Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Möte i kupén på indiskt tåg

Av Posted on Inga taggar 0

Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma.

Utdrag ur Ta tåget – På spåret genom historien, samtiden och framtiden (Ordfront förlag):

På indiska tåg som färdas i flera dagar blir man lätt bekant med sina medpassagerare. Mötet i kupén har sina rötter i Europas gamla hästdragna diligenser. I dem kunde man precis som på dagens tåg välja mellan att prata med medresenärerna eller att avslappnad och tillbakalutad betrakta skogarna och sädesfälten och låta tankarna vandra.

Intresset för omvärlden ökade när kyrkans makt utmanades av vetenskapen. För det låg i borgarklassens intresse att kommunicera – och inte bara för att köpa och sälja, utan också för att stilla den nyfikenhet på världen som inte längre var lika hårt kontrollerad. Under sjuttonhundratalet skapades en infrastruktur i Europa för kontinentala långresor med gästgiverier och skjutshåll, där passagerarna kunde äta och sova medan hästarna vilade eller byttes ut mot nya fräscha. Det var mycket som var nytt: den reguljära trafiken som gick efter en tidtabell, organiseringen, snabbheten och inte minst den kollektiva formen, alltså det faktum att man reste tillsammans med okända människor, som man lockades att bli mer personlig med än vad som konvenansen tillät i det övriga samhället.

I hästskjutsvagnen satt passagerarna vända mot varandra, vilket var en öppen inbjudan till konversation. Samtalen mellan resenärerna blev många och ofta långa. Det var som om själva förflyttningen fick människan att vilja lätta på hjärtat och börja berätta. Förflyttningen blev en förutsättning för berättelsen. När resenärerna nått sin destination beklagade en del att resan inte varit längre, eftersom man fått nya vänner och haft så trevligt. Å ena sidan ville man att resan skulle gå snabbare, men när den gjorde det önskade man å andra sidan att den åter skulle gå långsammare så att man skulle hinna prata färdigt med sina nya vänner.

Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer.

En som tagit fasta på tågresan, och särskilt tågkupén, som en katalysator för möten som leder till förändring är den indiska författaren Anita Nair. I Kvinnor på ett tåg från 2001 skildrar hon braminkvinnan Akhilas längtan att bryta sig loss från sin ursprungsfamilj där hon efter pappans tidiga död blivit familjens överhuvud och försörjare med ansvar för mamma och vuxna syskon, och det så till den grad att hon själv aldrig hinner leva fullt ut. Att skaffa man och barn och ett eget hem har hon aldrig hunnit med. Förpliktelserna mot familjen hon växte upp i har fått gå före. Nu är hon fyrtiofem år och känner sig ofullständig, uppbunden och insnärjd i en väv av andras förväntningar. Eller som Anita Nair sammanfattar det: ”Hon gör vad som förväntas av henne. Allt övrigt drömmer hon om.”

Till slut har hon upphört att vara kvinna i omgivningens ögon och förvandlats till en gammal ungmö som lever ett inrutat liv. Hon tar pendeltåget in till kontoret i Madras (dagens Chennai) varje morgon. Men jobbet är ingen utmaning som skänker henne någon som helst tillfredsställelse. På kvällarna åker hon samma rutt tillbaka. Hennes mamma väntar på att hon ska komma innan hon sätter på tryckkokaren. Så äter de, lyssnar på radio tillsammans och går och lägger sig kvart i tio. Samma sak varje dag. Förutom på söndagarna, då Akhila tvättar, stärker och stryker kläder. ”De levde ett stilla stärka- och strykarliv”, skriver Anita Nair, ”där det inte fanns utrymme för chiffonglika blomstrande känslor eller tunga silkesexcesser med guldränder.”

Men så bestämmer sig Akhila för att ändra på allt detta. Hon ska göra en längre resa bortom vardagen för att inte bli galen av instängdheten och det liv hon förväntats leva. En gång gav hon upp kärleken till en sjutton år yngre man av rädsla för att stötas bort av sin familj. Hon har försakat sin längtan efter närhet för att leva upp till de förväntningar som ställs på henne som duktig storasyster. Men nu känner Akhila en intensiv längtan efter att slå sig fri. Och det ska hon göra genom att kliva ombord på ett fjärrtåg. ”Att lämna. Att åka någonstans som inte var lika instängt som Bangalore. Till världens ände kanske. Hennes världs ände åtminstone. Kanyakumari.”

Hon beger sig till järnvägsstationen. Hon ser de långa metallskenorna som sträcker sig mot horisonten, ”… det som skulle vara början på hennes flyktväg”.

Hon köper en biljett på nattåget Kanyakumari Express till pilgrimsorten på Indiens sydspets, hundra mil och tjugo timmars tågresa bort och så långt söderut man kan komma på den indiska subkontinenten. Ett tåg och en plats som fått sitt namn av Kanyakumari, gudinnan som, precis som hon själv, hade levt sitt liv i avvaktan, fördömd till ett evigt väntande. Hon ser fram emot att sitta ”med ryggen mot sin värld och blicka framåt”.

Till sin syster har hon sagt att hon ska ut på en arbetsresa för skattekontoret där också hennes pappa jobbade innan han gick bort. Men det är förstås inte sant. Resan handlar inte om myndighetsutövning, utan om personlig frigörelse. Strax innan Kanyakumari Express ska avgå känner hon sig euforisk. Hon ler för sig själv och tänker: jag är en del av en krusning som flyr den här staden ikväll, jag tar ett tåg och låter det föra mig till en horisont jag inte känner till.

Första klass, som passar en kvinna med hennes sociala status, hade visat sig vara fullbokad. Istället har hon fått en liggplats i en andra klass damkupé tillsammans med fem andra kvinnor. Medan tåget rullar ut ur Bangalore på sin färd över Nilgiribergen och längs Malabarkusten ner mot den klippa som britterna kallade Cape Comorin blir kvinnorna i kupén till sin egen förvåning snart mer öppenhjärtiga än vad de annars brukar tycka är lämpligt. En av hennes medresenärer frågar om hon arbetar. En ytlig och ganska opersonlig fråga, som följs av frågor om familj och barn. Kvinnan bredvid henne bjuder på apelsiner och fortsätter:

”Om du inte tar illa upp undrar jag varför du aldrig gift dig … Har du valt att förbli ogift?”

Vad skulle hon svara? Men så inser hon: ”Plötsligt spelade det ingen roll. Akhila visste att hon kunde berätta vad hon ville för de här kvinnorna. Hennes hemligheter, längtan och rädslor. I gengäld kunde hon fråga dem om vad som helst. De skulle aldrig mötas igen.” När Akhila berättat om sin livssituation lättar också de andra sina hjärtan, en efter en. Så hade de fått kontakt och nu fanns ingen återvändo. ”Som foster som knuffades innanför magens väggar, drog in föda från varandras liv, hjälpta av mörkret utanför och det faktum att det som delades innanför väggarna inte skulle föras vidare eller gå bortom denna kväll eller det avgränsade rummet.”

Alla i damkupén, ung som gammal, har något att säga om hur det är att vara kvinna i Indien. På så sätt blir Anita Nairs roman ett slags kammarspel i samma urgamla tradition som Giovanni Boccaccios Decamerone med sina hundra berättelser om sju kvinnor och tre män som reser från digerdöden i Florens till byn i bergen där de sysselsätter sig med att berätta om sina liv för varandra. Då var det härbärgena och värdshusen som fyllde samma funktion som dagens nattågskupéer. Och samma sak i Geoffrey Chaucers Canterburysägner där pilgrimer från olika stånd, i skilda åldrar och med olika uppfattningar samlas på The Tabard Inn i London för att resa till katedralen i Canterbury. För att fördriva tiden under resan kommer de överens om att var och en ska berätta fyra historier.

Samma sak i trettonhundratalets Italien och England som på dagens långdistanståg: när man rycks bort från det invanda och välkända blir det lättare att lätta på fasaden och säga något väsentligt om sig själv.

Sommarläsning!

Det här var ett utdrag ur Ta tåget – köp boken på Bokus eller Adlibris och få boken hemskickad.