Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

När järnvägen hjälpte till att erövra Amerika och Indien

150 år sedan i år i Promontory Summit i Utah: den sista spiken, en gyllene spik, slås i vilket betyder att man för första gången kan åka tåg i Amerika från Atlanten till Stilla havet.

I The future results of the British rule in India från 1853 argumenterar Marx för att järnvägarna som britterna byggde i Indien spelar en central roll när det gäller att ”lägga fundamentet för det västerländska samhällsskicket” och förinta den asiatiska kulturen.

I The Young American beskriver poeten och essäisten Ralph Waldo Emerson som en vital energi i såväl mänsklighetens som naturens tjänst. Järnvägen, skrev han, är en ”trollstav som kan väcka markens och vattnens sovande energier till liv”. Tvärtemot den brittiske poeten William Wordsworth (som ansåg att järnvägen förstörde naturen) tyckte han inte att naturen invaderats eller förstörts, utan väckts ur sin dvala. Och hans metafor om sovande energier antyder att han anser att järnvägen och ångkraften lika mycket är en produkt skapad av naturen själv som av människan.

Men det fanns också teknikmotstånd och civilisationskritik. Som i den amerikanska konstnären Andrew Melroses tavla från 1865, målad fyra år innan järnvägen mellan atlant- och stillahavskusten blev klar, där tågets karaktär både gestaltades som en produkt av naturen och som ödeläggare av densamma. I oljemålningen, som döpts till Westwards the Star of Empire takes its way near council Bluffs, Iowa, rusar tåget fram med skövlad natur på vänster sida och orörd natur på den högra, som om konstnären velat skildra hur civilisationen, som tidigare hängde samman med naturen, nu börjat separeras från den. Tåget är med och skapar något nyttigt, men ser samtidigt till att något går förlorat. På samma gång bygger det upp och river ner, kreerar och ödelägger.

I brittiska satirtecknaren George Cruikshanks Railway Dragon, som han ritade redan 1845, är dystopin ännu tydligare. Kanske inte så konstigt. Det tätbefolkade England, som industrialiserats så snabbt, genomskars ju av så många flera järnvägslinjer och saknade de nästan oändliga områden av oupptäckt vildmark som ju fanns i Amerika. På den här sidan Atlanten var städerna, byarna och industriområdena nästan sammanväxta, hördes larmet så mycket mer, låg kolröken så mycket tätare. I teckningen kommer därför det rykande tåget med full kraft körande in i familjens matsal där middagen pågår, så att barnen flyr med förskrämda miner, mamman förfärad utbrister Oh! The monster och pappan tar sig för pannan och stönar Oh! My beef medan en anonym hand sticks ut ur ånglokets rökmoln och sätter gaffeln i steken för att stjäla den. Det var förstås en kritik av inte bara bullret och avgaserna, utan också en demonisering av den ekonomiska spekulationsekonomin som rådde under järnvägens första decennier.

Ändå var järnvägen så folklig. Till skillnad från diligenstrafiken, som riktade sig till fåtal kunde praktiskt taget alla resa med tåg. Men kritiken mot entreprenörerna och ägarna som håvade in vinsterna visste inga gränser. Karl Marx såg också hur järnvägen hjälpte till att sprida den västerländska livsstilen i kolonierna österut. Järnvägen, skrev han, var central i skapandet av moderniteten. I The future results of the British rule in India från 1853 argumenterar Marx för att järnvägarna som britterna byggde i Indien spelar en central roll när det gäller att ”lägga fundamentet för det västerländska samhällsskicket” och förinta den asiatiska kulturen.

Amerikanen Ralph Waldo Emerson och europén Karl Marx kom egentligen fram till samma sak: att järnvägen var en effektiv spridare av vetenskap, rationalism, industrialism och västerländsk civilisation. Men medan Nordamerika före kolonialisternas ankomst var befolkat av glest utspridda grupper av naturfolk, var Indien tätbefolkat och redan organiserat i hundratals kungariken. Emerson såg fördelarna med att tämja den vilda naturen och väcka de slumrande energierna till liv. Genom att hugga ner träd och ta upp metaller ur marken såg man ju till att naturresurser  kunde skapa mervärde för den strävande vita människan.

Marx å sin sida pekade på nackdelarna med att blanda sig i Indiens redan väl organiserade samhällsstrukturer. Det redan ju redan en kultur i Indien, som européerna ansåg vara mindervärdig, men ändå administrativt organiserad och hierarkiskt kategoriserad och därför respektingivande. Här någonstans ligger förklaringen till att européerna aldrig förslavade indierna, utan nöjde sig med att kolonialisera, ockupera och utnyttja.