Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

MÖTEN MED MAROCKANSKA NOMADER

4S0A0957.jpg
4D5A3796.jpg

Jag spenderar nästan hela året på resande fot: åtminstone tio månader, ibland ännu mer. Så visst kan jag kalla mig själv för nomad (eller en vagabond?), om än en högst frivillig sådan. Kanske är det just därför jag dras till ”riktiga” nomader här i Marocko. Kanske är det något helt annat; ett annorlunda temperament än i städerna eller på turistorterna, mer avslappnat och otvingat.

AH0I6712.jpg

Det betyder inte att alla möten blir fantastiska. Det finns vissa som hytter med näven så snart de ser en kamera, även om det inte är de själva som är motivet. Och att försöka ta betalt för att ens får eller getter råkade hamna i en bild kommer jag aldrig bli klok på. Men ofta tycker jag att jag känner på mig redan innan någonting sägs om hur det kommer bli. Och när det blir bra blir det ofta riktigt bra, men genuin värme och otrolig generositet.

AH0I6481.jpg

Mintte (eller te gjort från andra örter), bröd och olivolja: runt dessa enkla ting kretsar all gästvänlighet hos berber-folket i Marocko. Inte bara hos nomader, såklart, men generositeten blir särskilt tydlig bland herdarna just för att de endast kan bära med sig mycket begränsat med förnödenheter. Att dela med sig av det enda de har att äta den dagen, eller av brödet som ska räcka veckan ut, säger en hel del. Att kommunicera går finfint: lite franska, lite hjälp av mobilen, mycket hjälp av teckenspråk. Och mycket skratt.

4S0A0918.jpg

I enstaka fall gör någon ett särskilt djupt intryck. Jag träffade Ali av en ren händelse när jag skulle fotografera solnedgången i Todra-dalen. Jag såg honom först på avstånd och fotade honom med bergen i bakgrunden, men då jag såg att han var på väg mot vägen körde jag fram och förde med hjälp av min guide Mohammed ett kort samtal med honom samtidigt som Mohammed bjöd honom på en cigarett. Solen var redan på väg ner, så jag frågade om det var okej att jag tog några bilder av honom. Innan vi fortsatte åt varsitt håll lovade jag att skriva ut bilderna till honom.

4D5A3819.jpg
4D5A3855.jpg

Två månader senare var jag tillbaks igen. Varken jag eller Mohammed hade något telefonnummer till Ali, men vi visste ungefär var han brukade hålla till. Vi hörde oss för med några andra herdar och lyckades till slut hitta rätt. Ali var minst sagt förvånad, men blev väldigt glad åt bilderna. Han undrade om jag ville komma hem till honom dagen efter, och jag tackade givetvis ja.

AH0I3808.jpg

Mohammed var upptagen, och något gemensamt språk pratade vi inte. För det mesta var det inget problem, men om något sådant uppstod ringde jag Mohammed och lät honom översätta via telefon. Alis fru bjöd på lunch – en dyrbar sådan, då brödet och oljan också serverades med ägg – och jag fick träffa hans barn. Själv hade Ali klätt upp sig i sina finaste kläder. Det visade sig att Ali, som slutat gå i skolan efter två år på grund av en våldsam lärare, hade en oväntad talang: fiol. Inte nog med att han lärt sig själv spela utan någon som helst hjälp, han hade dessutom tillverkat sin första fiol från en gammal bensindunk (Shell, tydligen).

AH0I4014.jpg

Efter en kort men rörande uppvisning gestikulerade Ali att det var dags att återvända till fåren (han pekade på sig själv, sedan på bergen och sa ”bääää”). Jag följde med, och under dagens sista timmar satt vi mest i tystnad på varsin sten. Det fanns inte så mycket att säga, men det gjorde heller inte något. Jag föreställer mig att Alis dagar ofta spenderas i tystnad, oavsett om han är ensam eller har sällskap. Och lika tacksam som han var över att jag ville spendera en dag med honom, lika tacksam var jag att han släppte in mig.

AH0I3753.jpg
4D5A9674.jpg
AH0I3583.jpg
4D5A9583.jpg
AH0I3598.jpg
4S0A0908.jpg
AH0I5689.jpg
AH0I4469.jpg
4D5A9615.jpg