Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Det spontana tågresandet – mikrotågluff i väst

Brittisk mikrotågluff Manchester–Liverpool–Aberystwyth–York–London.

Men jag var också fri att efter andra koppen kaffe tänka om, tänka nytt, tänka annorlunda, och lättsinnigt kassera planen och skapa en ny.

När jag promenerade genom nybyggda bostadsområden fick jag få en känsla av att det är något som är fel. Först fattade jag inte vad det var. Det var ju så snyggt och prydligt och jag kunde ana den kloka tanken bakom husens symmetriska placering. Ändå kändes det inte rätt. Det tog ett halv liv innan jag kom på vad det var. Det är övermåttet av planering som förstör helhetsintrycket.

Hur kan det komma sig att de städer som människan uppfattar som mest genuina och mysiga inte är de som planerats på ett ritbord? Det är bara att kolla på vad det är som får fastighetspriserna att stiga och turisterna att vilja knäppa kort. Det är världens medeltida stadskärnor vi dyrkar. De som växt upp spontant, rörigt och pö om pö längs urgamla vandringsstigar in mot torget och kyrkan och ärligt talat är ganska röriga och svåra att hitta i. Ju äldre och mer oplanerade kvarter, desto attraktivare. Slumpen slår ständigt planeringen på fingrarna när det gäller att skapa skönhet och en människovänlig miljö.

Dessvärre har planeringsivern spritt sig från stadsplanering till organisering också av livet som vi lever. Går du ner på torget för att se om du kan råka på någon du känner och prata en stund? Knackar du på vännens ytterdörr och ber henne sätta på kaffe? Nej, du gör ju inte längre det. Du detaljplanerar ditt sociala liv långt i förväg, som om du fick bonuspoäng om du bokade extra tidigt.

Samma sak med resebokningsajterna där priset på resor och hotellrum stiger och sjunker beroende på hur stor efterfrågan är. Men så har det ju inte alltid varit. Det är egentligen en ganska ny företeelse. En gång i tiden bestämdes priset av hur långt man ville färdas, inte av hur lång tid i förväg man bokade.

York cenralstation. Här finns också National Railway Museum.

Då behövde vi inte ägna kväll efter kväll framför datorn för att leta efter de billigaste biljetterna och drabbas av ångestattacker för att vi var sent ute.

Då tilläts vi att leva i en livsbejakande tveksam närvaro praktiskt taget ända fram till minuterna före avresan.

Men jag anar en motrörelse. Drygt 30 år efter min senaste tågluff gav jag mig av för en upptäcktsfärd i spontanitetens tecken. Det faktum att jag inte bokat vilka tåg jag skulle färdas med gjorde att jag snart fylldes av … nej, inte oro och stress, utan … själsligt lugn.

När jag stod i baren och drack en espresso på den italienska tågstationen och upptäckte att det bara var fem minuter kvar till avgångstiden kunde jag ju säga till min resvän:

– Äh, vi tar det lugnt och tar ett senare tåg till Trieste. Nu tar vi en påtår istället.

Det kändes plötsligt som om jag hade åkt tidsmaskin tillbaka till åttiotalet. Det var som om en nygammal värld öppnade sig, en värld där spontana infall inte bestraffades, utan högaktades.

Cambrian Coast Line i Wales.

Och när jag vaknade på mitt brittiska bed and breakfast kunde jag låta dagsformen avgöra om jag skulle ta 10.30-, 11.30- eller rentav 13.30-tåget från Aberystwyth mot Schrewsbury.

Det skapade en nästan obeskrivlig känsla av lättnad och frihet. Jag kunde bestämma mig när jag ville och inrikta mig på ett upplägg för dagen, hålla fast vid och fullfölja min plan. Men jag var också fri att efter andra koppen kaffe tänka om, tänka nytt, tänka annorlunda, och lättsinnigt kassera planen och skapa en ny, bara för att jag ville läsa ut deckaren som började närma sig upplösningen, bara för att jag plötsligt blev sugen på ännu en kopp kaffe, bara för att solen lyser så vackert idag (till skillnad från igår), bara för att … utan någon egentlig anledning alls, annat än en odefinierbar känsla av att det är dumt att skynda.