Alla inlägg avDaniel Ogalde

Är ”La ciudad perdida”, dvs den förlorade staden. Ett resmål eller snarare vandringsmål för den mer äventyrslystne som väljer upplevelse framför komfort. För hit kan du inte ta dig med tåg, bil eller flyg utan det är vandra som gäller.

Jag måste erkänna att jag var något tveksam till att ge mig ut i en fyra dagars djungelhajk med allt man hade fått höra. Som det delikata mellanmål jag oftast är för allsköns insekter, vi snackar mygg, loppor, löss, fästingar och allt där emellan, så kändes det inte helt kul. Jag vet vad ni tänker… lite mygg har väl ingen dött av?

Jag har aldrig fattat det här med selfien. Jag misstänker att jag inte ens är bra på det så när det kommer till en selfie så blir det oftast ett sånt här ansikte men den här gången var det bakgrunden som var det fantastiska.

Jag minns när jag var liten, hur alla mina svenska vänner brukade säga ”I helgen ska vi till landet”. Jag fattade aldrig riktigt vad de menade utan tänkte alltid ”Vaddå landet, menaru Sverige eller?”. Det blev något av en grej. Det lät nästan lite mystiskt, sådär smått legendariskt, typ som Narnia. Detta landet.

Jag kom aldrig till landet. Det närmsta blev någon annans land och när jag väl kom till Obbola utanför Umeå så var det liksom inte så wow som jag hade föreställt mig. Narnia var visserligen fint men min tid där spenderade jag mest ensam fiskandes till stanken av ortens pappersbruk och rasistiska slagord från raggare.

Pride i Colombia är inte i närheten av vad det är i Sverige. Här har festligheten bytts ut mot något mer politiskt. Det är slagord som handlar om polisvåld, diskriminering och mänskliga rättigheter. Det är mycket mer oorganiserat men samtidigt är det fullt av ungdomar, mestadels ungdomar. Det är en syn som gör en stolt. Hur unga är de som vågar ta steget utanför garderoben och kräva sina rättigheter.

Mellan 2013-2014 anmäldes 440 hatbrott mot HBTQ-personer enligt organisationen Colombia Diversa… av de som alltså anmälts. Mörkertalet är långt större. För bara några månader sedan diskriminerades jag själv tillsammans med min pojkvän.

Jag är ingen fotbollsälskare. Det kan lika gärna erkännas med en gång. Den korta tid jag spenderade på en fotbollsplan som ung involverade ett pinsamt trauma i form av en hård boll i magen. Min känsla eller medkänsla för ett gäng tillika bollfanatiska som teaterälskande män, har aldrig riktigt återhämtat sig… fram tills nu.

När jag först kom till Colombia var det världscup. Den där stora turnén som får miljoner att supa, bråka och flippa lite sådär oförståeligt. Och att bo i Colombia under fotbollstider är inte samma sak som att bo i Sverige under fotbollstider. Inte bara för att colombianerna råkar vara många fler,

Det blev en helgresa till Popayán. En sömnig småstad söder om Bogota som tycks ha minst en kyrka per gathörn. Pratar man med den vanlige colombianen så är det ingen nyhet att Colombia är ett religiöst land men även här anses just Popayán vara lite av ett religionsbälte i landet med en stark konservativism. Popayán är för många lite av en förbistation eller utresebas. Här kan du visserligen strosa runt i den gamla delen av staden, äta väldigt gott och vila ut men de flesta som passerar här har vägarna mot andra städer som Cali, siktet inställt på den närliggande vulkanen Puracé.

Det går något av inflation på röda dagar här i Colombia. Det kanske inte är så underligt med tanke på hur religiöst landet är. Antingen är det Jesus, Maria eller något annat helgon som används som ursäkt för att införa ledighet. Missförstå mig rätt, jag klagar inte. Som ateist åker jag snarare snålskjuts på denna ledighets-bonanza och det har hänt att jag en eller annan gång gått in i en kyrka för att ta en titt på detta fascinerande spektakel.

Idag, måndag var en sådan dag. Det är dessa långhelger som gör Bogota till världens bästa stad. När större delen av bogotanerna åker ut på landet,

Är nog inte riktigt min grej. Den här tog mig tre dagar, jag ser som vanligt ut som en potentiell terrorist men jag är grymt nöjd.

Just den colombianska Visa-processen har rykte om sig att vara vidrig. Det främsta problemet är att det är svårt att få ett konkret besked. Ringer du en dag får du ett annat besked än det du kanske fick dagen innan om vilka dokument som ska med.

Mitt första tips är att skicka in papprena via webben på Migración Colombias webbsida redan innan och att du därefter beväpnar dig med en stor portion tålamod och artighet.

Jag kan knappt tro att det gått två år. Två år sedan jag tog steget som skulle förändra mitt liv för alltid. Det slår mig ibland sådär mitt i en vardag. När jag handlar, när jag äter, jobbar eller rent av sitter och skiter. Fan, jag är i Colombia. Jag sitter på toa i Colombia. Jag har rest tvärs över Atlanten för att sitta och skita i Colombia. Ja, nu ska inte det här handla om mitt skitande men ni förstår känslan av den insikten.

Jag är svensk men som många av er gissat så har jag ett lite mer icke-europeiskt ursprung.