Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Paus på perrongen – en resa med Blå tåget Stockholm–Göteborg

Av Posted on Inga taggar 0
Blå tågets restaurangvagn.

För två år sedan gick Blå tåget i konkurs och la ner sin trafik med vintagetåg mellan Stockholm och Göteborg. Nu meddelar tågbolaget att man planerar att komma tillbaka i februari nästa år.

Så här var det att resa med Blå tåget för några år sedan:

Längtan tillbaka är som en diffus känsla, ett svagt pirr i magen. Kanske för att det vi upplevde under åren då vi formades som unga vuxna är för evigt inpräntat i hjärnbarken som något som är lite bättre än vad dagens värld kan erbjuda. Musiken vi lyssnade på i tonåren, den första förälskelsen och de första äventyrliga resorna på egen hand. Allt det lever för evigt kvar i ens minne i ett romantiserat skimmer.

Vid sidan av klimatoro tror jag därför att nostalgi är den viktigaste orsaken till det nyväckta intresset för tågresande. I alla fall hos min generation som först upptäckte världen med hjälp av Interrailkortet. Våra drömmar om europeiska tågsemestrar handlar kanske egentligen mer om melankolisk längtan efter en värld som inte längre finns än om medvetet miljötänk för att bygga den värld som snart är här.

Blå tåget mellan Stockholm och Göteborg kör med utrangerade SJ-vagnar från sextiotalet. Här finns inga stolsryggar i polystyren, dörrar av glas eller väggpaneler av plast. Istället är de inredda med ljusbrun ekfanér, vilket var standard och inte något extravagant när de första gången sattes i trafik. Det är därför jag kliver ombord med en känsla av att träda in i en räcka seriekopplade vardagsrum hos en äldre släkting. Det här är ett nostalgitåg för oss som gärna frossar i minnet av vår barndoms tågresor, ett udda inslag mellan alla stressade nutidsresenärer och blanka och strömlinjeformade röda och grå snabbtåg med jetflygplansdesign.

Blå tågets sällskapsvagn.

Inne i den ålderstigna andraklassvagnen på mitt långsamma tåg finns de klassiska sexsitskupéerna där man placeras mitt emot varandra tre och tre, här finns en avskild garderob med hatthylla för herrkepsar och damhattar, hängare och galgar för överrockar, gardiner att dra för fönstren och en reproduktion av en gammal oljemålning i träram med Stockholmsoperan och Slottsbron som motiv.

Men det är kanske framförallt dofterna som väcker minnen till liv. Obestämbara, icke-platsspecifika minnen från barndomens sextiotal. Den torra, lite dammiga doften av trä och tyg som varit med ett tag. En vuxen, myndig, seriös doft från världen utanför hemmets ytterdörr. Pappas tidningsredaktion, väntrummet hos doktor Hartman före stelkrampssprutan, tågkupéerna under resorna från Västkusten upp till Dalarna.

I restaurangvagnen på tåget från förr som rusar fram genom vinter-Sverige är det vita stärkta linnedukar och servetter. På varje bord står en gulbrun rektangulär lampett med rundade hörn och fot av järn med en vit plastknapp. I taket mjukt rundade träpaneler i en mellanbrun ton. Förbryllad undrar jag om det är för att jag längtar tillbaka till det förflutna som inredningen får mig att känna som om jag kommit hem efter en mycket lång resa i ett främmande land. För som filosofen Immanuel Kant hävdade handlar ju nostalgiska känslor oftare om längtan efter en svunnen tid snarare än en avlägsen plats, efter ett ”då” snarare än efter ett ”där”.

Jag äter tre rätter. Toast Skagen, parmesanlindad kyckling med madeirasås, crème brûlée – och till måltiden ett glas franskt syrahvin. Att få sitta i en trä- och tygfåtölj med gott om plats för benen ombord på ett tåg och äta på porslinstallrik med tunga metallbestick och dricka ur ett riktigt glas var ju för bara några årtionden sedan något väldigt vardagligt. Hade detta varit ett flygplan hade frånvaron av plastiga engångsmaterial betytt att jag befann mig i business- eller förstaklassavdelningen. Men ombord på Blå tåget finns träet, glaset och linneservetterna i den allmänna restaurangvagnen, öppen för alla, oavsett vilken klass man reser i.

 Jag har valt ett av de långsammaste tågen. Jag reser inte enbart för att nå min destination, utan också för att uppleva själva tågresan. Därför får jag inte stressångest när tåget oväntat stannar mitt på linjen. Därför tänker jag inte att resan är en själlös transportsträcka. Tvärtom blir jag upprymd när tåget blir stående med utsikt över sluttande ängar framför mörka skogsbryn. Så sätter tåget fart igen, smyger fram med gnisslande vagnskopplingar, men bromsar åter in med tjutande stålhjul och en avslutande mjuk stoppduns.

I februari 2022 hoppas Blå tåget att vara tillbaka.

”Så ska vi stanna för att bli omkörda av ett snabbare tåg. Var snälla och öppna inte dörrarna”, säger konduktören i högtalarna.

Det tar bara ett par sekunder för ett snabbtåg och sedan ett till att rusa förbi som visslande pilar på spåret bredvid. Sedan blir det tyst och vårt långsamma tåg startar med en knyck, ett hack och ännu ett gnissel och börjar sakta accelerera.

Strax före Hallsberg kommer förvånande nog ett meddelande om att vi är lite tidiga,

”… så vi blir stående tio minuter här, passa på att kliva av och sträcka på benen.”

Jag, kocken, servitrisen, konduktören – och ett fåtal andra passagerare, som också är ovana vid att man får gå av tåg och ta en nypa frisk luft – står och stampar oroligt i snön på perrongen och ser de andra tågen komma och gå i snabbt tempo. Med tanke på att ingen annan verkar tycka det vara värt att stanna här känns det som om den här platsen inte finns på riktigt, trots att Hallsberg är en station som praktiskt taget alla svenskar känner till, eftersom man förr i tiden bytte tåg här. Tiden har stannat i stillheten på perrongen där jag står och ser resten av mänskligheten skynda förbi i ilfart. Som om vi stod här i en lucka i rumtiden och betraktade ett universum som fortsätter att snurra.

De tjutande röda och grå tågen med gulaktigt lysande fönsterrader får mig att tänka på restaurangen längst fram i den mest avlägsna framtiden i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen, där man genom panoramafönstren punktligt varje kväll kan beskåda universums undergång. Jag blir orolig för att bli kvarlämnad på en perrong vid universums ytterkant och sneglar på servitrisen. Men hon står lugnt kvar på perrongen och röker en cigarett.

– Stressa inte, säger hon när hon ser min oroliga blick. Det är inte dags än.

Läs mer om tågresor. Beställ boken Ta tåget!

Sugen på att läsa mer om resan med Blå tåget och fler episka reportage om tågresor världen runt (Europa, USA och Indien), skaffa min reportagebok ”Ta tåget” som också tipsar om hur det är att tågluffa. Beställ boken här! Vagabond har dessutom gett ut flera specialtidningar om tågresor i världen, som du kan beställa här!

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Tatågetproträttvv.v-1024x558.jpg
Ta tåget och jag.