Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tågluff 2018: Zermatt via Venedig, inte Paris via Oulx

Gornergrat. Så högt en tågluffare kan nå. Nästan i alla fall …

Men nu rusar jag till vår kupé och ber barnen att klä på sig och packa. Vi ska av! Vi vill inte följa med till Rom. Vi ska till Venedig.

I Wien klarnar planen. Prag, som jag först tänkt att det vore kul att få visa för barnen, inte minst den historie- och kulturintresserade 16-åringen, slår vi ur hågen. Venedig lockar mer. Och sedan kanske Paris.

ÖBB:s Nightjet till Roma Termini kommer in på Wien Hauptbahnhof bara några minuter försenad. Vi får en egen sexbäddskupé med lakan, kudde, filtar och varsin flaska vatten och sträcker ut oss på nederslafarna och beundrar utsikten över bergen i Semmering, som är ett slags förstadium till de riktiga Alperna knappt en timmes resa från Wien.

En strömmande flod med kristallklart vatten. Slingrande räls över hundra år gamla broar och genom långa tunnlar. Nere i dalen, långt nedanför rälsen, ser jag en väg på höga bropelare. Försöker föreställa mig mödan som krävdes och tiden det tog för människor att passera ett sådant här landskap innan järnvägen kom. Gåendes, ridandes, i hästskjutsvagn. Då man var tvungen att ta sig uppför de branta bergssidorna och ner i de djupa dalarna – och inte som idag kunde skära rakt igenom landskapet.

Tåget ormar sig så mycket som det kan och i kurvorna ser jag genom kupéfönstret de främre vagnarna och loket.

Stationerna heter Bruck och Mur, korna betar på sluttningarna, kyrktornen har en lökformad topp, en skidhoppbacke ligger öde.

Tjugo i fem nästa morgon kommer den österrikiska kvinnliga konduktören och ropar att vi är framme i Padova om ”vierzig minuten”. Och det ska vi vara enligt tidtabellen. Men när jag tittar ut på stationsskyltarna ser jag att det står Padova. Jag påpekar det för henne och hon studsar till.

– Ja, det har du rätt. Vi är för tidiga!

Hon håller på att göra i ordning våra frukostbrickor, som ingår när man har liggvagn på ÖBB:s nattåg, och jag hade sett fram emot att få en av de där nybakade brödbullarna som jag känt lukten av sedan de kom ombord i pappkartonger vid gränsen mellan Österrike och Italien vid tvåtiden i natt. Men nu rusar jag till vår kupé och ber barnen att klä på sig och packa. Vi ska av! Vi vill inte följa med till Rom. Vi ska till Venedig.

– Snabba på, snabba på, ropar jag.

– Hurry, hurry, fyller konduktören i.

Vi ramlar ut med våra ryggsäckar på perrongen. Klockan är tio i fem på morgonen, luften ljum. Förvirrande nog ser vi hur konduktören bär in våra frukostbrickor till vår kupé. Men vi vågar inte gå ombord och hämta dem, rädda för att tåget plötsligt ska lämna Padova på sin färd mot Roma Termini och vi ska hamna alldeles för långt söderut. Fast jag inser senare att tåget, även om det var vierzig minuten för tidigt inte kommer att lämna Padova en minut innan det ska enligt tidtabell. Så är pakten mellan resenärer och tåg. Aldrig för tidigt. Då kan man ju komma i tid och ändå missa tåget. Så kan inget rationellt industrialiserat samhälle fungera.

05.05 avgår ett nästan helt tomt och kyligt luftkonditionerat morgontåg till Santa Lucia-stationen i Venedig. Halv sex anländer vi till Venedig som är tomt på turister så här dags. Vi vandrar genom en stad i en omslutande, varm gryning full av duvor, gatsopare och varuleverantörer.

Spår 3 på Milano Centrale: Eurocitytåget mot Schweiz.

Nästa dag går jag till stationen för att boka liggvagn på Thellotåget till Paris. Men privata tågbolaget Thello, en sydeuropeisk motsvarighet till svenska Snälltåget, är inte fullt ut med i Interrail, upplyser mig den italienska biljettförsäljerskan. Man får lite rabatt, men ändå skulle tre biljetter med liggvagnsplatser kosta oss 3000 kronor. Det är det inte värt. Jag har rest med det tidigare, mellan Paris och Rom, och gillade de gamla vagnarna i sjuttiotalsstil, restaurangvagnen med bordsserveringen. Det slitna, nötta, klassiska. Men då bokade jag flera veckor i förväg och reste billigt. Nu försökte jag få plats nästa kväll.

Funderar på att istället ta tåget till Turin och sedan vidare till skidorten Oulx på gränsen till Frankrike i Alperna. Mailar ett hotell och jo, de har rum, dessutom turkiskt bad och bastu. Men när jag försöker boka sittplats på TGV-tåget till Paris nästa dag är det för dyrt. Dessutom förekommer ju regelbundna tågstrejker i Frankrike denna sommar. Kanske råkar vi ut för en sådan.

Vi har rådslag och kommer fram till att skippa Eiffeltornet och de parisiska konstmuseerna och istället åka till Zermatt i Schweiz.

Ännu lite högre, lite till, gärna det i fall du vill. På väg upp med kabinbanan till Kleine Matterhorn och Plateau Rosa på 3800 meter över havet.

Bokar plats på eftermiddagståget till Milano (de italienska snabbtågen Frecciarossa måste man tyvärr ha en bokad plats på för att få åka med…) och fortsätter sedan med Euro City-tåget, det som förr kallades Trans Europ Express, och blev en sång, ett album och en film, till schweiziska Brig, där vi byter till Matterhorn Gotthard Bahn till Zermatt på 1600 meter över havet.

Slätten höjer sig, börjar slutta åt olika håll, blir kullig, sedan bergig och full av djupa dalar, blåa sjöar och bergsryggar med små slott med torn som ser ut som schackpjäser. Eller så är det schacktornen som ser ut som de italienska slotten.

Nästa dag fortsätter vi med det lilla tåget på smalspåriga kuggstångsbanan till Gornergrat på 3100 meter över havet (tyvärr ingår inte det i Interrailsamarbetet, så en dyr extrabiljett krävs). Resan uppåt mot himlen och neråt mot nollstrecket är inledd: 32 grader i Venedig vid havet blir 20 grader i Zermatt, som blir 10 grader vid Gornergrat, som blir 0 grader uppe på Plateau Rosa, nästan 4000 höjdmeter över Venedigs kanaler. Vi kan inte hålla oss. Vid åsynen av snön väcks ett begär. En soldränkt förmiddag åker vi skidor på glaciären med utrustning och handskar som vi lånar av vår airbnbvärd Constance.

Jag tänker att Gornergrat är Europas högst belägna järnvägsstation. Men tydligen finns det en högre: Jungfraujoch på 3454 meter över havet. Den tar vi tåget till nästa sommar.

***

Kanske försöker jag återkalla frihetskänslan som jag minns från när jag var ryggsäcksluffare i Europa och Asien för många år sedan. Men det är inte helt lätt. En gång i tiden kom man fram till en ny stad och gick runt och frågade på olika boenden som guideboken rekommenderade. Fast guidebok hade jag bara i Asien, aldrig i Europa. Då gick jag helt på känslan. Det där hotellet eller det där vandrarhemmet verkar mysigt, jag frågar där. Eller så hade jag en rekommendation från nån jag träffat i tågkupén eller i bilen jag liftade med.

Att resa obokat och oplanerat i Europa 2018 kräver vissa justeringar. Eftersom alla andra bokar sina boenden digitalt i förväg är det stört omöjligt att traska runt och fråga. Men i grekiska övärlden funkar det fortfarande att anlända till en ö utan bokat boende, eftersom rumsraggarna i hamnen tar hand om dig. Det gäller bara att välja. Men det är ett angenämt bestyr.

På kontinenten måste spontanresenären ge upp och använda sig av mail och bokningsappar. Men jag vägrar att göra det mer än 12 timmar innan vi ska anlända till en ny plats. Vill hela tiden hålla en dörr öppen för ändrade planer, nya infall, plötsligt påkomna idéer, ändrade stämningslägen.

Planeringen är det jag just nu reser bort från.

***

Dagens europeiska lärdom om tåg: Tyskland, Schweiz, Österrike, Östeuropa – och England och Wales (vet jag från en minitågluff i juni) – är bra länder för spontanresenärer som vill hoppa på tåg utan sittplatsbiljett. Till och med de tyska IC-snabbtågen går det att resa med utan sittplats. Spontanresenärens värsta fiende verkar vara nattågen i allmänhet och Frankrike i synnerhet.

För den som reser är världen vacker …

… heter min senaste bok som handlar mina resor, andra resenärers resor, forskning om vad resandet gör med oss och filosofiska tankar om vad resandet gör med oss. Att resa är att utsätta sig för nya ljud, dofter och sedvänjor. Att resa är att lära sig att samma problem kan ha flera olika lösningar. I en tid då främlingsfientliga vindar blåser allt starkare är det viktigare än någonsin att vi prövar att se världen från olika håll. Men vi måste resa hållbarare, klokare, bättre. Finns nu som pocket. Beställ den här!