Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Roadtrip med Marilyn, del två

Från Swakopmund leder vägen norrut mot den ödesmättade Skelettkusten. Förrädiska sandbankar har lett till många skeppsbrott här, och landet är livlöst med undantag för de långsamt växande sanddynerna. Man förstår varför Portugiserna som seglade i dessa vatten för mer än 600 år sen gav kusten namnet ”helvetets portar”. Vid vägens ände ligger Terrace Bay som en sista utpost innan vildmarken tar över totalt. Några utspridda hus, en enkel bensinstation och en radiomast hukar i dimman för den vassa sydvästvinden.

Marilyn2-5.jpg

Vid Skelettkustens grind

Marilyn2-3.jpg

Diego Cao, den förste Europe att sätta fot på Namibias kust, reste ett stenkors i sin nations namn 1484.

Marilyn2-4.jpg

Skelettkusten är ogästvänlig och lever upp till sitt rykte en dimmig dag som denna

Vi lämnar Skelettkusten och rör oss mot Spitzkoppe, det stora berget som sags kalla människor till sig från långväga. Här har Sanfolket lämnat sina tecken; en noshörning som pekar mot vattenkällan och en shaman som satts i trans, halvt människa halvt best. Kanske är det därför berget kallar; för att visa sina livsnödvändiga vattenkällor och för att samla människor i andlighet och ceremoni. Vi slår upp våra tält i en flammande solnedgång, och sover under miljoner klara stjärnor. När gryningen kommer hälsar vi solen tillsammans med det uråldriga berget.

Marilyn2-1.jpg

Solnedgång vid Spitzkoppe, berget som Sanfolket samlades vid för tusentals år sen

Marilyn2-2.jpg

Tidig morgon i vårt läger

Damarafolkets land är kargt. Trots detta klamrar sig Mopaneträden fast i det tunna lagret jord där floden dragit sig djupt ned i marken. Herdeträdens stammar är en spöklik kontrast mot den röda jorden. Som skuggor av förfäderna som vandrat här i tusentals år.

Marilyn2-1-2.jpg

Spöklika lyser stammarna vit mot den röda marken

På Etoshas slätter betar tusentals antiloper och zebror invid den väldiga vidden som gett platsen sitt namn; hägringarnas land. Den heta luften dallrar över den torra marken, och hjärnan skapar rörelser och mönster som egentligen inte finns. Jag kan känna hur överväldigande denna upplevelse måste ha varit för Karl Johan Andersson när han stod här som en av de första vita människorna i mitten på artonhundratalet. Från en barndom i Värmland till en upptäcktsresa utan slut i Afrikas vildmark.

Marilyn2-7.jpg

Etosha i tidigt morgonljus

Marilyn2-9.jpg

Etoshas vita öken täcker över 5,000km2

Marilyn2-6.jpg

Detta land visar ingen nåd

Marilyn2-10.jpg

Vackert som ett vykort; en scen som kanske mötte Karl Johan Andersson för över 150 år sen?

Marilyn2-8.jpg

Solen går ner över Namibias slätter