Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En kupé full av liv, en nattågsdröm om ljus

Av Posted on Inga taggar 0

Tid för avgång för tåget från mörkret till ljuset. Foto: Per J Andersson

Engelska är det språk som oftast talas när nya vänskapsband knyts mellan ryssar, danskar, tyskar, fransmän, spanjorer, amerikaner och norrmän. Luften är varm och fuktig och full av doften av termoskaffe, apelsin, vin, whisky, jordnötter och chips.

Två dagar senare lämnar jag mörkret och tar tåget söderut. Björnfjell, Riksgränsen, Gällivare, Murjek. Men av allt detta ser jag inget. Bara min egen spegelbild i tågfönstret.

Liggvagn 15 från Narvik fylls på successivt. Efter starten på den långa resan på Narviks station kliver flest resenärer på i Abisko Turiststation, Kiruna och Boden. Stämningen inne i liggkupéerna höjs en aning för varje station vi passerar. Jag går fram och tillbaka i korridoren och hör hur ljudvolymen stiger för varje kilometer bottenfryst myr vi avverkar. Nästan alla i vagnen är utländska turister. Engelska är det språk som oftast talas när nya vänskapsband knyts mellan ryssar, danskar, tyskar, fransmän, spanjorer, amerikaner och norrmän. Luften är varm och fuktig och full av doften av termoskaffe, apelsin, vin, whisky, jordnötter och chips.

I min kupé samsas fyra nationaliteter. En ensam ryss som säger att man på ryska nattåg alltid sover med huvudet närmast fönstret.

– Du gör som du vill, säger jag.

Men han vägrar hårdnackat att inse att det i de svenska vagnarna är tänkt att man ska ligga med huvudet mot gången. Läslampan och bagagenätet är placerade på så sätt. Trots det tränger han in sig med kudden mot bagagenätet och läslampan vid fötterna.

Amerikanen som redan före Riksgränsen häver upp sig på överslafen för att ligga ner och lyssna på musik i hörlurarna kommer efter ett tag ner pratsugen och berättar att han studerar på Handelshögskolan i Stockholm, eftersom den är så mycket billigare än amerikanska handelshögskolor, trots att han som icke-EU-medborgare inte får en krona i subventioner och får betala fullt pris för sin svenska utbildning.

Två unga norska studenter från Tromsö på väg till Oslo via Stockholm har båda hemmastickade ylletröjor med snöstjärnemönster och äter sin medhavda matsäck med smörgåsar med getost.

– Men varför åker ni till Sverige om ni ska till Norge? frågar jag okunnigt.

– För att det är snabbaste och billigaste vägen. Ska vi åka till vår huvudstad genom Norge blir det övernattning i Narvik, flera bussresor och fler byten.

Jag säger att jag och många andra svenskar är avundsjuka på Norges påkostade glesbygdspolitik med syfte att hålla liv i hela landet. Så vill vi ha det också i Sverige.

– Ja, i Norge tror vi fortfarande på periferin, säger den kvinnliga studenten som läser samhällsplanering på Norges Arktiska universitet.

– Men, tillägger hennes vän, ändå har vi ingen järnväg längs norska kusten norr om Bodö, och då är det 30 mil kvar innan kommer till Narvik.

Strax efter Älvsbyn går jag och lägger mig på mittenslafen i liggvagnen. Somnar i polarnatten som för mig pågått ända sedan det blev mörkt när jag åt lunch i Narvik klockan ett, alltså nio timmar tidigare. Dunkar förbi Jörn och Vindeln och drömmer om … ljuset.

– Kom med här, säger min syster i drömmen och tar mig i handen och leder mig genom ett högt och smalt kråkslott med sliten parkett och knirrande trätrappor, ett sådant som jag föreställer mig att familjen Adams bodde i.

Vi går uppför trapporna i huset som snarare är det som min familj bodde i i Londonstadsdelen Golders Green sommaren 1969, då vår pappa hade ett vikariat som utrikeskorrespondent. Varför Londonhuset kommer till mig i drömmen vet jag inte, kanske för att det för det för den sexåriga pojke som jag var då framstod som lite mystiskt och fullt av obekanta dofter, okända föremål och mörka prång. Dessutom delade vi huset med familjen som ägde det. Pappan i den engelska familjen var sjuk och låg ständigt nedbäddad i sin säng bakom en stängd dörr. Jag visste att han fanns där inne, men såg honom aldrig. Första gången jag fick en glimt av honom var när begravningsbyrån bar ut honom död på en bår. Hemma i vårt riktiga hem i Sverige stod alla innerdörrar öppna. Här var flera av dem, inte bara den nu döde mannens, stängda och öppnades aldrig. Vad som fanns inne i de dunkla rummen förblev en hemlighet som triggade min fantasi.

I drömmen på nattåget känns Londonhuset mer lockande än skrämmande. För varje våningen vi går förbi på vår våg uppåt i huset blir det ljusare. När vi kommit till tredje eller fjärde eller femte våningen stannar vi. Jag ser ett skrivbord och en kontorsstol i blanknött ek. Jag höjer blicken och ser ett stort panoramafönster med utsikt mot ett mäktigt berg framför en ljusröd morgonhimmel.

– Titta! säger min syster.

Då ser jag. Plötsligt stiger solen upp bakom berget. De varma strålarna lyser in på det nötta träbordet i rummet.

– Wow! säger jag och kisar mot solen.

Känslan som är kvar när jag vaknar vid stoppet på Umeå station är att det hela tiden fanns en lösning på problemet med de mystiska husen och den eviga Polarnatten. Det var bara det att jag aldrig kom på den när jag befann mig i Narvik. Nu vet jag. Bara man öppnar alla dörrar och klättrar riktigt högt upp får man syn på solen som gömt sig i mörkret. Tänk att det var så enkelt.