Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

När tågresan var avantgarde

Klassanalys: Elegant vit övre medelklass uppassad av tacksam svart underklass. Men en fin kafévagn var det.

Under decennierna mellan de båda världskrigen, tågets gyllene epok, stod tåget för resandets avantgarde.

När jag tänker på tågresande i Europa och Nordamerika dyker flera klassiska Hollywoodfilmer upp på min näthinna. Kvinnor i dräkt och män i kostym. Alla har hattar och kläderna är dyra och välstrukna. De reser givetvis i första klass och det är gott om plats för benen. Inredningen går i teakträ, handtagen på dörrarna och plaketterna på väggarna är i mässing och fåtöljer och soffor har mjukt stoppade dynor klädda i röd plysch. De sitter i restaurangvagnen och dricker drinkar och blir serverade av artiga kypare, klädda som om de jobbade på stadens finaste guldkrog.

Givetvis reste inte alla så fint, men lyxen, prakten och glamouren var en del av den romantik kring tågresandet som filmerna så gärna framhävde och blev stilbildande för hur en tågresa skulle kunna vara, om vi bara hade råd med en förstaklassbiljett …

Mercury hette det här strömlinjeformade ångloket som var det senaste och snabbaste på amerikanska järnvägar under mellankrigstiden.

Men oavsett vilken klass resenärerna färdades i drogs vagnarna av snabba strömlinjeformade diesellok som under trettiotalet hade börjat ersätta ångloken på långlinjerna. Tidningsannonserna för den ett dygn långa resan med Lake Shore Limited från New Yorks Grand Central till Chicago lockade med sovvagnar, buffévagn med bibliotek och rökrum, barvagn, middagsvagn och ”observation lounge”, alltså en vagn med extra stora fönster dit man gick för att njuta av de delar av Amerika som passerade förbi utanför tågfönstren.

Eller Reingold som tog fart i Hoek van Holland vid Engelska kanalen och slingrade sig längs Rhenfloden på sin väg mot schweiziska Alperna med sina vagnar från amerikanska Pullman inuti första klass såg ut som om man tagit möblemanget från lobby på ett europeiskt lyxhotell och lastat ombord det på tåget. Utsikten, som fick resenärerna att gapa av hänförelse, fick alla på köpet, oavsett om man reste billigt i tredje klass och fint i första.

Amerikanska tåg hade på 1920-1950-talet en sån här grann utsiktsvagn längst bak. Förekommer bl a i Hitchcocks filmatisering av Patricia Highsmiths Främling på ett tåg.

Om den klassiska slottsestetiken inuti förstaklasskupéerna var länken bakåt i Europas historia, pekade tågens yttre estetik snarare framåt i tiden. De strömlinjeformade dieselloken, som på trettiotalet började ersätta ångloken, påminde om flygplan och de nya moderna husen byggda i bauhaus- och art deco-stil. Loken utstrålade fart, futurism och framtidshopp och tågen, som ofta hette något som slutade med Express, for fram som kanonkulor. Under decennierna mellan de båda världskrigen, tågets gyllene epok, stod tåget för resandets avantgarde.

För den som reser är världen vacker …

… heter min senaste bok som handlar mina resor, andra resenärers resor, forskning om vad resandet gör med oss och filosofiska tankar om vad resandet gör med oss. Att resa är att utsätta sig för nya ljud, dofter och sedvänjor. Att resa är att lära sig att samma problem kan ha flera olika lösningar. I en tid då främlingsfientliga vindar blåser allt starkare är det viktigare än någonsin att vi prövar att se världen från olika håll. Men vi måste resa hållbarare, klokare, bättre. Finns nu som pocket. Beställ den här!