Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

TIA – This Is Africa

Man brukar säga att ingenting är säkert utom döden och skatter. Jag skulle vilja lägga till ändrade planer, i alla fall på Afrikas lista. Är det något jag har lärt mig under mina 12 år i Sydafrika så är det att det sällan blir exakt som man planerat. Därför gäller det att göra det bästa av situationen: att vara flexibel och ha en hel del humor. Låt mig illustrera genom att berätta om en dag under en road trip tillsammans med min man för inte så länge sedan:

Vi hade övernattat på en lodge några kilometer från Krugerparken för att kunna hänga på låset när grinden öppnades på morgonen. Vi hade nämligen bokat ett vandringsäventyr till Thulamelaruinerna, en bosättning från en mycket avancerad kultur från 1500-talet som hade starka kopplingar till Great Zimbabwe, och hade en tidig starttid. Tidigt nästa morgon ger vi oss av, men plötsligt är vägen avstängd med trädstammar, stenar och stängsel. Det är inte helt ovanligt med vägarbeten, där man får ta en så kallad ”detour” som kan vara allt från några hundra meter till flera mil, men i det här fallet såg vi inga skyltar för detta… Vi svängde av och fortsatte lite på måfå genom en by, men hamnade så småningom i en återvändsgränd. Eller snarare, på någons gårdsplan. En kvinna som inte såg alltför road ut av att hitta turister utanför dörren tidigt i ottan uppenbarar sig, och efter lite dividering (hon pratade väldigt lite engelska) får vi klart för oss att det är ”strejk” (eller snarare protest, troligtvis för att inte fler byinnevånare har fått jobb i Krugerparken). På vår fråga om vi kan passera på något sätt ryckte hon på axlarna och sa ”då bränner de nog er bil”. Inte läge att försöka ta sig förbi med andra ord.

Närmsta grind till Kruger ligger bara 5 mil söderut, men vägen går inte raka spåret utan i en 10-mils omväg… Det vara bara att inse att det inte skulle bli någon vandring den dagen. Eftersom planen var att vi skulle campa inne i Krugerparken den kvällen bestämde vi oss för att köra omvägen ner, men kanske passa på att se något längs vägen. Vi fick rekommendationen att besöka The Big Baobab. ”Det är inte svårt att hitta, bara att svänga av vid Bale” sa receptionisten på vårt hotell. Sagt och gjort, när vi såg skylten för Bale svängde vi av asfaltsvägen och hamnade på en liten grusväg. Snart delade sig vägen, och det fanns inte tillstymmelse till vägskyltar varken för vart vägen gick eller vart The Big Baobab skulle kunna tänkas vara. Google Maps-damen var inte till mycket hjälp: enligt henne fanns inte vägen vi körde på överhuvudtaget… Men The Big Baobab fanns på hennes karta, så vi tog helt enkelt den väg som verkade gå i den allmänna riktningen och upprepade denna procedur vid varje vägskäl (det blev ganska många). Och så helt plötsligt ser vi en jätteskylt där det står The Big Baobab! Den står ca 25 meter från entrén till naturreservatet, och jag tänker i mitt stilla sinne att det hade varit till mycket mer hjälp 25km bort.

”Öppet 8-16” stod det på grinden, men den var stängd och låst och receptionen var tom… Det fanns ett telefonnummer på skylten, men jag misstänker att det var minst 25 år gammalt eftersom det hade mycket färre siffror än dagens nummer. Det skulle komma att ta tre telefonsamtal (till nummer som existerade) och två vändor till det närliggande Big Baobab Resort (som såg ut att ha haft sin senaste gäst på den tiden kontaktnumret på skylten funkade) innan vi hittade en kille som kände dem som egentligen skulle finnas i naturreservatets reception. Han fick tag på någon som förklarade vart nyckeln låg (under en sten bredvid grinden) och släppte in oss.

The Big Baobab är nästan 3,000 år gammal, och otroligt mäktig. Dessa träd, världens största suckulenter, är omgärdade av många myter och legender.  Löv, frukt och rötter har högt energivärde och många läkande egenskaper. De kan motstå både ringbarkning och eld, vilket är några av anledningarna till att de kan bli så gamla. Det är en helt magisk känsla att luta sig mot den grova stammen på ett träd som stått i flera tusen år, och man känner sig liten både i tid och rum.

Framåt sen eftermiddag kom vi fram till campingplatsen inne i Krugerparken, slog upp vårt tält och tände en liten brasa. Vid vattenhålet en liten bit bort släckte en flock elefanter törsten. Jag kontaktade vår guide och ordnade vandringen till följande morgon. Det är liksom inte någon stor grej här att det blir en dag senare. De flesta vet att planer bara i bästa fall blir som man tänkt sig. Mitt råd till dem som ska resa här är att ställa in sig på ändrade planer, och att inte låta detta förstöra semestern utan i stället bli till ett nytt äventyr. Because this is Africa – TIA!