Bland öknar och berg

Det finns nog inga platser i värlen som skänker mig sådan frid som just öknar och berg. Landskap som tycks härstamma från vår planets allra första början och som med sin brutala skönhet på många sätt utgör varandras motsatser. Den plats i världen där dessa två möts på ett fantastiskt sätt är Atacamaöknen i norra Chile. Som världens torraste öken är det en plats som knappt får någon nederbörd alls men likväl finns här en naturlig liskraft som imponerar med sin skönhet. Flyget tog mig från huvudstaden Santiago till kuststaden Antofagasta, ett ökenbelägrad Las Vegas med skyskrapor och konstgjorda gräsmattor vid landets Stilla havskust.

Sjölejon i Peru

Det här med att resa ensam är ändå ganska fantastiskt. Att bege sig dit lusten styr, upptäcka de där horisonterna men framför allt växa som person. För det är inte alltid enkelt. Tidvis står man där rådvill och ensam och undrar vad fan man gett sig in på.

Min solomånad i Peru blev just en sådan. En där jag med en olycklig kärlek hängandes över sinnet gick från både eurfori till tungsinthet. Ibland när man behöver prata av sig med någon kan ekot av ens egna tankar bli lite för mycket.

Likaledes är fördelen med att resa ensam även den att man är så mycket mer öppen för nya intryck och erfarenheter.

Freden som kom av sig…

Det har tagit några dagar att smälta, att låta ilskan, besvikelsen och sorgen ta sin plats men inte heller låta hoppet försvinna. Jag har bott i Colombia i över två år nu. På många sätt är det mitt hem. Den plats jag längtar till när jag vill ha lugn och ro, när jag vill ha trygghet och när jag känner mig ensam.

Fred eller ej?

Söndagens valresultat var inte ett nej till freden. Efter 52 års krig är det inte många som inte vill ha fred men däremot många som inte tror på den och än fler som har svårt för den.