Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den som vandrar krigar inte

Av Posted on Inga taggar 0

Aggressivitet handlar ofta om en ilsken reaktion på instängdhet och isolering. Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.

Häromdagen var jag på Armémuseum i Stockholm och såg deras fantastiskt välproducerade grundutställning om krigets historia (se den, fri entré, öppet även i coronatider).

Då började jag att grubbla på om kriget är en urmänsklig drift (nåt i våra gener, typ …) eller om det snarare handlar om hur vi de senaste 13 000 åren organiserat livet på jorden. Innan vi blev bofasta bönder och började privatisera landområden fanns inga krig. Förvisso revirstrider, men inga organiserade storskaliga dödsmarscher.

Många resenärer, backpackers och filosofiska luffare har därför drömt sig tillbaka till tiden då vi ännu ständigt var i rörelse och levde som jägare och samlare och föreställt sig den som en mindre krigisk tillvaro. Var det så? Några funderingar, saxade ur min näst senaste bok, För den som reser är världen vacker:

Genom historien har vandrare och bofasta hamnat på kollisionskurs. Redan i skapelsemyten i Första Mosebokens fjärde kapitel beskrivs hur Eva föder två söner: Abel som blir fåraherde och nomad, och Kain som blir bofast bonde. Skillnaden i livsbetingelser urartar snabbt:

”Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt Herren. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.”

Gud blir alltså mer förtjust i nomadens present än i bondens. Bonden blir avundsjuk och slår ihjäl nomaden. Mänsklighetens första mord har därmed utförts, i alla fall enligt Bibeln.

Det andliga har en lång historia. Jesus ber sina följeslagare att ge bort alla sina ägodelar och bli vandringsmän. I Asien är kringvandrandet den finaste av religiösa handlingar. Buddhas anhängare och hinduismens sadhus ger upp det världsliga och lämnar hemmet för att vandra sig närmare andlig upplysning. Samma rituella vandringslust finns i de stora världsreligionerna. Kristna, judiska, muslimska och zoroastriska predikanter med rötter i nomadismens hjärtland i Mellanösterns öknar använde sig både av herdemetaforer och förespråkade pilgrimsvandring. St Olavsleden till Nidarosdomen i Trondheim, El Camino till aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela, hinduernas vallfärd till Kumbh Mela och muslimernas till Kabatemplet i Mecka – vad är det om inte terapi för att lindra den bofasta plågan och en rituell upprepning av nomadens förflyttningar.

Som om nomadlivets vandrande satt sig i våra gener. Harry Martinson trodde det. Genom årtusenden har människan förträngt sin nomaddrift, skrev han sedan han kommit hem efter några års kringresande som jungman på fartyg som gick på handelsrutter till Asien och Sydamerika. Men nu: ”Likt uppbrottshingstar stampa människorna på sina åkerlappar över hela jorden”, skrev han, bara för att bli hånad av sina kritiker.

Harry Martinson såg inte bara det klasslösa samhället vid horisonten. Han såg också det nomadiserande samhället. Han såg en mänsklighet i ständig frivillig rörelse. ”Det utopia jag ser: är det dynamiskt organiserade nomadlivet på jorden, växlingarnas människoprojekt. Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och emotionellt universale individen.”

Ett folk ständigt i rörelse. En värld utan gränser. Varför känns den utopin så lockande? För det är väl en utopi och inget annat?

I sitt manifest om världsnomaden, som publicerades i Stockholms-Tidningen 1931 och i boken Resor utan mål året därpå såg han lovande tecken i Sovjetunionen: ”På jättefarmerna i Rysslands nya kollektivjordbruk flytta arbetarna under skördetiden i jättetält omkring på de sädessusande stäpperna.” Trosvisst summerade han sin revolutionära vision med att alla kulturer bara är etapper på vägen till den högsta då alla jordens invånare blivit världsnomader. ”Giv oss sanning och vidsyn. Låt oss bliva envisa i vår vaganta sång. Vi ha hört de första signalerna. Vi äro på väg. Tåget går – till framtiden.”

Ett folk ständigt i rörelse. En värld utan gränser. Varför känns den utopin så lockande? För det är väl en utopi och inget annat?

Men 1860 införde Sverige och flera andra europeiska länder passfrihet. Vi kunde därefter fritt resa runt i vår världsdel.

Under arton- och nittonhundratalen var kosmopolit ett begrepp som användes om de som saknade fosterland. Och om de som längtade efter en värld där nationalstaten var avvecklad.

Wien under kejsardömet, decennierna före första kriget, var Europas mest kosmopolitiska stad där olika europeiska kulturer tilläts leva sida vid sida. Tidigare i historien hade vi haft strikta regler som begränsade rörelsefriheten, såväl nöjesresandet som in- och utvandringen. Svenskar behövde länge pass eller vägbrev utfärdat av hemsocknen både för utrikes- och inrikesresor. Men 1860 införde Sverige och flera andra europeiska länder passfrihet. Vi kunde därefter fritt resa runt i vår världsdel, bortsett från Ryssland. Människan ska få söka sig ett bättre liv, resonerade man, även om utlänningar i Sverige fortfarande behövde tillstånd för att starta affärsverksamhet, och även om lösdrivare, alltså resande utan pengar och resurser, fortfarande kunde fängslas och utvisas. Hade du finansiering kunde bildningsresan Europa runt genomföras utan pass.

Men under ytan grodde idén om ett land, ett folk och ett språk. De nationella idéerna gick ut på att samhället var detsamma som en nationalstat. Det kosmopolitiska Habsburgska kejsardömet knakade i fogarna medan nationalismen växte i grannlandet Tyskland, där allt fler ansåg att människor förenades av jord och blod snarare än av idéer och kultur. Författaren Heinrich Heine konstaterade dystert kort före sin död 1856 att tyskens ”hjärta blir allt trängre, det drar ihop sig som läder i köld; han [tysken] avskyr allt utländskt, han är inte längre världsmedborgare, inte längre europé, vill bara vara en trångsynt tysk”.

Heine skulle få rätt. Efter honom kom ju krigen, stålbaden, stängslen och murarna. 1917 införde Sverige åter pass- och viseringstvång. Samma sak runtom i Europa. Många trodde nog att det var tillfälliga nödåtgärder som en följd av kriget, att de där larviga passen snart skulle försvinna igen och gränserna öppnas. Men det blev aldrig mer som förr.

Klassades man som kosmopolit i Nazityskland innebar det en dödsdom. Alla som föll offer för det systematiska massmordet klassades som kosmopoliter. Nazisterna sa judar, men menade kosmopoliter. Stalinisterna sa kosmopoliter, men menade judar. Båda syftade på människor som säger sig höra till en annan gemenskap än den nationella, dit hörde ju också romer och resandefolk, folk som vistas än i det ena, än i det andra landet, lånar lite sedvänjor här och lite där, känner oreglerad lojalitet till internationella grupper och empati för människor på andra sidan gränsen. Kanske var de till och med släkt med fienden. Kort sagt: de var opålitliga människor för ett land som avkrävde sina medborgare blind lydnad mot nationen och armén. De där jävla världsmedborgarna kunde ju få för sig att tveka när de fick order om att skjuta ihjäl en människa med ett annat medborgarskap.

Att vara i rörelse är ett grundläggande behov som människan ger uttryck för redan som nyfödd.

Kosmopoliter klassades som någonting mittemellan ”människor utan rötter, fiender och insekter som man kan eller rentav måste fördriva, förbanna och förinta”, skriver den tyske sociologen Ulrich Beck i Den kosmopolitiska blicken eller: krig är fred (2005). Nobelpristagaren Nelly Sachs, som fick sina böcker uppeldade i de nazistiska bokbålen 1933 och några år senare flydde till Sverige, påpekade klarsynt: ”Istället för hembygd hyllar jag världens förvandlingar.” Vem vågar ropa det högt i dagens Europa, där vi allt oftare snarare får höra ”Detta är vårt hem! Stäng gränserna! Åk hem dit där ni kom ifrån!”?

Människan har av naturen ett behov av rörelse, ansåg han. Att vara i rörelse är ett grundläggande behov som människan ger uttryck för redan som nyfödd. Som spädbarn skriker vi för att vi inte står ut med att vara stilla. Sedan våra behov av föda, värme och närhet är tillfredsställda är det bara rörelsen som kan få oss att sluta skrika. I vuxen ålder promenerar och joggar vi för att lindra vårt bofasta svårmod. När kyrkan på medeltiden införde vallfärden skapade de en terapeutisk funktion för alla bofasta bönder som för inte så många generationer sedan var nomader.

Aggressivitet handlar ofta om en ilsken reaktion på instängdhet och isolering. ”Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet”, som Chatwin formulerade det.

Sommarläsning för den som längtar ut i världen:

För den som reser och Ta tåget

Köp För den som reser är världen vacker!

Köp Ta tåget – på spåret genom historien, samtiden och framtiden! (13 proc rabatt just nu)

Foto: Per J Andersson