Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Det vi inte vill se

img_4199

Att resa är att växa. Att tänja på de där gränserna som binder en som person. Att erövra nya horisonter och inte minst möta nya verkligheter. Allt är en del av kärnan i resandet. Både det som utmanar och det som lockar.

Under min resor har jag alltid försökt uppleva så mycket som möjligt. Inte bara fester, mat och sevärdheter, sådant som de flesta av oss tar för givet ingår i en semester, utan även den mörka baksidan som då och då når kvällspressen i en skandalrubrik eller två. För den finns där oavsett om vi vill det eller inte vare sig det handlar om plågade tigerungar, svältande gatubarn eller tvångsprostituerade kvinnor.

Just Latinamerika är historiskt sett en väldigt rik region även om denna historia som oftast färgats av blod. Ordet historik onekligen för tankarna till de gamla ursfolksrikena såsom Inka, Maya eller Aztekerna eller kolonialismens arv men även om dessa så kallat klassiska besöksmål förtjänar sin uppmärksamhet så är det ofta de mer moderna som förbises. De som kanske inte bjuder på vacker arkeologi, färggranna souvenirer eller pittoresk underhållning.

Min resa till Peru var just en sådan. En där bergsvandring, Machu Picchu, underbar mat också blandades med mänskliga historier, smärtsamma minnen och en alldeles för mörk historia. För de gator vi så gärna promenerar och tar foton på idag var igår platser där det begicks ohyggliga brott.

Hon hette Maritza, en tant med ett skrynkligt litet ansikte som alltid tycktes dölja ett leende men där det bakom de vänliga ögonen också fanns en sorg. Det brukar vara så med människor som genomlevt mycket och överlevt. Människor som kanske snarare borde kallas överlevare istället för offer.

img_4285

”Militären kom till vårt hem mitt i natten. De misshandlade min man och drog honom med sig. Jag försökte hindra dem men då vände sig en av soldaterna om och slog mig i huvudet med gevärskolven.”

Hon minns inte hur lång tid det dröjde innan hon vaknade men när hon öppnade ögonen var allt tyst och stilla. Hennes make var borta. Det var sista gången hon såg honom.

Det här var knappt sexton år sedan. Lång tid kan tyckas men för någon som förlorat en människa som stått en så nära är saknaden tidlös. Det här skedde i Ayacucho. En pittoresk liten by mitt i ett stekande ökenlandskap bland bergen. En perfekt plats för att vandra men även en där varje steg trampar på Perus blodiga historia.

Det är inte många av oss som känner till att detta land för inte så längesedan skakades av vad som bara kan beskrivas som ett inbördeskrig där kommunistgerillan Sendero Luminoso stred mot den högerstyrda regimen. Som så många gånger förr så blev den politiska visionen ett minne blott och sköljdes snart bort av det ofantliga lidande som den väpnade konflikten förde med sig.

Här i Ayacucho ligger det fortfarande en militärbas. När vi går förvi kan vi höra hur soldaterna skanderar militärramsor i kör. Det känns nästan som en skymf för bara några tiotal meter från militärbasen ligger den. En stor massgrav.

img_4205

”Här någonstans ligger min man.”, säger hon lågmält.

Mitt i ett rutigt nät av gravar står ett torn. Jag frågar vad det är och får svaret att det fungerat som en brännugn. Jag går in i cementbyggnaden och vågar knappt andas. Det är konstigt hur stilla platser som dessa kan kännas, platser där så mycket lidande ägt rum. Det är stilla här också men samtidigt känner jag hur ett starkt minne tar sin plats i mitt sinne. Det här är kanske andra sidan av vad vi turister vill se. Det vi inte vill se men likväl det som får att växa.

img_4294img_4260