Juli är precis slut, och med det känns det som vi går mot bättre tider här på södra halvklotet. Dagarna börjar bli längre, och snart blir det varmt igen. Här i Gauteng är vintern kall men klar; soliga dagar (det är vår torrsäsong, och vi ser knappt ett moln från juni till september) med temperaturer runt 20 grader, och kalla nätter som kan gå ner emot nollan. Det låter kanske inte så illa, men de kalla nätterna sätter sig i väggarna på våra hus som är oisolerade, dragiga och har enkelglas i fönstren… Sen är det ju så att temperatur är ett relativt begrepp.

Den 18e juli skulle Nelson Mandela ha fyllt 98. Sedan 2010 är denna dag Nelson Mandela International Day, då människor runtom i världen uppmuntras att ge 67 minuter för Mandela. En väldigt liten gåva, med tanke på att han själv gav 67 år av sitt liv för Sydafrikas frihet.

Själv planterade jag fruktträd i kåkstaden Soweto i år. Förhoppningsvis kommer dessa små träd att växa och frodas, och ge inte bara grönska men även frukt för barnen som leker här. När jag grävde i den magra myllan tänkte jag på de många ställen människor vallfärdar till för att uppleva en del av det enorma arv Nelson Mandela,

ATT KÖRA BIL PÅ EGEN HAND i Sydafrika är mycket lättare än vad många tror. Hyrbilarna är billiga och av bra kvalitet, vägarna är generellt väl underhållna och bensinen är relativt billig. Det enda man behöver oroa sig för är att hålla sig på rätt sida vägen, eftersom Sydafrika har vänstertrafik.

Att ha bil ger så mycket mer frihet på en resa. Man kan välja sin egen väg, och stanna till när man känner för det. Personligen älskar jag en roadtrip, och har gjort många runtom i detta väldiga land. För stort är det, och avstånden är ibland enorma.

Rovos Rail anses av många tågentusiaster vara ett av de absolut lyxigaste tågen i världen. Jag har inte mycket att jämföra med, men har ändå svårt att tänka mig att något skulle kunna slå upplevelsen jag hade på Rovos.

Fulla av förväntan anlände vi till den privata stationen i Pretoria för att checka in för vår resa till Durban. Vi möttes av en väskbärare i hög hatt och livré, som tog vårt bagage och försäkrade oss att det skulle finnas i vårt svit när vi kom dit. I väntrummet, möblerat med vackra skinnmöbler och dekorerat med antik tågmemorabilia,

Tidigt på morgonen den 16e juni 1976 samlades tusentals skolungdomar i kåkstaden Soweto utanför Johannesburg. Man planerade ett antal protestmarscher som skulle sammanstråla på Orlando Stadium. Denna kalla vinterdag skulle bli den sista för många av dessa ungdomar.

Anledningen till protesterna var att apartheidregeringen nyligen hade beslutat att undervisningen på de så kallade Bantuskolorna (skolor för svarta) skulle ske på Afrikaans. Nu stod man alltså inför en situation där svarta inte bara fick en undermålig utbildning (eftersom de endast ansågs behöva elementära kunskaper), utan att mycket av denna utbildning skulle ske på ett språk de inte fullt behärskade och som symboliserade apartheidregimens förtryck.

Jag får ofta frågan om vart man upplever Sydafrikas bästa safari. Svaret på denna fråga är naturligtvis subjektivt, men jag ska ge dig min åsikt. Under mina tio år i Sydafrika har jag haft privilegiet att besöka väldigt många olika safarilodger, både genom jobbet och privat. Jag tröttnar aldrig på spänningen när man rullar ut i buschen i en öppen bil! Vad kommer vi få uppleva den här gången? Varje tur är annorlunda, och varje tur är magisk! Men vissa safarin är bättre än andra. För mig är det allra viktigaste känslan av att vara mitt i Afrikas vildmark. Här är några saker som jag tycker bidrar till det:

Att man har stora ytor av vildmark runt sig.

Från Swakopmund leder vägen norrut mot den ödesmättade Skelettkusten. Förrädiska sandbankar har lett till många skeppsbrott här, och landet är livlöst med undantag för de långsamt växande sanddynerna. Man förstår varför Portugiserna som seglade i dessa vatten för mer än 600 år sen gav kusten namnet ”helvetets portar”. Vid vägens ände ligger Terrace Bay som en sista utpost innan vildmarken tar över totalt. Några utspridda hus, en enkel bensinstation och en radiomast hukar i dimman för den vassa sydvästvinden.

Vid Skelettkustens grind

Diego Cao, den förste Europe att sätta fot på Namibias kust, reste ett stenkors i sin nations namn 1484.

Just nu är jag ute på en roadtrip med ett gäng glada svenskar. Vi ska resa genom Namibia, och avslutar med ett besök i Botswanas Okavangodelta. Vår overland truck Marilyn är en trofast kompanjon, om än lite högljudd och smått grinig ibland. Precis som alla Grand Old Ladies!

Meet Marilyn!

Vi har precis avslutat den första delen av vår resa, som tog oss från Windhoek till Namiböknen och vidare till kuststaden Swakopmund. Windhoek är en intressant blandning av nytt och gammalt, kolonialt och kommunistiskt. Därifrån sträckers sig vägen sydväst mot Sossusvlei i Namiböknen där mindre än 100mm regn faller varje år.

På påskafton vallfärdar löpare till Kapstaden för ett av löparkalenderns allra största events; Two Oceans Marathon. I år sprang 16,000 halvmaran, och 11,000 den otroligt vackra, men stenhårda ultrasträckan på 56km. Jag var en av de 11,000.

Vid startlinjen sjunger tusentals löpare Sydafrikas nationalsång Nkosi Sikelel iAfrika och det är inte den kyliga morgonluften som ger mig gåshud, utan känslan av att vara en del av något riktigt stort.

Vid starten

Bild: Two Oceans Marathon.

Efter startskottet tar det några minuter för oss att komma över startlinjen. Sen springer vi rakt söderöver längs Main Road som är en salig blandning av fula 60-talsbyggen och fantastiskt vackra hus från början av förra seklet.