Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Dagbok från en tågresa i Kerala – av Eva Dahren

Tåget dunkar fram mellan Varkala och Coimbatore. Ombord sitter gästbloggaren Eva Dahren. Foto: Getty Images

När man reser utan sällskap blir man så mycket mer uppmärksam och upplever så mycket mer.

Jag fick ett mail. ”Hej! Jag heter Eva Dahren, har rest en del under åren”, ofta själv, började det och fortsatte:

”Sedan unga år har jag skrivit dagbok; under olika perioder, mer eller mindre utförligt. Jag har rest med olika väninnor och partners också, men har på de resorna kanske inte haft lika stort behov av att nerteckna mina upplevelser. De gånger jag rest själv har dagboken varit min trogna partner som jag delar, reflekterar och utvärderar dagens händelser tillsammans med. 

När jag reser själv tycker jag att intrycken blir starkare, upplevelser blir intensivare, och jag är mer lyhörd för iakttagelser och nyanser! Det roar mej stort att iaktta och brodera med ord och formuleringar!”

Jag håller med Eva till hundra procent. När man reser utan sällskap blir man så mycket mer uppmärksam och upplever så mycket mer. Man suger in världen med en helt annan kraft och gör sig som solitär samtidigt mer kontaktbar för andra.

Nog pratat från min sida. Ordet går till Eva Dahren. Här är utdrag ur hennes dagbok från en indisk tågresa från Varkala till Coimbatore i den sydliga delstaten Kerala:

Eva Dahren på tåget i Indien.
Foto: Eva Dahren

Fick köpt biljett utan problem och har nu gått på tåget och hittat min plats. Slitet men rent. En svag doft av klorin.

Hela tiden går det förbi olika försäljare som ropar ut: Chai Chai Chai eller Café Café Café. Diverse andra godsaker kan också köpas på tåget. Behöver inte svälta under tågresan, förstår jag nu, och inser att all min kexproviant är aningen överdriven. Vänliga leende blickar. Ett leende för ett leende tillbaks!

Tåget rusar fram, ömsom sakta när vi närmar oss en ny station. Hela tiden tutandes. Åker förbi bedövande vackra backwater-system. Palmer, palmer, palmer!

Foto: Eva Dahren

Kvinnorna tvättar, barnen leker o badar i det bruna vattnet. Kokosnötterna som ligger till sej i vattenbrynet för att sen bli till snören. Vi åker förbi risodlingar, djungel, stora bananplantager. Många klungor med små hyddor av korrigerad plåt eller palmblad och så ett o annat stort och pampigt hus.

Tvätt som ligger utspridd på marken för att torka. Pojkar som spelar fotboll. Eldar som ryker. Vita små storkar. Vid järnvägsövergångarna står alltid mycket folk. Bommarna handvevas och låses av bomvakten.

Foto: Eva Dahren

Nu har vi rullat in på stationen Kottayam. Mycket folk. Speakersröst. Män i lungis. Kvinnor i vackra saris. Möten. Återseende. Avsked. Stora kassar med pinaler. Tiggare. Nån sover bakom stenbänkarna. Vissa går av tåget för att sträcka på benen eftersom detta är en stor station och vi står still här ett tag. Chapatis Chapatis Chapatis! Wallahs som i sina vinröda kavajer bär på blanka aluminiumtunnor med chai.

Vi dunkar iväg igen. Gummiträdsplantage. Folk hänger ut genom tåg-dörrarna.

Mer risfält. Fantastiskt att ris kan vara så billigt när det verkar vara en så omständlig procedur att odla det. Brunbrända barbröstade män med lungis runt höfterna och sjal runt huvudet hackar i den röda jorden.

Foto: Eva Dahren

En kvinna vågar sej nyfiket fram och frågar var jag kommer ifrån. Vi småpratar lite. Vänligt. Tåget ivrigt tutande. Fläktarna i taket går för fullt. Varma vindar blåser in genom de gallerförsedda, öppna fönstren. Blå galonsäten. Åker baklänges vilket visar sej vara smart för då blåser det inte så mycket i ansiktet.

Foto: Eva Dahren

Genom fönstret syns kvinnor som bygger fördämningar av blöt-lera. Överfulla bussar. Småbyar. Hibiskus. Bougainvillea. Överallt ligger tvätt på tork. Åker över en kanal. Kinesiska fisknät. Pråliga färgglada lastbilar. Oerhörd grönska. Det är varmt. En liten pojke hoppar upp på tåget i farten. Han går runt i gångarna. Han håller i två stenar som han rytmiskt slår mot varandra, samtidigt som han sjunger en entonig sång. Han stannar till emellanåt och håller fram ena handen för att få lite pengar. Dammiga bruna fötter i flip-flop sandaler.

Halva resan kvar. Stora svarta paraplyer på perrongerna för att skydda sej mot solen.

Klättrar upp på översta slafen och rullar ihop mej på min sarong tillsammans med min ryggsäck. De andra i min ”kupé” gör likadant efter att på ett fiffigt sätt fällt ut ryggstöden så att även det blir en slaf. Jag ligger förhållandevis bekvämt och slumrar till en liten stund. De andra gör likadant. Vaknar av att jag är kissnödig. Stå-toa såklart. Massor med små kackerlackor och en rejält frän stank.

Foto: Eva Dahren

Alla i min kupé är nu vakna igen och de blå galonbritsarna är åter uppfällda. Vi stannar till på en station med mycket försäljning in genom galler-fönstren. Säljarna försöker överrösta varandra med sina utrop för att just dom ska få sälja. Köper en kopp chai. Gott. Landskapet genom tågfönstret har nu förändrats. Stora höga berg tonar upp sej långt där borta. Här verkar vara ett torrare och mer bränt landskap. Åker förbi flera tegelbruk. Tegel från den röda jorden som torkas i solen i långa, långa rader.

Klockan är nu 17 och jag frågar en tågvärd om när vi är framme i Coimbatore. Next stop, madam. Next stop!

Eva Dahren återkommer i nästa vecka med ett till inlägg från en tågresa i norra Indien.

Sugen på att läsa mer om indiska tågresor. Ordinarie tågbloggaren Per J Anderssons reportagebok Ta tåget innehåller två långa kapitel om indiska tågresor. Beställ Ta tåget-boken här! Vagabond har dessutom gett ut flera specialtidningar om tågresor i världen, som du kan beställa här!

Ta tåget och dess författare.