Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Vad som helst kan hända på ett tåg. Du kan träffa nån, du kan bli kär, du kan bli mördad …

Av Posted on Inga taggar 0

Där inne i kupélampans svaga, fladdrande sken låg ett lik i en blodpöl.

Utdrag ur anteckningar från arbetet med boken ”Ta Tåget – på spåret genom historien, samtiden och framtiden” (Ordfront förlag). Boken kan kan du beställa här till lågt pris.

Tåget blev en scen för en ny sorts brott. I januarinumret 1861 av Annales d’Hygiène Publique stod det under rubriken Tågpassagerarnas faror om ett tåg som kom till stationen i Paris. Alla passagerare lämnade sina kupéer genom direktdörrarna till perrongen, men en dörr förblev stängd. En järnvägstjänsteman öppnade dörren, sträckte in handen, drog tillbaka den och stirrade förskräckt på sina fingrar. Blod! Där inne i kupélampans svaga, fladdrande sken låg ett lik i en blodpöl. Liket tillhörde överdomaren Poinsot som enligt polisutredningen delat kupé med en enda andra resenär, som nu var puts väck. Fallet fick stor uppmärksamhet i pressen. I Paris kände man en ”olustig känsla över tanken på med vilken enorm lätthet brottet tycks ha förövats”, rapporterade Paristidningen Gagliani’s Messenger i december 1861. Extra oförklarligt, märkligt och obehagligt var det faktum att medpassagerarna i kupén intill inte hört någonting.

Mordet på Pariståget blev snart föremål för satiriker och debatter. Le Figaro skrev att miljonärer nu ses resa i tredje klass för att slippa andra- och förstaklassvagnens isolering. Andra reser i sällskap av kammartjänare, kusk eller kokerska. De som inte har råd med det får ”utstå svår oro”, skrev Le Figaro.

Tre år senare skedde ett liknande kupémord i England (Briggsfallet) och Punsch publicerade en rad karikatyrer på temat ömsesidig misstro mellan förstaklassresenärer. Brittiska underhuset beställde året därpå en rapport om säkerhet på tågen, där det konstaterades att ”det har utbrutit panik bland tågpassagerarna”.

I ivriga försök att bryta kupéns isolering, skriver Schivelbusch, skapades ”skräckfantasin om kupén som en mordprovocerande inrättning”. Ännu 1870 stod det i Handbüch für Specielle Eisenbahn-Technik: ”Hur lycklig är inte resenären när han får en egen kupé, och hur olycklig blir han inte över en medpassagerare som bestjäl honom när han sover eller till och med mördar honom och styckad i bitar kastar honom ur vagnen utan att tågfunktionärerna märker något”.

Att två mord i två olika länder med fyra års mellanrum kunde utlösa en sådan masspsykos säger mycket om tågkupéns plats i den europeiska artonhundratalsmänniskans själsliv. En lösning på problemet skulle vara att överge kupén för sex–åtta resenärer och istället skapa ett ”storrum” eller salong som omfattar hela vagnen. I USA blev den formen av vagnar vanliga från början, eftersom man inte vara lika fången i idén om att efterlikna den hästdragna diligensen.

Men i Europa anammade man inte den amerikanska modellen. Den stora salongen passade inte den europeiska resepublikens psykologi. Europas traditioner och klassförhållanden innebar att åtminstone förstaklassresenärer skulle få vara i fred på resan. De europeiska resenärerna skulle klaga om de hamnade i en tågvagn av amerikansk modell, konstaterade en fransk utredning, eftersom de utsätts för ”allt slags oro, oljud och främmandes nyfikenhet”. Ett utredningsförslag var ett tittfönster mellan kupéerna, vilket också genomfördes på några linjer. Ett annat var en gångbräda på utsidan av vagnen, som också genomfördes och årligen krävde flera dödsoffer. Det som senare blev standard – en korridor på insidan i tågets färdriktning – lyste länge med sin frånvaro. Ett första försök gjordes på den schweiziska nordostbanan, men då i form av en mittgång med dörrar mellan varje kupé. Försöket fick genast kritik med samma argument som använts mot de amerikanska öppna salongerna. Resenärernas avskildhet och lugn blev störda av trafiken i gången. Först därefter kom förslagen med att förlägga korridoren till ena sidan av tåget och avskilja kupéerna från gången med skjutdörrar eller draperier eller både ock.

Poussin skriver i De la puissance Américaine från 1845 att en ”amerikan skulle knappast kunna vänja sig vid vårt sätt att resa, på permanenta sittplatser i trånga och därtill slutna vagnar: han skulle få andnöd och tro sig kvävas”. Amerikaner som åkte tåg i Europa pratade om att de kände sig som om de utsatts för ”inspärrning i en liten kupé”, enligt EB Dorsey i English and American Railroads compared från 1887. Européer, konstaterade han, upplever det som obehagligt att inte kunde röra sig fritt i vagnen.