Skyskrapor som sträcker sig upp emot molnen och de ikoniska Petrona Twin Towers verkar nästan vara inklistrade mot bakgrunden.
När vi var i Bali i våras passade vi på att ta en weekend i Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad, som bara låg ynka 3 timmar med flyg ifrån Kuta. Ett av de bättre besluten jag tagit.
Till en början var jag livrädd, dels för att jag redan hatar att flyga, men inte nog med det – vi skulle flyga med AirAsia Indonesia. Detta kanske inte betyder mycket för dig som läser detta,
När han bokstavligen paddlar igenom skräp får han nog.
Solens strålar brinner på våra ryggar när vi sicksackar fram på moped längs Kutas turistfyllda gator. Det tutas, trängs och går inte särskilt snabbt. Trafiken i Bali är så nära vansinne jag någonsin kommit och flera gånger har jag hållit extra hårt om Marcellos midja och blundat när vi flyger fram, i princip oskyddade, på motorvägen.
En tropisk hetta ligger över Bali, men det gör ingenting, för det är januari och vi älskar livet. Hemma är det kallt och grått medan vi njuter av vår frihet att göra vad vi vill,
Hösten bjuder på sagolika Italien och kryssning i Karibien.
Det bästa jag vet är att ha en resa framför mig. Jag vill ha ett datum som jag får se fram emot, där nya äventyr börjar och där min nuvarande vardag slutar. Jag är rastlös, jag vet, och det är sällan jag är 100 % nöjd med min tillvaro i längre än några veckor. Det är ingen bra egenskap och något jag hoppas kommer att försvinna efter några år av livet i en resväska.
Sommarsverige har aldrig levererat som den gör nu. Vilken sommar!
Det här är något vi skapar tillsammans, han och jag.
En av de allra vanligaste frågorna jag får när det gäller mitt jobb (efter frågan ”men hur tjänar ni pengar?”) är – hur är det att jobba så nära inpå sin partner? Blir ni inte tokiga på varandra?
Jo, det blir vi verkligen. Men bara någon gång då och då. Oftast är det faktiskt inga större problem. Jag skulle säga att det är mer roligt och spännande, än jobbigt och irriterande.
Man kan väl säga att vi har tur, för jag kan absolut föreställa mig att andra par skulle vara nära att slå ihjäl varandra om de jobbade umgicks dagarna i ända.
Låt mig berätta om staden som ligger närmast mitt hjärta.
Det finns få saker jag älskar så mycket som jag älskar min andra hemstad, Varna. Denna dolda pärla som ofta glöms bort har så mycket mer att erbjuda än vad man kan tro.
Sedan jag var 8 månader har jag åkt fram och tillbaka till Varna varje år, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag har familj där. Jag är alltså född i Sverige, men vistades i princip lika mycket på Varnas ojämna gator och solbadande stränder som jag gjorde i det nyklippta gräset framför vårt pittoreska,
Idag jobbar jag ifrån min mammas kontor i Sunne och eftersom det är väldigt begränsat med internet här så tänkte jag passa på att skriva ett litet inlägg om min vardag.
Jag är en sådan irriterande person som sällan är fullständigt nöjd. Så fort jag kommit fram längtar jag bort. När jag är i Varna längtar jag efter Värmland och när jag är i Värmland längtar jag efter Bali och när jag är i Bali längtar jag efter Varna. Jag blir lätt uttråkad efter några dagar och även om min största rädsla är att flyga, så längtar jag alltid efter att få vara på väg igen.
Nu sitter jag i mitt älskade Värmland igen. Bulgarien var underbart som vanligt, men det är så skönt att vara tillbaka i grönskan och lugnet igen. På sommaren är mitt hem verkligen en svensk sommaridyll och jag är så glad över att få ha vuxit upp här.
Hur som helst. Detta inlägg tänkte jag gå in lite närmare på hur min ”resa som digital nomad” startade.
Beslutet att säga upp mig ifrån mitt ”vanliga” jobb kan varit det bästa beslutet jag någonsin gjort. Låt mig berätta hur allt började.
Ett år på Malta
Marcello läste till webbutvecklare inom webbdesign och efter att Marcellos pappa träffade på en kvinna i sin trappuppgång började vårt äventyr på riktigt.
Förra hösten lämnade jag Malta bakom mig efter ett år i landet. Vi hade inte planerat att stanna längre än ett år ifrån första början, så det var ju inte direkt en oväntad flytt. I oktober styrde vi mot nya äventyr i Italien, i Sverige och därefter i Bali, Indonesien.
Därför var det ju inte mer än rätt att förvandla Malta Moments till Livet som digital nomad, eftersom jag trots numera trots allt lever i en resväska (minns inte när jag packade upp sist?) med min dator som mitt enda kontor. Jag tänkte att det kanske kan vara intressant för er läsare att få en inblick i hur livet ser ut för någon som arbetar som digital nomad.
Vår lägenhet här på Malta har två balkonger, dock har de varit helt tomma sedan vi flyttade in för ca ett halvår sedan. Det enda som prytt dessa balkonger är blöta kläder och nu har jag tröttnat. Det är dags för förändring. Mamma och pappa är på besök ifrån Sverige och de är väldigt pyssliga och händiga. Så de vet ju mycket om blommor och sånt där. Vi tog därför sak i saken och våldgästade en blomsteraffär i Gzira, inte en utan fyra gånger!
På senaste tiden har jag blivit väldigt ekonomisk, vilket har resulterat i ett nästan obefintligt shoppande.
Innan jag åkte till Filippinerna i början av mars fick jag höra att en av Maltas allra kändaste klippformationer Azure Window, som låg på ön Gozo, hade kollapsat ner i Medelhavets mörka djup. Denna storslagna klippa som prytt så många bilder genom åren kunde helt enkelt inte stå emot de kraftiga vindarna och starka vågorna längre.
När jag tittade igenom mina mappar på datorn snubblade jag över en bild ifrån när vi besökte klippan i höstas och jag kan inte låta bli att känna sorg i hjärtat. Och jag kände att jag behövde uttrycka denna sorg någonstans. Tänk att detta blå fönster är förlorat för gott.
