Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

1. Det var (inte) bättre förr

Av Posted on Inga taggar 0

Samma sak varje gång jag åker tåg och det mot förmodan inte är ett strömlinjeformat kromat snabbtåg med polystyrensäten, utan gammeldags vagnar med sexsitskupéer med skjutdörrar och en doft av torrt trä och fuktigt tyg. Varje gång det händer är det som att återse en gammal kär vän.

Vid torget där jag bor finns ett konditori. Ni vet, ett sånt där klassiskt med glasdiskar med tårtor och hyllor framför en spegelvägg där det står saftflaskor på rad. Ibland går jag dit och sätter mig med en kopp surt bryggkaffe och en mazarin.

Allt där är som det alltid varit, eller snarare som allt en gång var. Konditoriet utstrålar ett sorts tidlöst allmänmänskligt tillstånd, fritt från skrävlande, skränande och skrytande. Det är som det är. Det är som den livsfilosofi jag fått med modersmjölken. Och det ger en känsla av att jag kommit hem.

Samma sak varje gång jag åker tåg och det mot förmodan inte är ett strömlinjeformat kromat snabbtåg med polystyrensäten, utan gammeldags vagnar med sexsitskupéer med skjutdörrar och en doft av torrt trä och fuktigt tyg. Varje gång det händer är det som att återse en gammal kär vän.

Att jag är så förtjust i svunna tidsepoker beror inte bara på att jag har fyllt både 50 och några år till. Faktum är att redan som tågluffande tonåring älskade jag att kliva in genom dörrar som ledde bakåt i historien – till kaféerna i Berlin, Wien och Paris med zinkdiskar, gjutjärnsbord med marmorskivor och mässingsbeslag. Och vålnaderna av de konstnärer och författare som en gång befolkade dem.

Skulle jag ägna mig åt någon subkultur skulle det nog vara steampunk. De där som leker att de förflyttats tillbaka till det viktorianska England – och därifrån blickar tillbaka in i framtiden, och föreställer sig ångflygplan, kugghjulsdrivna robotar och mekaniska matematikmaskiner.

Det är ett slags nostalgi-futurism, eller fotogenlamps-fantasy skulle man kunna säga, där man drömmer sig tillbaka till en tid när vi ännu förstod oss på den teknik som fanns. Och när vi använde oss av material som känns äkta och genuina.

Men i själva verket var det inte bättre förr. Det vet ju alla. Det vet jag med. Men det spelar ingen roll. Jag längtar ändå. Som när huvudpersonerna i tv-serien Babylon Berlin som gick på SVT i somras festar loss på en nattklubb i tjugotalets både våldsamma och dekadenta tyska huvudstad … ja, då känns längtan bakåt som ett irrationellt men härligt kittlande sug i min mage.

En vanlig analys av reaktionära rörelser är att vurmen för det traditionella är ett sätt att mentalt tackla känslan av förvirring som uppstår av alltför snabba samhällsförändringar.

Men kanske ligger det i människans natur att ständigt blicka bakåt. Ta bara den västerländska kulturens ur-berättelse, Första Moseboken, som börjar med att förklara hur bra vi hade det när det bara fanns två människor som levde i Edens lustgård. Sedan gick ju allt åt helsike med ormen och syndafallet.

Ångpunkarna hittar sin estetiska inspiration i Charles Dickens patriarkala England med sina monstruösa klassklyftor, samtidigt som de hyllar jämlikhet och jämställdhet.

Precis så paradoxal är också jag.

Ena halvan av mig inser att vi har det mycket bättre nu än då, att lösningen på dagens problem i första hand måste handla om att blicka framåt, inte bakåt.

Men samtidigt säger den andra halvan av mig, om och om igen, att jag ska öppna dörren till det förflutna och kliva in. Om än så bara för en liten stund.

Lyssna!

Den här texten har jag läst in för Tankar för dagen i P1. Sändes 6 december. Du kan också lyssna på den här!