Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ta ditt ansvar turist!

Det fallerar aldrig. Att en eller flera gånger under semestern känna den frustrerande ilskan över människors dumhet. En dumhet som ofta kommer förklädd i turistisk form. Må det vara allt från att slänga skräp på gatan, utnyttjande av djur som rekvisita eller köp av sexuella tjänster. För några veckor sedan kom jag tillbaka från en backpacker-resa vid Colombias karibiska kust. En underbar resa genom både öken, berg, stränder och tropisk djungel, där jag fick tillfälle att träffa spännande människor från alla världens håll. Resan tog mig från landets nordligaste punkt i Cabo de la Vela till den vackra turiststaden Cartagena.

Spökvandring i Bogotá

Det finns många myter om Candelaria, Bogotás gamla stadsdel. Här sägs inte bara huvudstaden ha grundats utan här återfinns flera av de välkända spökena som sägs hemsöka stadens gator. Allt från talande åsnor till skuggorna av mördade småbarn. I likhet med den spöktur som erbjuds i Gamla Stan i Stockholm, så finns så klart även här en spöktur som erbjuds mot frivillig dricks. Jag och några vänner följde med på en stämningsfull promenad genom Candelarias färggranna gamla kvarter.

Vandringen tar sin början när solen gått ner för att skapa extra stämning.

Stegen styr mot Bogotás mindre välbesökta delar i Candelaria,

Det vi inte vill se

img_4199

Att resa är att växa. Att tänja på de där gränserna som binder en som person. Att erövra nya horisonter och inte minst möta nya verkligheter. Allt är en del av kärnan i resandet. Både det som utmanar och det som lockar.

Under min resor har jag alltid försökt uppleva så mycket som möjligt. Inte bara fester, mat och sevärdheter, sådant som de flesta av oss tar för givet ingår i en semester, utan även den mörka baksidan som då och då når kvällspressen i en skandalrubrik eller två. För den finns där oavsett om vi vill det eller inte vare sig det handlar om plågade tigerungar,

Att äta eller inte äta

Av Posted on Inga taggar 0

Det här med mat är viktigt, Ja, inte bara för att leva utan också för att få till den där riktigt perfekta semestern. Fundera på det… vilka semesterminnen har du som är förankrade i smaker, dofter eller bara själva den sociala riten att sitta och dela en måltid, hur enkel den än må vara, i grupp, par eller ensam?

För mig är mat är så tätt förknippat med känslor och människor, relationer och  vänner. Som den gången jag provade friterad ödla för första gången i Bolivia tillsammans med Jorge, när jag delade en skål bönor med ris hos urfolk i Nicaraguas djungel eller åt den bästa cevichen med utsikt över havet från Limas kustklippor.

Bland öknar och berg

Det finns nog inga platser i värlen som skänker mig sådan frid som just öknar och berg. Landskap som tycks härstamma från vår planets allra första början och som med sin brutala skönhet på många sätt utgör varandras motsatser. Den plats i världen där dessa två möts på ett fantastiskt sätt är Atacamaöknen i norra Chile. Som världens torraste öken är det en plats som knappt får någon nederbörd alls men likväl finns här en naturlig liskraft som imponerar med sin skönhet. Flyget tog mig från huvudstaden Santiago till kuststaden Antofagasta, ett ökenbelägrad Las Vegas med skyskrapor och konstgjorda gräsmattor vid landets Stilla havskust.

Sjölejon i Peru

Det här med att resa ensam är ändå ganska fantastiskt. Att bege sig dit lusten styr, upptäcka de där horisonterna men framför allt växa som person. För det är inte alltid enkelt. Tidvis står man där rådvill och ensam och undrar vad fan man gett sig in på.

Min solomånad i Peru blev just en sådan. En där jag med en olycklig kärlek hängandes över sinnet gick från både eurfori till tungsinthet. Ibland när man behöver prata av sig med någon kan ekot av ens egna tankar bli lite för mycket.

Likaledes är fördelen med att resa ensam även den att man är så mycket mer öppen för nya intryck och erfarenheter.

Freden som kom av sig…

Det har tagit några dagar att smälta, att låta ilskan, besvikelsen och sorgen ta sin plats men inte heller låta hoppet försvinna. Jag har bott i Colombia i över två år nu. På många sätt är det mitt hem. Den plats jag längtar till när jag vill ha lugn och ro, när jag vill ha trygghet och när jag känner mig ensam.

Fred eller ej?

Söndagens valresultat var inte ett nej till freden. Efter 52 års krig är det inte många som inte vill ha fred men däremot många som inte tror på den och än fler som har svårt för den.

Fred i Colombia!

Visst går det inte att förenkla till den grad men denna dag är ett steg på vägen i en väg som kantats av död, besvikelse och lidande. Det är en fred som tagit generationer att mejsla fram och som kostat alldeles för mycket. Så det är svårt att efter 50 års stridigheter inte dras med i stämningen som idag rådde bland de mer än 13 000 deltagarna på Simon Bolivar-torget i centrala Bogota.

Men visst är vägen kvar lång och krokig. Fortfarande återstår inte bara den andra gerillan ELN utan också flera paramilitära grupper för att inte nämna de fortfarande starka drogkartellerna och illegala gruv- och skogsindustrin som utnyttjar den laglösa situationen i landet.

I en by bland bergen

Gång på gång måste jag påminna mig själv om att resan är själva målet, att det inte bara är målet som ska avnjutas eller selfiedokumenteras. Nog för att Machu Picchu är just ett sådant fantastiskt resmål som det nu kanske bör skrytas med men jag måste ändå säga att vägen dit var fantastisk i sig.

Inkaleden till trots valde jag ett mer avslappnat alternativ, nämligen den pittoreskt stillsamma lilla byn Ollantaytambo. Nu ska man inte få för sig att denna by inte är hållplats för många turister men det mäter sig antagligen inte med Coscu eller Aguas Calientes.

Machu Picchu

Det är inte alla som har obegränsat med varken tid eller pengar att spendera under sin Latinamerika-resa. Det gäller med andra ord att välja vad man ska investera i och med tanke på mitt förra inlägg om Colombias förlorade stad, så är det många som frågar om man ska välja denna uppstickare snarare än det turistinfekterade Machu Picchu i Peru.

Min första och bästa resa till Peru gjorde jag i december 2014. Jag var där för att bevaka de internationella klimatförhandlingarna och efter några intensiva dagar var det dags att chilla ner… big time. Det blev en månadslång soloresa med ett självklart besök i Machu Picchu.