Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att springa världens vackraste maraton

På påskafton vallfärdar löpare till Kapstaden för ett av löparkalenderns allra största events; Two Oceans Marathon. I år sprang 16,000 halvmaran, och 11,000 den otroligt vackra, men stenhårda ultrasträckan på 56km. Jag var en av de 11,000.

Vid startlinjen sjunger tusentals löpare Sydafrikas nationalsång Nkosi Sikelel iAfrika och det är inte den kyliga morgonluften som ger mig gåshud, utan känslan av att vara en del av något riktigt stort.

Two Oceans at start.JPG

Vid starten

Two Oceans.jpg

Bild: Two Oceans Marathon.

Efter startskottet tar det några minuter för oss att komma över startlinjen. Sen springer vi rakt söderöver längs Main Road som är en salig blandning av fula 60-talsbyggen och fantastiskt vackra hus från början av förra seklet. Här kommer många ut på trottoaren för att heja på löparna i sina morgonrockar, och med en kaffekopp i handen. Klockan är ju trots allt bara strax efter halv 7 när vi passerar dem. Någon lustigkurre ropar ”well done, you are almost there!”. Såhär tidigt i loppet fnissar många, men framåt slutet blir det inte många skämt. Däremot är det gott om stöd längs vägen (utöver de vätskestationer som ligger med 3km mellanrum hela vägen). Många sätter upp små bord utanför sina hus, och bjuder trötta löpare på sportdryck, kaffe och sötsaker. Jag såg tom ett bord med champagne ca 8km från målgången, och de som känner mig vet att det måste anses som något av ett mirakel att jag tackade nej till denna himmelska dryck. Men vid det laget visste jag att om jag slutade springa skulle jag aldrig komma igång igen.

Two Oceans map.jpg

Det första av de två haven möter vi i historiska Muizenberg och St James, där vi bla passerar Rhodes Cottage (där Cecil John Rhodes bodde de sista åren av sitt liv). Sedan fortsätter vi längs havet genom de små fiskebyarna Kalk Bay och Fish Hoek, innan vi gör en tvär sväng för att korsa Kaphalvön och komma fram till det andra havet i Noordhoek. Här passerar vi 28km, och därmed är halva loppet gjort. Men, den andra halvan är den tuffa så det är inte många som ropar hej.

Tekniskt sett är det egentligen samma hav hela vägen, nämligen Atlanten. Indiska Oceanen tar inte vid förrän vid Afrikas sydligaste udde Cape Agulhas som ligger 12 mil österut. Men eftersom vattnet är markant varmare på östra sidan av Kaphalvön trodde man länge att det var vid Godahoppsudden som haven möttes, och det är onekligen fortfarande en mycket intressantare tanke.

Two Oceans Kalk Bay-1.jpg

Första havet

Cape Agulhas.png

Nu äntrar vi Chapmans Peak, en av de absolut vackraste vägarna I världen. Den ligger inhuggen i en brant och ogästvänlig stenvägg som stupar brant ner i Atlantens kalla vatten. Det var italienska straffångar som mellan 1915 och 1922 byggde denna väg. De vackra vyerna till trots sliter löparna här med sin första långa backe. Vi får kokt potatis halvvägs, och det känns nästan som att vara i Sverige. Men precis som i Sverige hoppar jag erbjudandet. Jag har liksom aldrig fattat vitsen med kokt potatis. När vi når toppen är det många som tar en fotopaus. I nedförsbacken mot Hout Bay brukar de flesta börja känna av loppet bade fysiskt och psykiskt.

Two Oceans Chappies.jpg

Chapmans Peak. Bild: Two Oceans Marathon

Two Oceans Chappies2.JPG

Det är en lång, men vacker uppförsbacke

Two Oceans Hout Bay.JPG

På väg ner till Hout Bay

Nu väntar Constantia Nek, den brantaste och längsta backen på hela loppet. Här börjar definitivt den mentala delen av loppet, och man ömsom peppar, ömsom idiotförklarar sig själv. När vi är nästan uppe får vi snickers. Man är så utmattad att man knappt har energin som behövs för att tugga skiten… Sen får vi även vatten, och hjärnan börjar balla ur. Jag tänker att det måste vara såhär det känns att vara man, och inte kunna multitaska. Jag har inga bilder från denna delen av loppet. Jag tror ni förstår varför.

Efter Constantia Nek är det mer eller mindre nedförsbacke till målgången, som nu är dryga milen bort. Det känns som 10 mil. Det hårdare nedslaget i nedförsbackarna skär som knivar i trötta fotleder och knän. Jag får plötsligt akut ont i vänstra knät, och undrar om jag ens kommer klara mig till målgången. Troligtvis var det ett trick från kroppen som nu har fått nog, för bara någon timme senare känner jag ingentig. Sen, to add insult to injury som man säger på engelska, blir jag stungen av ett bi i ryggen. Vad är oddsen på det??? Det var till skillnad från knäskadan verkligt, och jag har fortfarande ett svullet bett som minne. Allt annat gjorde dock ondare, och jag glömde snart det elaka biet.

När man hör musiken från målområdet, som ligger på University of Cape Towns vackra campus i skuggan av Taffelberget är det som att få en injektion adrenalin. De sista 1,5 kilometrarna spurtade jag nästan (det kändes så, i verkligheten var det nog mer som en långsam, haltande jogg). Och så plötsligt har man gjort det! Sprungit en ultramara! Känslan är övermäktig, trots stelnande muskler och ömmande leder. Man kramar personen brevid, och känner sig som superwoman i stor grupp av superwomen and men!

När man haltar tillbaka till bilen i ett tempo markant långsammare än en sköldpadda tänker man att man aldrig ska springa igen. Quit while you are on top liksom. Men redan efter en återhämtningspizza och den obligatoriska ölen (för b-vitaminernas skull naturligtvis) börjar man planera igen. Jag tänker att Stockholm Maraton vore ju kul, nu när jag ändå kommer vara i stan vid den tiden. Watch this space, vi kanskes ses snart!

Two Oceans finish.JPG

Den känslan

Two Oceans finished.JPG

Superwoman!

Two Oceans medal.JPG

Den här medaljen kan jag lova att jag är stolt över