Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Mörkervemod och rallarromantik i Narvik

Av Posted on Inga taggar 0

Narvik. Foto: Adobestock

Mörkret känns klaustrofobiskt. Dunklet gör mig dyster. Tomheten gör mig vemodig. Från järnvägen hörs malmtågen tuta. Snart är det dags att gå ombord på Stockholmståget som ska ta mig tillbaka över polcirkeln och ner till ljuset.

Framme i Narvik eller Áhkanjárga som stan heter på nordsamiska och som det också står på stationsskylten. Här blir det aldrig riktigt ljust så här års. Himlen färgas ljuslila bakom fjället i söder ett par timmar mitt på dagen, sedan återkommer mörkret. Det humördämpande svarta.

Buss nr 1 kör fram och tillbaka på Kongens gate, aldrig med en enda passagerare. Gatorna ligger öde. Vinden viner, snön yr. En söndagspromenad i stan under den korta halvljusa timmen känns som en promenad i en svensk stad när Kalle Anka sänds på julafton. Under två timmars promenad möter jag sammanlagt två personer. En har hund, den andra har barnvagn.

På kvällarna går jag in i stugvärmen på restaurang Rallar’n och äter en ost- och charkuteribricka och dricker ett glas vin. Bredvid mig sitter stora grupper kineser. Just nu får de in en norsk julspecialitet. Riskrem med rød saus. Jag vill inte vara sämre och beställer också det till efterrätt. Smakar ungefär som mammas apelsinris som hon serverade den stoppmätta familjen efter julbordet.

I menyn står det att alla råvaror är lokalt nordnorska. Jag tvivlar. Knappast mandeln och riset i riskremen. När jag bläddrar lite längre fram hittar jag en berättelsen om restaurangens namn, som är en hyllning till de tusentals norska rallare som i slutet av 1800-talet byggde den 43 kilometer långa banan från svenska gränsen ner till havet. På svenska sidan har den det nyttobetonade namnet Malmbanan, medan den här på den norska sidan kallas Ofotsbanan, efter fjorden som den slår följe med. Innan järnvägen kom fanns varken Narvik som stad eller turistorterna på den svenska sidan: Abisko, Björkliden och Riksgränsen.

Svarta Björn.

Precis som i amerikanska vilda västern var det tåget som gjorde att den otillgängliga vildmarken kunde intas och exploateras. Texten i min meny som handlar om järnvägens historia påpekar också att nittio procent av alla dagligvaror som konsumeras i Nordnorge fraktas via Narvik, antingen med fartyg från södra Norge eller med järnväg från Sverige.

Järnvägen är en del av Narviks DNA och under stadens vinterfestvecka i mars varje år klär man ut sig i tidstypiska kläder från förra sekelskiftet då rallarna byggde framtiden. Man hyllar också Anna Rebecka Hofstad, kvinnan som är ihågkommen som Svarta Björn – ett smeknamn hon fick för sitt svarta hår, mörka ögon och outsinliga styrka – och som kom till Narvik för att vara med och bygga världens första arktiska järnväg.

I ödemarken organiserade Svarta Björn så att rallarna fick mat, vatten, bränsle och rena ombyteskläder. De senaste sextio åren delar man därför ut pris till kvinnor från trakten som verkat i den kvinnliga järnvägshjältens anda. Det behövs verkligen uppmuntran när polarnatten äntligen ger vika framåt vårkanten, tänker jag som känner mig nedstämd redan dag två på besök i mörkret.

Hamnen där LKAB:s pellets skeppas ut i världen. Foto: Adobestock

En kvinna från Tromsö, 25 mils bilresa norrut, berättar för mig i köket på stadens vandrarhem om hur hon som levt i Arktis hela sitt liv måste stålsätta sig för att inte knäckas när mörkret gör entré i oktober och att hon har en solljuslampa bredvid datorn på kontoret för att stå ut fram till tjugoförsta januari, då solen tittar upp ovanför horisonten för första gången sedan november.

– I Narvik får de vänta ännu längre, trots att det ligger söderut. Fjällen är i vägen, så först sjätte februari når de första solstrålarna staden, säger hon och lägger huvudet på sned, som om hon faktiskt tycker lite synd om Narviksborna.

Rallare.

Mörkret känns klaustrofobiskt. Dunklet gör mig dyster. Tomheten gör mig vemodig. Från järnvägen hörs malmtågen tuta. Snart är det dags att gå ombord på Stockholmståget som ska ta mig tillbaka över polcirkeln och ner till ljuset.

Nästa gång reser jag hit under den ljusa våren för att åka skidor på Narviksfjellet med liftar som börjar mitt i stan och backar med ständig utsikt över den aldrig någonsin istäckta Atlanten.

I förra blogginlägget skrev jag att först som sist kommer ändå järnmalmen. Utan den inte så mycket annat. Jag skrev att ett tjugotal malmtåg rullar varje dag till och från Narvik och att godsvagnarna med järnmalm fortsätter genom stan ner till LKAB:s väldiga blå fraktfartyg som vilar vid kajen i hamnen och snart ska ge sig ut på en ännu längre resa. Vart? Då visste jag inte svaret. Nu har jag informerat mig: Det mesta ska till europeiska stålverk, men en del malm, eller snarare förädlad pellets, ska färdas över havet till Mellanöstern, Amerika och Kina.

Just nu …

Skriver jag klart en bok om tågresandets dåtid, nutid och framtid. Den kommer att innehålla såväl skildringar av tågresor världen runt som en rejäl granskning av varför tågen inte förmår utmana flyget när det gäller inte allt för långa internationella resor. Boken kommer ut hösten 2019 på Ordfront förlag.