Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Allt du behöver veta om om att ta en promenad på perrongen medan tåget väntar

Av Posted on Inga taggar 0

Dörrarna är alltid öppna på indiska tåg. Så om tåget börjar rulla medan man ännu dricker te på perrongen är det bara att springa ifatt och hoppa på. Foto Adobe Stock

Jag fylldes av en mäktig känsla av närvaro och avspänning, inte oro och stress över att ankomsttiden kanske inte skulle komma att hållas.

Jag åker Blå Tåget mellan Stockholm och Göteborg och det är 2018. Plötsligt saktar mitt långsamma tåg in.

– Så ska vi stanna för att bli omkörda av ett snabbare tåg. Var snälla att inte öppna dörrarna, säger konduktören i högtalarna.

Det tar bara ett par sekunder för ett snabbtåg och sedan ett till att rusa förbi som visslande pilar. Sedan blir det tyst och vårt långsamma tåg startar med en knyck, ett hack och ett gnissel och börjar sakta accelerera.

Strax före nästa station säger konduktören i högtalaren att vi är lite tidiga …

– … så vi blir stående tio minuter där, passa på att kliva av och sträcka på benen.

Jag, kocken, servitrisen, konduktören och ett fåtal andra passagerare, ovana med att man får gå av tåg och ta en nypa frisk luft, står och stampar oroligt i snön på perrongen och ser de andra tågen komma och gå i snabbt tempo. Lite oroliga att bli kvarlämnade. Men jag tittar på servitrisen som lugnt röker en cigarett.

– Stressa inte, säger hon.

Stoppet i Hallsberg när vi kliver av och tar en nya frisk luft på perrongen får mig att tänka på tågresandet på 1800-talet innan man kom på den geniala idén med längsgående förbindelskorridorer på tågen. På den tiden var varje kupé en sluten värld. Enda sättet att nå kupén var från perrongen, och med andra ord bara när tåget stod still. Det omöjliggjorde möjligheten för såväl ambulerande försäljare av mat och dryck ombord som restaurangvagnar som passagerarna kunde gå till utan att lämna tåget. Istället fick man kliva av på stationerna för att hitta något att dricka och gå på toaletten.

I Kreutzersonaten från 1890 beskriver Leo Tolstoj en sådan resa: ”När tåget mot kvällen den andra dagen gjorde uppehåll vid en stor station steg den nervöse mannen av för att skaffa hett vatten och göra i ordning te åt sig. Mannen med den oklanderliga utrustningen – jag fick senare veta att han var advokat – gick däremot in på stationen för att dricka te tillsammans med den rökande damen. Medan de var borta steg det på en del nya resenärer …”. Likadant i Amerika. Längs de första järnvägarna byggdes restauranger där tågen stannade, så att alla kunde kliva av för att äta och därefter fortsätta färden.

När den brittiska författaren Margaret Howitt, dotter till Fredrika Bremers engelska översättare, 1863 tog tåget från Göteborg till Stockholm kliver hon och de andra passagerarna då och då av i samband med stoppen för att sträcka på benen. I sin bok Ett år hos Fredrika Bremer (1866) berättar hon om resan på den svenska järnvägen som invigts bara ett år tidigare.

Leo Tolstoj på stationen i Kozlova Zaseka.

”Jernvägar äro ännu sällsynta i Sverige; ångbåtar, diligenser och egna vagnar äro de allmänna fortskaffningsmedlen. Flertalet af människor hafva aldrig satt sin fot i en jernvägskupé och många äro så obekanta med detta sätt att färdas, att de betrakta det med stor fruktan”, skriver den luttrade brittiskan som ju kommer från ett land som redan haft fungerande järnvägar i över 30 år.

Man anar att hon tycker att Sverige är outvecklat och efterblivet när hon berättar om en svensk vän som till skillnad från henne själv är skeptisk till tågresandet. ”Jernvägar framkalla alltid en anda af framåtskridande, af förbättringar, och detta är skälet hvarför jag förfäktar dem”, skriver Margaret Howitt och fortsätter:

”Det finns svenskar – bland dem en  högt bildad man som jag personligen känner – hvilka förkasta jernvägar, på den grund att de göra menniskorna lättjefulla och likgiltiga för att anstränga sitt förstånd. Min vän står fast vid den gamla methoden, att man bör resa med diligens eller skjuts; då, menar han, tvingas mannen att göra kloka beräkningar och hustrun att inpacka sakerna väl, inom knappt utrymme. Jernvägar äro folket en alltför stor hjelp, menar han; dess egen tankekraft behöfs ej vidare och får domna bort. Men dylika hämskor på framåtskridandets hjul förmå ej i längden hindra dess lopp.”

Hallsbergs station på 1860-talet, då Margaret klev av och åt oxstek med lingonsylt.

Vid uppehållen vandrar de av och på perrongen för att bli med den rastlöshet som uppstod under den långa färden i kupén: ”…många av de resande måste utan tifvel hafva tillryggalagt en betydlig väglängd under detta vandrande”. Åtta timmar efter att man lämnat Göteborg är hon framme i Hallsberg, ungefär halvvägs till den svenska huvudstaden, en resa som idag tar knappt två timmar. Där gör tåget ett uppehåll för att passagerarna ska äta lunch i form av en buffé som bland annat innehåller soppa, stekta flundror, ox- och kalvstek med lingonsylt, fat med rykande varm potatis och korgar fulla av vete- och rågbrödsskivor och avslutningsvis söta kakor och  bakverk med grädde och socker. Den brittiska resenärens uppräknande av vad lunchbuffén innehåll tyder på en fascination för de udda och därmed exotiska inslagen, som de syrliga lingonsylten som ju inte fanns att få tag på i England.

Några timmar senare stannar tåget i Södertälje, fem mil söder om huvudstaden, och Margaret går av och köper pepparkakor av en försäljare på perrongen eftersom hennes resvän säger att ”Södertelje är ryktbart för sina pepparkakor”.

Pauserna på perrongen och fascinationen för det annorlunda får mig att tänka på mina egna järnvägsresor i Indien. Som en rest från Europas och Nordamerikas 1800-tal har går ännu idag en hel del av tågpassagerare av på de större stationerna och sträckte på benen och köper pakoras (friterade potatais-, chili- och grönsaksbitar), frukt, kex, jordnötter, te, kaffe, flaskvatten och läsk. De flesta indiska tåg saknar restaurangvagnar, även om det går försäljare genom korridorerna och saluför snacks och dricka samtidigt som underleverantörer till Indian Railways tar upp beställningar på frukost, lunch och middag, som sedan levereras till sitt- eller liggplatsen.

När jag på 1980-talet var på väg från Gorakhpur till Lucknow gick jag av ett indiskt tåg för att äta middag på järnvägsstationens restaurang. Vegetarisk thali, alltså ris med linssås och flera vegetariska röror, mangochutney, limepickles och nygräddade chapatis, som serverade på en plåtbricka med fördjupningar för de olika rätterna. Där satt vi och åt i lugn och ro, medan stinsen gång på gång försäkrade oss om att tåget inte skulle åka ifrån oss. Jag minns att jag och minresvän tyckte att det var en fantastisk måltid, kanske på grund av inramningen – med ett väntande pysande och frustande ånglok utanför – men också för att de indiska smakerna kändes precis så annorlunda som Margaret Howitt måste ha upplevt den svenska buffén med lingonsylt.

När det var dags att åka igen kom konduktören och sa till, och så klev vi ombord, mätta och belåtna. Det som slår mig idag, 30 år senare är bristen på känslan av stress bland oss middagsätande tågresenärer.

En resenär som får meddelande om ett oplanerat stopp på en timme på grund av signalfel eller något annat tekniskt missöde översköljs snabbt av stresshormoner. Men när tåget planenligt stannar en timme mitt på linjen, som det indiska tåget på väg till Lucknow, då inträder snarare ett stort lugn. Allt handlar om förväntningar. Tåget var först med utfästelser om exakta ankomsttid med minutangivelser istället för hästskjutsarnas och ångfartygens mer diffusa tidtabeller med beskrivningen av ankomsttiden som ”om aftonen den femtonde” eller ”på eftermiddagen den sextonde”. Med tåget ökade tempot och exaktheten, även om hästskjutsens saktmodiga vana att få kliva av, sträcka på benen och slå sig ner och äta middag utan buller och skakningar levde kvar ett tag in i den nya tiden. Uppenbarligen ända till Blå Tåget mellan Stockholm och Göteborg våren 2018.

På en resa i mitten av 1990-talet på den smalspåriga järnvägen mellan Una och Junagadh blev tåget stående i en halvtimme vid en station och jag inbjuden i en spontan cricketmatch på perrongen av några andra passagerare som hade med sig cricketträ och boll. Kanske viste de av erfarenhet att det brukade bli långa stopp och packade därefter. Vi hann med flera rundor innan loket signalerade att det var tid för avfärd. Jag fylldes av en mäktig känsla av närvaro och avspänning, inte oro och stress över att ankomsttiden kanske inte skulle komma att hållas, när jag tog några stora kliv, höjde högerarmen och slungade iväg bollen.