Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tågresor i Wales: På räls mot Aberystwyth

Av Posted on Inga taggar 0
Jag tog tåget till Aberystwyth. Foto: Per J Andersson

Till ljudet av dunkandet från skenskarvarna tuffar vi in i något som liknar Midgård, Tolkiens dröm om det pastorala paradiset med gräsmattor och låga hus med halmtak.

Det lilla motorvagnståget rusar nerför backarna i Cambrian Mountains i en korridor av klorofyll. Det är försommar och buskagen och häckarna som växt i rekordfart de senaste veckorna böjer sig in mot rälsen, nuddar vid tåget med sina skira ljusgröna blad och smalnar av perspektiven så att det känns som om tåget kör fortare än det gör. Så är vi nere och glider brummande ut i ett landskap utan träd, men med ljusa kalkstenshällar, strandängar med högt gräs och ljusa sandstränder mot ett stålblått hav.

Jag klev på Cambrian Line i Shrewsbury, en av alla dessa stationer i rött och ljusbrunt tegel som får mig att tänka på industrialismens barndom. Känslan förstärks av att banan ännu inte är elektrifierad.

Precis som på mer än hälften av Storbritanniens järnvägar är det fossila drivmedel som gäller. Mullrande diesellok med rök som stöts ut i små gråblå puffar ur den korta skorstenen. Lite av en paradox: landet som var först i världen med järnvägar är ett av de långsammaste i Europa med att elektrifiera hela sitt nät.

… med Cambrian Coast Line. Foto: Per J Andersson

Sakta men säkert förändras namnen på stationerna som en indikation på att vi lämnar den engelskspråkiga delen av kungariket och kommer djupare in i det kymrisktalande Wales.

Först passerar vi stationer med bekanta engelskklingande namn som Hanwood, Yockleton och Montgomery, men bara några rälssvängar senare gör tåget sina korta stopp vid stationer som heter tungvrickande saker som Talerddig, Llanbrynmair, Glandyfi och Ynyslas.

Tåget gasar på med sitt dovt knorrande motorljud, gör en gir söderut förbi betande får, ängsblommor och hus lekfullt målade i klara blå, röda, gröna och gula färger. In i vagnen strömmar doft av salt strävt hav och våt sten. Det tegeltunga, sotiga, slitna industri-England runt Liverpool, Manchester, Leeds och Sheffield känns avlägset. Till ljudet av dunkandet från skenskarvarna tuffar vi in i något som liknar Midgård, Tolkiens dröm om det pastorala paradiset med gräsmattor och låga hus med halmtak.

Började dagen med att hoppa på tåget i Liverpool. Bytte i Shrewsbury. Foto: Per J Andersson

Slutstationen heter Aberystwyth. Där vandrar jag på Terrace Road ner till havet. En pir med en pub och en spelhall, ett universitet i gotisk stil och bed and breakfast-pensionat med namn som Sunnymead, Glengower och Queensbridge. Allt fullkomligt skriker välmående borgerlighet och harmoniska semestertider.

Kanske har jag sett för många brittiska tv-deckare från lantliga miljöer, för jag kan inte bli fri från känslan av att sådana här idyller måste ruva på något ont och hemskt under den glättiga ytan. Kanske ett mord med ett lik gömt i en godsvagn på Vale of Rheidol Railway, den smalspåriga banan upp mot de gamla blygruvorna i Devil’s Bridge ovanför kustsamhället.

***

Så byter jag tåg och tar mig tillbaka till Liverpool och kliver på regionaltåget till Manchester. Men färden på sträckan gör en infrastrukturarkeolog som mig nedstämd, eftersom det nu är motorvagnar i skinande stål, matt komposit och blank plast i ljusa pastellfärger, typiska vardagståg för pendlande studenter, arbetare och tjänstemän, som på intet sätt minner om den legendariska sträcka de trafikerar.

Min resa blir på så sätt en antiklimax. Desto mer historiskt känns det när vi är framme på Manchester Victoria, den ståtliga stationen från 1844 med korintiska kolonner och en stor klocka som kungakrona på taket.

Popcornen var slut, men en gin och tonic för fyrtio spänn kunde man beställa på Cambrian Coast Line. Foto: Per J Andersson

Här byter jag till tåget mot York där jag ska träffa Oliver Betts på Institute of Railway Studies. Det känns som om bara ett land som Storbritannien, trainspottingens hemvist på jorden, kan hysa ett sådant institut. Tillsammans med National Railway Museum huserar institutet i de före detta tåghallarna i ljusbrunt tegel bakom Yorks järnvägsstation, som precis som den i Manchester är byggd på 1840-talet.

Mer om det i kommande blogginlägg …

Sugen på att läsa mer om indiska tågresor. Det här var ett utdrag ur min reportagebok Ta tåget. Beställ boken här! Vagabond har dessutom gett ut flera specialtidningar om tågresor i världen, som du kan beställa här!

Ta tåget och dess författare.