Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Freden som kom av sig…

Det har tagit några dagar att smälta, att låta ilskan, besvikelsen och sorgen ta sin plats men inte heller låta hoppet försvinna. Jag har bott i Colombia i över två år nu. På många sätt är det mitt hem. Den plats jag längtar till när jag vill ha lugn och ro, när jag vill ha trygghet och när jag känner mig ensam.

Fred eller ej?

Söndagens valresultat var inte ett nej till freden. Efter 52 års krig är det inte många som inte vill ha fred men däremot många som inte tror på den och än fler som har svårt för den. För det handlar inte så mycket om ett ja eller ett nej till fred, det handlar om vilken sorts fred Colombia ska ha.

Ett demokratiskt haveri

Den folkomröstning som skulle bli en historisk milstolpe blev historisk av helt fel anledningar och jag menar inte främst det nej som vann med bara en bråkdels marginal. Enbart 37% av befolkningen röstade varav knappt hälften avgjorde valet för en befolkning på 45 mljoner. Ett minst sagt demokratiskt haveri.

Ett rasande hopp

Dessa dagar som gått sedan folkomröstningen fällde en redan haltande fredsprocess, har varit fyllda av lika delar raseri, besvikelse och sorg men även ett spirande hopp. För mer än något anat har detta nej enat människor. För det är många som vill ha fred och vill ha det nu. Under onsdagen demonstrerade över 15 000 personer i Bogota, främst ungdomar, för inte bara en framtida fred utan också fortsatta fredsförhandlingar. Det är ett hopp som spirar trots stora motgångar. Den 31 oktober tar vapenvila mellan gerillan och regeringen slut.

y.jpg
u.jpg
7.jpg
l.jpg
ff.jpg
IMG_9201.jpg
IMG_9226.jpg
IMG_9229.jpg
IMG_9259.jpg
IMG_9364.jpg
IMG_9370.jpg