Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Låtarna, filmerna och böckerna som går på räls

Av Posted on Inga taggar 0
Bowie föredrog tåg framför flyg när han åkte på turné på sjuttiotalet. Här i restaurangvagnen med gitarristen Mick Ronson.

Tåget som tog de nyss förslavade långt bort från sina förtryckare till frihetens land kom att avspegla sig i såväl gospelsånger som i bluesen och folkmusiken.

Lyssna på David Bowies ”Station to station”!

När järnvägen började byggas i mitten av artonhundratalet revolutionerade den inte bara resandet. Stationen, perrongen och tågkupén blev också favoritplatser för poeter och romanförfattare.

Dunket mot skenskarvarna, det frustande ångloket och de skramlande vagnarna – och det faktum att det var så teknologiskt avancerat och att allt gick så rysligt fort – allt det blev snabbt del av en ny symbolvärld. Och av ett musikaliskt komp. Som i rallarnas repetitiva sånger ackompanjerade av hammarslag. Och som i den amerikanska folksångaren Woody Guthries Train Blues där han med hjälp av rösten, gitarren och munspelet försöker låta som ett tåg.

Lyssna på Woody Guthrie Train Blues!

Särskilt romantiskt tyckte man inte de var, inte i början. Kärlek på tåg kom först senare.

Att järnvägen introducerades samtidigt som romantiken stod i full blom i litteraturen och konsten innebar snarare att många författare såg den som ett hot snarare än ett hopp.

Amerikanen Henry David Thoreau var en av naturromantikerna som förfasade sig. I essäboken Walden från 1854 skriver han om sitt ensamma leverne i skogen vid sjön strax utanför Boston. Det fanns bara en sak som störde friden: tåget.

På den nybyggda rälsen intill den lilla stuga han tagit sin tillflykt till tuffar de förhatliga rykande och dundrande tågen förbi flera gånger om dagen. De påminner honom om allt det som han flytt från: hastigheten, tekniken och kommersialismen.W

Tågets höga fart – typ femtio kilometer i timmen, minst tre gånger så snabbt som hästskjutsarna – blev snabbt en litterär metafor för den snabba industrialiseringen och urbaniseringen.

I antologin Tågpoesi som gavs ut för snart 40 år sedan på det lilla förlaget med det kongeniala namnet Bokomotiv slås jag över hur poeterna ömsom fascinerades, ömsom förskräcktes av tågen.

Jag fastnar för Bo Bergmans dikt Resan från 1917, där tåget går så fort och kör genom så långa tunnlar att diktarjaget tappar kontrollen, blir rädd och vänder sig till konduktören för lugnande besked:

Jag kom på ett tåg i världen.

Det är så svårt att hitta rätt.

Nu har jag åkt och åkt, och färden

går bara vidare och det är nätt

och jämnt man får sitt huvud luta,

och ingen har returbiljett.

Det dunkar dovt och visslor tjuta,

i mörkret, där ett iltåg kör.

När skall den långa tunneln sluta?

När är jag framme, konduktör?

Snacka om tågångest, tänker jag och bläddrar vidare till Gustaf Frödings dikt Tronskifte som han skrev redan 1894. Fröding måste ha haft väldigt kluvna känslor inför tågets fart och samhällets omvandling.

För hans dikt handlar om landets nye kung som är så ”hastig till sinnes och lätt på tån”. Trotsigt styr kungen, och nu kommer den, tågmetaforen alltså, ”sitt brusande iltågs flykt”. Till slut går det lite för fort, det frustar och stampar i rök och damm medan vagnarna rusar förbi, fortare och fortare.

Och Fröding diktar:

Det var det rullande nuet, som

försvann bakom närmsta krök.

De gamla, de vända sig långsamt om,

men allt vad de se är – rök.R

Under tågets första hundra år var första- och andraklasskupéerna slutna och kunde bara nås från perrongerna. Det stängda rummet var som gjort för samtal mellan de mest olikartade resenärer, medan landskapet flimrade förbi utanför fönstren. Tågkupén blev därför en älsklingsmiljö för historier som innehöll såväl kärlek som övergrepp och mord. Romanförfattarna och de tidiga filmmakarna var snabba att begagna sig av det slutna rummets både hoppingivande och skrämmande estetik.

De ryska järnvägarna band samman storstäder med småorter, vars invånare aldrig tidigare fått möjlighet att träffas.

Ta bara Leo Tolstojs Kreutzersonaten från 1890, en kortroman som utspelar sig i en tågkupé och är en enda rasande monolog om sex och äktenskap berättad av en medresenär som visar sig vara mördare.

I Ryssland, där den här berättelsen utspelas, fick tågkupén en alldeles särskild roll i litteraturen. Inte är så konstigt, eftersom järnvägsbyggandet hörde till en av tsarväldets största investeringar. De ryska järnvägarna band samman storstäder med småorter, vars invånare aldrig tidigare fått möjlighet att träffas.

Ombord på tågen steg bönder med sina säckar, utblottade studenter och avdankade militärer.

För dem var tåget en befrielseresa från den rysliga krigsupplevelsen och den eländiga hembygden.

Och så har vi den rysk-judiske författaren Ilja Ehrenburg som i sin skälmroman Julio Jurenito från 1922 skriver om en rysk emigrant i Paris ”som var van vid att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på järnvägsvagnar”, och därför alltid tog med sig sina tänkta åhörare från Pariskaféet till en tågstation.

Bara där, i närheten av de hårda skenorna och de pysande ångloken, kunde han lätta på sitt hjärta.

Suzanne Reuter och Tomas Pontén i Lars Noréns tv-drama ”München–Athen”. Finns att se i SVT:s Öppet arkiv.

Ett mer nutida tågkupédrama är Lars Noréns München–Athen som tv-teatern spelade in 1983. Suzanne Reuter och Tomas Pontén spelar kärleksparet som timme efter timme plågar varandra med bittra oneliners i en kupé på Dalmatia Express på väg söderut genom Europa. Ingen av dem kommer därifrån. De är fångna med varandra i ett slutet framrusande rum. Med andra ord: Väldigt mycket tågresa. Och väldigt mycket Norén.

Titta på Lars Noréns pjäs München-Athen i SVT:s Öppet arkiv!

Mötet i tågkupén var inte helt och hållet en ny företeelse, då i början av 1800-talet, utan hade sina rötter i de hästdragna diligenserna.

Under 1700-talet hade det skapats en infrastruktur i Europa för kontinentala långresor med gästgiverier och skjutshåll, där passagerarna kunde äta och sova medan hästarna vilade eller byttes ut mot nya fräscha.

Det var mycket som var nytt: den reguljära trafiken som gick efter tidtabell, organiseringen, snabbheten och inte minst den kollektiva formen, alltså det faktum att man reste tillsammans med okända människor, som man lockades att bli mer personlig med än vad som konvenansen annars tillät.

Det var som om själva förflyttningen fick människan att vilja lätta på hjärtat och börja berätta. Förflyttningen blev en förutsättning för den litterära berättelsen.R

Samtalen med främlingar i kupéerna har alltid haft en tendens att bli lite mer personliga än i andra sammanhang. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma.

Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma pratet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning och förvånansvärt snabbt kan fördjupas och anta terapeutiska kvalitéer.

En som tagit fasta på tågkupén som en katalysator för möten som leder till förändring är den indiska författaren Anita Nair. I Kvinnor på ett tåg från 2001 skildrar hon braminkvinnan Akhila som gör en längre tågresa för att inte bli galen av instängdheten i hemmet.

Hon köper en biljett på nattåget Kanyakumari Express från hemstaden Bangalore till pilgrimsorten på Indiens sydspets, hundra mil och tjugo timmars tågresa bort, så långt söderut man kan komma på den indiska subkontinenten.

Medan tåget rullar ut ur staden blir kvinnorna i kupén till sin egen förvåning snart mer öppenhjärtiga än vad de annars brukar tycka är lämpligt. En av Akhilas medresenärer frågar om hon arbetar. En ytlig och opersonlig fråga, som följs av lika lättsamma frågor om familj och barn.

Vad skulle hon svara, hon som förblivit ogift i ett samhälle där normen säger att man skulle ha gift sig för länge sedan? Men så inser hon: ”Plötsligt spelade det ingen roll. Akhila visste att hon kunde berätta vad hon ville för de här kvinnorna. Hennes hemligheter, hennes längtan och hennes rädslor.

I gengäld kunde hon fråga dem om vad som helst. För de skulle ju aldrig mötas igen.” Det fanns därför inget att förlora. ”När Akhila berättat om sin livssituation lättar också de andra sina hjärtan, en efter en. Så hade de fått kontakt. Nu fanns ingen återvändo.”

Alla i damkupén, ung som gammal, har något att säga om hur det är att vara kvinna i Indien. På så sätt blir Anita Nairs roman ett slags kammarspel i samma urgamla tradition som Giovanni Boccaccios Decamerone med sina hundra berättelser om sju kvinnor och tre män som reser från digerdöden i Florens till byn i bergen där de sysselsätter sig med att berätta om sina liv för varandra, vilket ju för övrigt känns rysligt aktuellt i dessa Coronavirustider.

Och samma sak i Geoffrey Chaucers Canterburysägner där pilgrimer från olika stånd, i skilda åldrar och med olika uppfattningar samlas på The Tabard Inn i London för att resa till katedralen i Canterbury. För att fördriva tiden under resan kommer de överens om att var och en ska berätta fyra historier.

Med andra ord: samma sak i trettonhundratalets Italien och England som på dagens långdistanståg: när man rycks bort från det invanda och välkända blir det lättare att säga något väsentligt om sig själv. R

För besökarna på Grand Café i Paris våren 1895 kändes tågets ankomst helt klart som väldigt hotfull. För det var ju där de franska bröderna Lumière visade Tåget ankommer Ciotats station, världens första rörliga film. När publiken såg ångloket rusa emot dem på filmduken sägs det att de reste sig för att fly. Så verkligt kändes det.

Förutom kärlek och mord på tåg är det framrusande tåget fortfarande en populär filmgenre. Fast då ska det skena och vara praktiskt taget ostoppbart för att tjäna som symbol för nåt som människan tappat kontrollen över.

Som i den svenska fyrtiotalsfilmen Tåg 56 där lokföraren med kärleksproblem och självmordstankar låter tåget rusa i full fart mot en bergvägg. Och i Unstoppable från 2010 där ett förarlöst skenande tåg fyllt med giftiga kemikalier hotar att förgöra en hel stad.

Och nu senast sciencefictiontåget i den sydkoreanska actionfilmen Snowpiercer – ett tåg som rymmer resten av mänskligheten efter klimatkatastrofen – och där ”den som kontrollerar loket, kontrollerar hela världen”.L

De senaste två århundradenas musikhistoria är förstås också full av tågreferenser.

Inte bara i de låtar där det sjungs om tåg, utan också i själva kompet i jazzen, bluesen, countryn och rocken. Musiken har ju en framåtrörelse med regelbundna taktslag som påminner om dunket från skenskarvarna.

Johny Cash komp lät som ett framrusande lokomotiv. Och i flera av sina låtar sjöng han också om tågresor.

Som i John Coltranes bebop-jazziga Blue train och Johnny Cashs countrylåt med samma namn. Man kan för övrigt lyssna på nästan vilken Johnny Cash-låt som helst. Hans komp låter mer än någon annans som ett tryggt och stadigt framrusande lokomotiv.

Och ibland sjunger han om den lockande friheten som tåget står för:

There’s an engine at the station and the whistle calls my name

It’s callin’ callin’ callin’, ’Come and get aboard the train …

Lyssna på Johnny Cash ”Blue Train”!

1865 avskaffades slaveriet i USA. Många av de frigivna slavarna tog tillsammans med kinesiska immigranter jobb som rallare på bygget av den nya järnvägen västerut genom Klippiga bergen. Fyra år senare stod Nordamerikas första transkontinentala järnväg klar. Nu kunde man ta tåget hela vägen till Kalifornien.

Tåget som tog de nyss förslavade långt bort från sina förtryckare till frihetens land kom att avspegla sig i såväl gospelsånger som i bluesen och folkmusiken.

Tåget västerut blev kort sagt symbolen för manifesterandet av den personliga friheten – för dem som gav sig av. Men också för ensamheten, förlusten och saknaden – för de som blev kvarlämnade.

Oftast var det männen som stack och kvinnorna som stannade. För Vilda västern, ja den tillhörde männen. Det var en tidvis och bitvis laglös värld fylld av ensamma manliga äventyrare, cowboys, rallare och guldletare.

Även om afroamerikanerna var med och la rälsen var myten om Västern i övrigt en vit manlig dröm – ett äventyr med risker, entusiasm och höga insatser, där varken kvinnor eller indianer räknades.

Ett talesätt var att det inte fanns några damer väster om Dodge City i Kansas och inga kvinnor [överhuvudtaget] väster om Albuquerque i dagens New Mexico. 1870 års folkräkning visade följaktligen att det fanns dubbelt så många män som kvinnor mellan Mississippifloden och Stilla havet.

Självfallet avspeglade sig detta förhållande i de första folksångerna och följde med in i den senare populärmusiken.

När jag häromåret satt på långdistanståget mellan Chicago och Los Angeles, lyssnade på tåglåtar och tittade ut på de gröna kaktusarna och de röda förkastningsbranterna, slogs jag av hur seglivad föreställningen är, den om järnvägen som både befriar och rycker bort.

Och jag insåg också att ibland var det faktiskt tjejen som stack. I alla fall i sångerna. Som i Mystery Train, som ursprungligen skrevs av den svarta bluesartisten Junior Parker men var inspirerad av liknande tågsånger från äldre tider. Den handlar om bedrövelsen som mannen känner när hans käresta tagit tåget och sjappat:

Train I ride, sixteen coaches long/Well, that long black train got my baby and gone/Train, train, comin’ ’round the bend/Well, it took my baby, but it never will again.”

Nick Cave sjunger ”Today she took a train to the West”, gråter och tänker på PJ Harveys svarta hår.

Och som hos australiensaren Nick Cave, som drabbas av att kvinnan han älskar en dag plötsligt försvinner. Intimt pratsjunger Cave om den svarthåriga flickan med den mjölkvita halsen, så att man som lyssnare nästan blir tokig av hans innerlighet, som ackompanjeras av en vemodig hammondorgel.

Så avslutar han – fullkomligt förkrossad, med gråten i halsen:

Today she took a train to the West.

Lyssna på Nick Caves ”Black hair”!

Radioprogrammet Räls i P1 hittar du i SR Play-appen m fl ställen där poddar finns.


Det här var ett av avsnitten i radioprogramserien Räls i P1 som jag gjorde tillsammans med producenten Pernilla Ståhl 2019–20. Sammanlagt tio program finns att lyssna på – här hittar du dem!