Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En tågresa som förr i tiden

Retrotåget Uppsala–Stockholm–Göteborg har lånat sitt namn från klassiska lyxnattåget Calais-Mediterranée Express, alias Le Train Bleu, som trafikerade sträckan mellan franska atlant- och franska medelhavskusten mellan 1886 och 2003.

För att förflytta mig i tanken en liten bit tillbaka i tiden har jag bokat en resa söderut från Stockholm med ett tåg från ett mindre privat tågbolag som kör med nyrenoverade vagnar från 1960-talet.

En järnvägsstation 2018. Resenärer med sina klapprande rullväskor som korsar varandras vägar på stationsplanen mellan stationshuset och perrongerna. Ljudet av metalliskt klingande högtalarutrop och elektriskt surrande lasttruckar och snabbtågslok. Tysta resenärer, många med hörlurar instoppade i öronen, andra som har stannat till och står och tittar ner i sina mobiler.

Så annorlunda det måste ha varit på den här järnvägsstationen hundra år tidigare. Inget elektiskt surr, utan pysande, visslande och stönande ånglok. Inga bullrande rullväskor, utan ljudet av klapprande hovar från hästskjutsarna. Då hade tågresenärerna tunga koffertar, träkistor med järnbeslag och andra tunga och skrymmande bagage, i omfång fyra fem gånger så skrymmande som vår tids typiska rullresväska, som var och en själv klarar av att hantera.

1918 fanns det ju som tur var stadsbud som tog hand om bagaget mellan hästskjutsen och tågvagnen, som sköt kärror framför sig, så att passagerarna kunde promenera till sin kupé bärande enbart på en liten handväska eller ett parasoll.

För att förflytta mig i tanken en liten bit tillbaka i tiden har jag bokat en resa söderut från Stockholm med ett tåg från ett mindre privat tågbolag som kör med nyrenoverade vagnar från 1960-talet. De saknar dagens stolsryggar i polystyren, dörrar av glas och väggpaneler av plast. Istället är de inredda med ljusbrun ekfanér, vilket var standard och inte något extravagant när de första gången sattes i trafik. Det är därför jag kliver ombord med en känsla av jag träder in i en räcka seriekopplade vardagsrum hos en äldre släkting. Det här är ett nostalgitåg för oss som gärna reser i minnet av vår barndoms tågresor, ett udda inslag mellan alla stressade nutidsresenärer och blanka och strömlinjeformade röda och grå snabbtåg med jetflygplansdesign.

Inne i den ålderstigna andraklassvagnen på mitt långsamma tåg doftar det trä och tyg. Här finns de klassiska sexsitskupéerna där man sitter mitt emot varandra i slutna rum, här finns en avskild garderob med hatthylla för herrkepsar och damhattar, hängare och galgar för överrockar, gardiner att dra för fönstren och en gammal oljemålning i träram med Stockholmsoperan och Slottsbron som motiv. Det är kanske framförallt dofterna som väcker mina minnen till liv. Obestämbara, icke-platsspecifika minnen från barndomens sextio- och sjuttiotal. Den torra, lite dammiga doften av trä och tyg som varit med ett tag. En vuxen, myndig doft från världen som börjar redan utanför ytterdörren. Pappas tidningsredaktion, väntrummet hos doktor Hartman före stelkrampssprutan, tågresorna från västkusten upp till Dalarna med mormor.

I restaurangvagnen på tåget från förr som rusar fram genom vinter-Sverige är det vita stärkta linnedukar och servetter. På varje bord en liten gulbrun rektangulär lampett med rundade hörn och fot av järn med en liten vit plastknapp. I taket mjukt rundade träpaneler i en mellanbrun ton. Allt sammantaget andas barndom och minnen av resor från förr. Är det för att jag längtar tillbaka till det förflutna som inredningen får mig att känna som om jag kommit hem efter mycket lång resa i ett främmande land? För som Immanuel Kant hävdade handlar ju nostalgiska känslor oftare om längtan efter en svunnen tid snarare än en avlägsen plats, efter ett då snarare än ett där.

Jag äter tre rätter. Toast Skagen, parmesanlindad kyckling med madeirasås, crème brulé och till det ett glas franskt syrahvin. Den måltidens känsla av lyx är nog oförändrad genom olika tidsepoker, men att få sitta i en trä- och tygfåtölj med gott om plats för benen ombord på ett tåg och äta på porslinstallrik med tunga metallbestick och dricka ur ett riktigt glas var ju för bara några årtionden något väldigt vardagligt. Inget att yvas över, berätta om när man kommer hem eller skriva om i en bok. I dagens plastiga engångsvärld signalerar porslinet och glaset i sig lyx, särskilt ombord på ett tåg. Beständiga, rejäla material, gärna med känsla av något ålderstigna stilideal, signalerar klass och smak. Hade detta varit ett flygplan hade frånvaron av plastiga engångsmaterial inneburit att man befann sig i förstaklassavdelningen, medan andraklasspassagerarna fått hålla till godo med just plast och papper.

Men här ombord på tåget finns alltså träet, glaset och linneservetterna i den allmänna restaurangvagnen, öppen för alla. På så sätt blir klassklyftorna inte lika tydliga som ombord på ett flygplan. Prisskillnaden mellan en flygbiljett i förstaklass och ekonomiklass är så mycket större än motsvarande på tåget. Men en sak har de gemensamt: såväl den som reser med den billigaste som den som reser på den allra dyraste biljetten, såväl den som trängs i lägsta klass som den breder ut sig i överdåd och komfort i högsta klass, kommer fram exakt samtidigt.

Men det snabba tåget, vars höga fart skapade i början så mycket oro, har blivit en synonymt med att färdas långsamt. Stockholm–Paris med flyg tar två och en halv timme. Samma sträcka med tåg tar tjugofyra timmar. Kanske är tåget omkört och kan aldrig mer komma ifatt? Men det finns ju olika sorters tåg, snabba, jättesnabba och långsamma, alltså ett sådant som jag nu befinner mig på.

Plötsligt saktar mitt långsamma tåg in.

– Så ska vi stanna för att bli omkörda av ett snabbare tåg. Var snälla att inte öppna dörrarna, säger konduktören i högtalarna.

Det tar bara ett par sekunder för ett snabbtåg och sedan ett till att rusa förbi som visslande pilar. Sedan blir det tyst och vårt långsamma tåg startar med en knyck, ett hack och ett gnissel och börjar sakta accelerera.

Strax före nästa station säger konduktören i högtalaren att vi är lite tidiga …

– … så vi blir stående tio minuter där, passa på att kliva av och sträcka på benen.

Jag, kocken, servitrisen, konduktören och ett fåtal andra passagerare, ovana med att man får gå av tåg och ta en nypa frisk luft, står och stampar oroligt i snön på perrongen och ser de andra tågen komma och gå i snabbt tempo. Lite oroliga att bli kvarlämnade. Men jag tittar på servitrisen som lugnt röker en cigarett.

– Stressa inte, säger hon.

Stoppet i Hallsberg när vi kliver av och tar en nya frisk luft på perrongen får mig att tänka på tågresandet på 1800-talet innan man kom på den geniala idén med längsgående förbindelskorridorer på tågen. På den tiden var varje kupé en sluten värld. Enda sättet att nå kupén var från perrongen, och med andra ord bara när tåget stod still. Det omöjliggjorde möjligheten för såväl ambulerande försäljare av mat och dryck ombord som restaurangvagnar som passagerarna kunde gå till utan att lämna tåget. Istället fick man kliva av på stationerna för att hitta något att dricka och gå på toaletten.

När den brittiska författaren Margaret Howitt, dotter till Fredrika Bremers engelska översättare, 1863 tog tåget från Göteborg till Stockholm kliver hon och de andra passagerarna då och då av i samband med stoppen för att sträcka på benen. I sin bok Ett år hos Fredrika Bremer (1866) berättar hon om resan på den svenska järnvägen som invigts bara ett år tidigare. ”Jernvägar äro ännu sällsynta i Sverige; ångbåtar, diligenser och egna vagnar äro de allmänna fortskaffningsmedlen. Flertalet af människor hafva aldrig satt sin fot i en jernvägskupé och många äro så obekanta med detta sätt att färdas, att de betrakta det med stor fruktan”, skriver den luttrade brittiskan som ju kommer från ett land som redan haft fungerande järnvägar i över 30 år.

Man anar att hon tycker att Sverige är outvecklat och efterblivet när hon berättar om en svensk vän som till skillnad från henne själv är skeptisk till tågresandet. ”Jernvägar framkalla alltid en anda af framåtskridande, af förbättringar, och detta är skälet hvarför jag
förfäktar dem”, skriver Margaret Howitt. ”Det finns svenskar – bland dem en  högt bildad man som jag personligen känner – hvilka förkasta jernvägar, på den grund att de göra menniskorna lättjefulla och likgiltiga för att anstränga sitt förstånd. Min vän står fast vid den gamla methoden, att man bör resa med diligens eller skjuts; då, menar han, tvingas mannen att göra kloka beräkningar och hustrun att inpacka sakerna väl, inom knappt utrymme. Jernvägar äro folket en alltför stor hjelp, menar han; dess egen tankekraft behöfs ej vidare och får domna bort. Men dylika hämskor på framåtskridandets hjul förmå ej i längden hindra dess lopp.”

Vid uppehållen vandrar de av och på perrongen för att bli med den rastlöshet som uppstod under den långa färden i kupén: ”…många av de resande måste utan tifvel hafva tillryggalagt en betydlig väglängd under detta vandrande”. Åtta timmar efter att man lämnat Göteborg är hon framme i Hallsberg, ungefär halvvägs till den svenska huvudstaden, en resa som idag tar knappt två timmar. Där gör tåget ett uppehåll för att passagerarna ska äta lunch i form av en buffé som bland annat innehåller soppa, stekta flundror, ox- och kalvstek med lingonsylt, fat med rykande varm potatis och korgar fulla av vete- och rågbrödsskivor och avslutningsvis söta kakor och  bakverk med grädde och socker. Den brittiska resenärens uppräknande av vad lunchbuffén innehåll tyder på en fascination för de udda och därmed exotiska inslagen, som den syrliga lingonsylten som ju inte fanns att få tag på i England.

Några timmar senare stannar tåget i Södertälje, fem mil söder om huvudstaden, och Margaret går av och köper pepparkakor av en försäljare på perrongen eftersom hennes resvän säger att ”Södertelje är ryktbart för sina pepparkakor”.

Pauserna på perrongen och fascinationen för det annorlunda får mig att tänka på mina egna järnvägsresor i Indien. Som en rest från Europas och Nordamerikas 1800-tal har går ännu idag en hel del av tågpassagerare av på de större stationerna och sträckte på benen och köper pakoras (friterade potatis-, chili- och grönsaksbitar), frukt, kex, jordnötter, te, kaffe, flaskvatten och läsk. De flesta indiska tåg saknar restaurangvagnar, även om det går försäljare genom korridorerna och saluför snacks och dricka samtidigt som underleverantörer till Indian Railways tar upp beställningar på frukost, lunch och middag, som sedan levereras till sitt- eller liggplatsen.

På en resa i mitten av 1990-talet på den smalspåriga järnvägen mellan Una och Junagadh blev tåget stående i en halvtimme vid en station och jag inbjuden i en spontan cricketmatch på perrongen av några andra passagerare som hade med sig cricketträ och boll. Kanske viste de av erfarenhet att det brukade bli långa stopp och packade därefter. Vi hann med flera rundor innan loket signalerade att det var tid för avfärd.

En mäktig känsla av närvaro och avspänning, inte oro och stress över att ankomsttiden kanske inte skulle komma att hållas, fyllde mig när jag tog några stora kliv, höjde högerarmen och slungade iväg bollen.

 

Den här ska du läsa när du åker tåg!

Läs mer om att resa långsamt, om tågresor, vandringar, cykel- och kamelresor i min resefilosofiska bok För den som reser är världen vacker. Perfekta reslektyren under sommars tågsemesterresor. Finns nu som pocket för billig peng. Läs mer här!