Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Skräck och fascination när tåget kom till byn

Av Posted on Inga taggar 0

PK hälsar på sin lillasyster som är småskolelärare i Athmallik, många år efter att han själv gick i byskolan.
Foto: Per J Andersson

Otroligt, tänkte PK. Vägar av solitt järn. Tänk vad mycket järn det måste gå åt för att bygga dem. Mer järn än vad som fanns i alla farfars pilspetsar, och då har han ändå fler pilspetsar än någon annan i byn.

En blandning av rädsla och fascination. Det var vad min indiske vän kände när han för första gången hörde talas om järnvägen.

Det tror jag britterna som hörde talas om eller fick en skymt av det rykande och dundrande monstret som 1830 sattes in på skenor av järn mellan Manchester och Liverpool också kände. Men de finns ju inte längre, så de kan inte berätta för mig med egna ord. Men det kan Pradyumna Kumar eller PK som han oftast kallas.

När jag för tio år sedan intervjuade honom för boken New Delhi–Borås (2013) berättade han för mig om en händelse han var sex år gammal. Året var 1955 och den nya rektorn på hans skola i Athmalik, som ligger i en glänta i djungeln i delstaten Odisha i östra Indien, kom en dag ut på skolgården för att håll ett litet presentationstal för eleverna. Han ville då ta tillfället i akt för att berätta för de ovärldsvana barnen i glesbygden om den nya tiden som snart också skulle komma till byn. Förmodligen ville han imponera på bybarnen, eftersom många av dem tillhörde olika ursprungsfolkgrupper med illitterata föräldrar, medan rektorn själv hade studerat på universitet, besökt huvudstaden New Delhi och med egna ögon sett det ståtliga presidentpalatset. Det fanns minsann knappt någon mer i byn, förutom den lokala maharajan, som var så världsvan som han.

Först berättade han om telefonen inför de storögda eleverna som samlats på skolgården. Sedan berättade han om tv-apparaterna. Och till sist om tåget. Nu var ju tåg ingen nyhet i Indien 1955. Indien hade precis som Europa och Nordamerika haft järnvägar sedan mitten av artonhundratalet, men i den här gläntan i djungeln intill Mahanadifloden hade man aldrig sett räls och lok med egna ögon. Rektorn kände sig så märkvärdig där han stod på trappan till lärarrummet och berättade om det nya sättet att resa för en publik som var van att gå, cykla, paddla kanot och någon enstaka gång rida elefant.

– Ett tåg, sa rektorn med dramatisk röst, är ett väldigt långt föremål. Det påminner om en orm, som sträcker sig från där jag står nu till foten av berget där borta.

Han pekade på den gräsbevuxna sluttningen ett par hundra meter bort.

– Det rör sig också som en orm, sicksackar sig fram genom landskapet. Jag har rest med det i tre dagar och två nätter. Vi var fler än hundra människor som satt eller låg på det, sa rektorn.

PK lyssnade noga på rektorn och började föreställa sig tåget som en enorm konstgjord orm som krumbuktade sig fram i sanden med människor som satt gränsle på den, som man rider på en häst eller en elefant.

– Frågor? undrade rektorn när han var klar.

PK räckte upp handen.

– Kan ormen hoppa som en kobra?

PK föreställde sig jätteormen som glänste och glittrade medan den gjorde stora skutt. Han tänkte på kobran som bet honom när han var ute och grävde diken med skolklassen. Han hade blivit så arg på att han fångat ormen, kopplat grepp på den och bitit tillbaka tills ormblod sipprade fram och ormhuvudet hängde livlöst. Han såg nu framför sig en krumbuktande orm och föreställde sig en många gånger större orm som glänste och glittrade medan den gjorde stora skutt ovanför järnbanorna.

Rektorn fnyste.

– Den är för tung för att kunna hoppa. Den är helt gjord av järn.

Han förstod att järnet måste vara fruktansvärt tungt. Men han hade en fråga till:

– Kan det komma ringlande till vår by?

– Nej, det kan den inte, svarade rektorn irriterat. Den kan bara åka på järn. Järngator. Och sådana har vi inte här.

Otroligt, tänkte PK. Vägar av solitt järn. Tänk vad mycket järn det måste gå åt för att bygga dem. Mer järn än vad som fanns i alla farfars pilspetsar, och då har han ändå fler pilspetsar än någon annan i byn. Om jag tar alla farfars pilspetsar, tänkte han, och smälter ner dem, så kanske de räcker till … han tänkte efter: kanske en meter järngata. Och rektorn säger att han rest i tre dagar och två nätter.

Inför denna tanke fick han svindel och tvingades börja tänka på något annat för att återfå stadgan i marken under sig.