Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Okategoriserat

Machu Picchu

Det är inte alla som har obegränsat med varken tid eller pengar att spendera under sin Latinamerika-resa. Det gäller med andra ord att välja vad man ska investera i och med tanke på mitt förra inlägg om Colombias förlorade stad, så är det många som frågar om man ska välja denna uppstickare snarare än det turistinfekterade Machu Picchu i Peru.

Min första och bästa resa till Peru gjorde jag i december 2014. Jag var där för att bevaka de internationella klimatförhandlingarna och efter några intensiva dagar var det dags att chilla ner… big time. Det blev en månadslång soloresa med ett självklart besök i Machu Picchu.

Colombias Machu Picchu

Är ”La ciudad perdida”, dvs den förlorade staden. Ett resmål eller snarare vandringsmål för den mer äventyrslystne som väljer upplevelse framför komfort. För hit kan du inte ta dig med tåg, bil eller flyg utan det är vandra som gäller.

Jag måste erkänna att jag var något tveksam till att ge mig ut i en fyra dagars djungelhajk med allt man hade fått höra. Som det delikata mellanmål jag oftast är för allsköns insekter, vi snackar mygg, loppor, löss, fästingar och allt där emellan, så kändes det inte helt kul. Jag vet vad ni tänker… lite mygg har väl ingen dött av?

En helg i Karibien

Jag minns när jag var liten, hur alla mina svenska vänner brukade säga ”I helgen ska vi till landet”. Jag fattade aldrig riktigt vad de menade utan tänkte alltid ”Vaddå landet, menaru Sverige eller?”. Det blev något av en grej. Det lät nästan lite mystiskt, sådär smått legendariskt, typ som Narnia. Detta landet.

Jag kom aldrig till landet. Det närmsta blev någon annans land och när jag väl kom till Obbola utanför Umeå så var det liksom inte så wow som jag hade föreställt mig. Narnia var visserligen fint men min tid där spenderade jag mest ensam fiskandes till stanken av ortens pappersbruk och rasistiska slagord från raggare.

Pride i Colombia

Pride i Colombia är inte i närheten av vad det är i Sverige. Här har festligheten bytts ut mot något mer politiskt. Det är slagord som handlar om polisvåld, diskriminering och mänskliga rättigheter. Det är mycket mer oorganiserat men samtidigt är det fullt av ungdomar, mestadels ungdomar. Det är en syn som gör en stolt. Hur unga är de som vågar ta steget utanför garderoben och kräva sina rättigheter.

Mellan 2013-2014 anmäldes 440 hatbrott mot HBTQ-personer enligt organisationen Colombia Diversa… av de som alltså anmälts. Mörkertalet är långt större. För bara några månader sedan diskriminerades jag själv tillsammans med min pojkvän.

Det här med bollar

Jag är ingen fotbollsälskare. Det kan lika gärna erkännas med en gång. Den korta tid jag spenderade på en fotbollsplan som ung involverade ett pinsamt trauma i form av en hård boll i magen. Min känsla eller medkänsla för ett gäng tillika bollfanatiska som teaterälskande män, har aldrig riktigt återhämtat sig… fram tills nu.

När jag först kom till Colombia var det världscup. Den där stora turnén som får miljoner att supa, bråka och flippa lite sådär oförståeligt. Och att bo i Colombia under fotbollstider är inte samma sak som att bo i Sverige under fotbollstider. Inte bara för att colombianerna råkar vara många fler,