Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kan tåget komma ringlande till vår by?

Av Posted on Inga taggar 0

– Den är för tung för att kunna hoppa. Den är helt gjord av järn.

En blandning av rädsla och fascination genomfor min vän PK Mahanandia när han för första gången hörde talas om järnvägen.

När jag för några år sedan intervjuade honom för boken om hans uppväxt och cykelresa från New Delhi till Sverige berättade han för mig om ett förebud som han fick när han var sex år gammal, ett förebud som etsat sig fast. Den nya rektorn på hans skola i Athmalik i den indiska delstaten Odisha kom en dag i slutet av femtiotalet ut på skolgården för att håll ett litet presentationstal för eleverna och passade då på att berätta om den nya tiden som snart skulle komma till byn. Förmodligen ville han imponera på bybarnen, eftersom många av dem tillhörde olika ursprungsfolkgrupper med illitterata föräldrar, medan rektorn själv hade studerat, besökt landets huvudstad och med egna ögon sett presidentpalatset. Först berättade han om telefonen inför de storögda eleverna som samlats på skolgården. Sedan berättade han om tåget.

Indien hade haft järnvägar sedan mitten av artonhundratalet, men i den här gläntan i djungeln intill Mahanadifloden hade man aldrig sett räls och lok med egna ögon.

– Ett tåg, sa rektorn med dramatisk röst, är ett väldigt långt föremål. Det påminner om en orm, som sträcker sig från där jag står nu till foten av berget där borta.

Han pekade på den gräsbevuxna sluttningen ett par hundra meter bort.

– Det rör sig också som en orm, sicksackar sig fram genom landskapet. Jag har rest med det i tre dagar och två nätter. Vi var fler än hundra människor som satt eller låg på det, sa rektorn.

PK lyssnade noga på rektorn och började föreställa sig tåget som en enorm konstgjord orm som krumbuktade sig fram i sanden med människor som satt gränsle på den, som man rider på en häst eller en elefant.

– Frågor? undrade rektorn när han var klar.

PK räckte upp handen.

– Kan ormen hoppa som en kobra?

PK föreställde sig jätteormen som glänste och glittrade medan den gjorde stora skutt. Han tänkte på kobran som bet honom när han var ute och grävde diken med skolklassen. Han hade blivit så arg på att han fångat ormen, kopplat grepp på den och bitit tillbaka tills ormblod sipprade fram och ormhuvudet hängde livlöst. Han såg nu framför sig en krumbuktande orm och föreställde sig en många gånger större orm som glänste och glittrade medan den gjorde stora skutt ovanför järnbanorna.

Rektorn fnyste.

– Den är för tung för att kunna hoppa. Den är helt gjord av järn.

Han förstod att järnet måste vara fruktansvärt tungt. Men han hade en fråga till:

– Kan det komma ringlande till vår by?

– Nej, det kan den inte, svarade rektorn irriterat. Den kan bara åka på järn. Järngator. Och sådana har vi inte här.

Otroligt, tänkte PK. Vägar av solitt järn. Tänk vad mycket järn det måste gå åt för att bygga dem. Mer järn än vad som fanns i alla farfars pilspetsar, och då har han ändå fler pilspetsar än någon annan i byn. Om jag tar alla farfars pilspetsar, tänkte PK, och smälter ner dem, så kanske de räcker till … han tänkte efter: kanske en meter järngata. Och rektorn säger att han rest i tre dagar och två nätter. Inför denna tanke fick han svindel och tvingades börja tänka på något annat för att återfå stadgan i marken under sig.

Jag tänker på PK Mahanandias oförmåga att föreställa sig hur något nytt och okänt ter sig när jag läser om människorna i Storbritannien som i början av 1820-talet fick höra talas om planerna på att deras landskap inom kort skulle genomkorsas av järnbanor där frustande och bullrande maskiner drivna av ångkraft skulle fara fram.

Även när de allra första järnvägarna var ett faktum på 1830-talet var det svårt att föreställa sig fortsättningen. Om det här var början, hur såg då slutet på utvecklingen ut? Skulle varenda äng genomkorsas av en järnväg, svepas in i rök och dränkas i mekaniska oljud?

Såväl loken som maskinerna drevs ju med stenkol som eldades och värmde vatten som blev till ånga och sotflagor. Tidiga tecken på stora förändringar av det ekologiska systemet saknades inte. I det stenkols- och järnmalmsrika grevskapet Staffordshire i skärningspunkten mellan Liverpool, Manchester, Sheffield och Birmingham – som snart fick det föga smickrande epitet The Black Country  – bidrog gruvor, gjuterier, glas- och tegelbruk och stålverk och tuffande ånglok till en av världshistoriens första större miljökriser.

Världens första ångloksdrivna järnväg.

Det fanns förstås en uppsida. Fabrikerna skapade välstånd och tågen gav snabbare transporter. För första gången i historien kunde ju arbetare och tjänstemän jobba i stadens centrum men bo i hus i stadens utkant och ta sig däremellan varje dag.

Men med maskinerna följde också en brunare, grumligare, gråare och hårdare värld. För första gången i världshistorien rätades landtransportvägarna ut till raka streck. England genomskars snart av järnvägar som till skillnad från landsvägarna inte slingrade sig runt åkrar, dungar och bergsknallar, ner i dalar och över vattendrag, utan genomborrade och höjde sig högt över allt detta, som om den rörde sig i en egen värld, höjd över det landskap som den förindustriella människan levde i.

Fort gick det, så fort att den lokala tiden som hittills följt solens upp- och nergång och skiljde sig från by till by måste samordnas. Hur skulle man annars kunna trycka tidtabeller? Med tåget föddes standardtiden som ledde till att jordklotet i slutet av artonhundratalet delades in i tjugofyra reglerade tidszoner. Järnvägens rytm och rutiner förändrade känslan för tid och rum. Punktlighet blev ett nytt ideal. I järnvägens spår följde telegrafen och telefonen, posten och de nationella dagstidningarna.

Med tåget skapade människan en ny dimension av verkligheten. I kontinental-Europa var det möjligt att på en och samma dag äta frukost i land ett, lunch i land två och middag i land tre, medan man via dagstidningen, telefonen och telegrafen tog del av vad som i relativ nutid skedde på en fjärde, femte och sjätte plats, bortom bergen.

Man kan säga att det plötsligt blivit möjligt att vara på två platser samtidigt.

Missa inte!

Dags för tågsemester – Vagabonds mingelkväll om tågresande. På The Loungery Bar på Östermalm i Stockholm måndag 14 maj. Läs mer och boka biljett!