Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Slow train till Kandy

Av Posted on Inga taggar 0

Tåget kör rakt genom teplantage mellan Hatton och Nanu Oya. Foto Adobe Stock

Kladunk, kladunk. Tåget från Colombo till Kandy knixar sig gnisslande ut från järnvägsstation. Jag sitter i panoramavagnen med utsikt genom något som mest liknar skyltfönstren på ett varuhus och betraktar bananodlingarna, kokos- och arekapalmerna och de vattendränkta fälten med sina frodiga grästuvor. I slutskedet av monsunen slår precis allt rot och grönskar och klorofyllen firar triumfer, som om naturen dopats med växtkraft.

Efter en timme börjar stigningen upp mot högplatån. In och ut ur tunnlar, över höga stenvalvsbroar, genom teplantage och gräsbevuxna raviner, längs med den slingrade landsvägen med sina röda bussar och vandrande orangeklädda munkar och förbi små näpna stationshus i tegel och stinsar med blå uniformsjackor med axelklaffar och gyllene knappar.

När rälsen sluttar som mest känns det om vi knappt har styrfart. Folk korsar rälsen bara några meter framför loket. Och bakom oss promenerar två skolpojkar mellan skenorna i samma tempo som tåget. Utan risk för att bli akterseglad skulle jag kunna stiga av i farten, traska vid sidan av en stund, beställa en kopp chai på en vägkrog, dricka upp och sedan lugnt och värdigt kliva ombord igen.

Trots den tålamodsprövande övningen i slow travel når vi till slut vår destination, Kandy, huvudstaden i kungariket som i flera hundra år sträckte sig ända från bergsområdena i öns mitt till östkusten, och förblev självständigt till 1815.

Ett av världens långsammaste tåg är framme. Jag kollar klockan, jag kollar tidtabellen. Medelhastigheten var rekordlåg, men vi blev inte en minut försenade.

***

Några dagar senare kliver jag på tåget i igen och åker till Nanu Oya, en station i de frodiga bergen några kilometer från den gamla brittiska rekreationsorten Nuwara Eliya.

Det näpna tåget med det kämpande loket och de skruttiga vagnarna hackar sig fram på den smalspåriga bergsjärnvägen som ringlar in i kolsvarta tunnlar och ut i gråvita moln. Det känns som om tåget lever vidare på stopptid, att det när som helst ska pusta för sista gången och förpassas till historieböckerna. Men likafullt är det fullsatt idag. Passagerare står tätt packade i mittgången. Under fötterna krasar jordnötsskal och vita plastmuggar som nyss innehållit sött mjölkte.

Dopaminpåslag: högt. Foto Adobe Stock

Jag lutar mig farligt ut genom dörröppningen. Håret fladdrar, jag blundar, njuter, tittar, blir bedårad. Vilken föreställning! Tåget kör rakt genom teplantagen, sveper tätt intill välansade tebuskar som är så gröna att det gör ont i ögonen, ridåer av moringaträd, vägar med röd jord, flagnade arbetarbostadslängor och nyrenoverade disponentvillor.

När jag står där i dörröppningen till tåget, som gör högst tjugo kilometer i timmen, känner jag nyfikenheten och rastlösheten – minns jag varför jag gillar att resa. Just nu skulle jag vilja åka med ett tåg som aldrig någonsin kommer fram. Dopaminpåslag: högt.

Tåg på Sri Lanka – så funkar det

Sri Lankas järnvägsnät får grannlandet Indiens att framstå som modernt, snabbt, blankt och ombonat. Här gäller gammal räls, gamla tåg. Här är slingrande, långsamt, skakigt. Men det är också det som är charmen. Jag har tagit tåget från från huvudstaden Colombo på västkusten till Valaichchennai, ett par kilometer från de vackra stränderna i Pasikudah på östkusten. På 1980-talet reste jag upp till Talaimannar där färjan avgick till Rameswarum i Indien, men den linjen (såväl tåget som båten är tyvärr nedlagd, utkonkurrerad av det billiga flyget Colombo–Trivandrum och Colombo–Thiruchirapalli). Och så har jag åkt bergståget, som jag beskriver här ovanför, som går genom tunnlar och över broar och rakt genom teplantage.

Sri Lankan Railways sajt är usel, men duger att kolla tågtider på – men knappast att boka. Köp biljetterna på stationen samma dag eller några dagar i förväg. Eller be en resebyrå på Sri Lanka fixa biljetterna åt dig.

Det finns faktiskt också nattåg med sovvagnar, t ex från Colombo till Trinconmalee. Hade biljetter på det men tvingades av olika skäl att ta en buss istället. Det ångrar jag. De kör som vildar. Bussresor på Sri Lanka tär på nerverna. Tågresorna är så mycket lugnare, säkrare – och vackrare och skojigare.