.