Gå till huvudsajt

Ny vegodeli öppnar i New York – ett måste för vegetarianer

av

Foto: Monk’s Meat.

Veganskt bacon, vegoburgare, seitan-stek, köttfria köttbullar och plantbaserade korvar. En ny butik helt tillägnat vegoprotein kommer att öppna i New York i stadsdelen Bedford–Stuyvesant våren 2017.

Alla vegisar är olika. Vissa längtar efter och blir superlyckliga av allt som stavas kött-substitut. Andra klarar sig hur bra som helst på att käka växter som faktiskt ser ut och smakar som just växter.

Men när Monk’s Meat, butcher shop and delicatessen slår upp portarna får alla som cravar efter en riktig saftig vegoburgare ett självklart val att gå till.

Ägarna till den nya delin började sälja fejkkött till New-Yorkare redan 2013, men då från ett gatustånd på den populära matmarknaden Smorgasburg i Brooklyn.

Smorgasburg har dock bara öppet mellan april och november men i dagsläget kan man även hitta Monk’s Meat varje söndag på så kallade ”vegan shop-up:s” eller helveganska pop-up-matmarknader (ett annat måste för veganer i New York) som anordnas varannan söndag i antingen Brooklyn eller på Manhattan.

När Monk’s Meat öppnar blir det den första veganska ”slakteri/delikatessen” i New York. På menyn kommer det finnas allt från mackor till burgare och veganska ostar, korvar och pastrami.

Exakt när delin öppnar är inte avslöjat, enligt lokaltidningen DNAinfo, men butiken kommer att ligga på 477 Gates Avenue.

Jag kommer lätt att se till att planera in ett besök hit nästa gång jag reser till NY i alla fall. Och till efterrätt får det bli en regndroppskaka – en annan hypad mattrend som kommit till New York från Japan.

För fler uppdateringar kan du följa Monk’s Meat på Instagram.

Hej då till det gamla året – Vagabonds julbord

av

I torsdags gick Vagabond på julbord för att fira ännu ett år av en fantastisk tidning. Det har hänt rätt många goa grejer. Bland annat gjorde vi en supersnygg redesign av tidningen, vår läsarkrets ökade  och vi fick 20 000 likes på Facebook! För att nämna några saker.

Festligheterna började på redaktionen och fortsatte sedan till restaurangen Nook på söder. Deras friterade grönkål (tror jag att det var) var helt ljuvliga. Övrig vegetarisk mat får de också tummen upp för.

Det pratades om popcorn, Pokemons, utmaningar i mediebranschen, rövarhistorier från förr och som alltid – resor, resor och resor. En bra kväll helt enkelt!

Från vänster: chefredaktör Tobias, redaktionschef Fredrik, AD:arna Elin och Sara, redaktör Per och praktikanten Julia.

Per och Julia snackar om gamla kända Vagabondmedarbetare som nu blivit författare. Eller Calvados. Jag kommer inte exakt ihåg.

Den vegetariska varmrätten på Nook. Tapiokapärlor, sallad, pumpakärnor och butternut squash – otroligt gott!

Elin Ahlberg och Johanna Jackson

Fina AD-Elin och eders undertecknad.

Bilder från Japan som aldrig lades upp – del 2

av

Här kommer lite fler bilder från Japan! Efter den första dagen som spenderades i Arita och Ureshino begav vi oss ¨åill Nagasaki. Sedan till Sasebo, Yanagwa och Fukuoka. Här följer några höjdpunkter och måsten på Kyushu.

Det röda kinesiska zentemplet kinesiska Sofuku-ji

Som låg rätt avsides på en höjd vilket innebär en fin utsikt över staden.

Ett besök vid atommuseet – nästan ett måste

img_0492

Där det exakta klockslaget för bomben är för evigt inpräntad i en av klockorna som nu visas upp på museet.

Ett besök på den världsarvsklassade ön Hashima Island

Som du kan läsa mer om här.

Några glas lokalproducerat shōchū på minikrogen Usagi Zaka

Som serverades av bartendern Takshi Iwanaga. Shōchū är ett måste när man är på Kyushu. Adress: (11-2 Hama-machi-)

Den här sköna mannen på det gamla holländska hamnområdet Dejima

Som är ett friluftsmuseum tillägnat att visa upp Nagasakis historia som viktig handelsstad under Edo-perioden.

Dagen efter åkte vi till Sasebo och tog en båttur i skärgården.

Utsikten över öarna 99 Islands var magisk

Eller Kujuki Islands, för siffran 99. Men egentligen är öarna flera.

Sedan åkte vi vidare mot kanalstaden Yanagawa

Som är ett av Kyushus populäraste turistmål.

Vi kollade på traditionella handgjorda dekorationer

Som kallas sagemon och som ges till flickor i samband med festivalen Hinamatsuri – eller flickornas dag firas varje år i mars.

Och det var här jag träffade kattdamen <3

Vilket blev ett av mina finaste minnen på hela resan.

Mistuko Nakamura, 76, säljer och gör handgjorda sjögräskakor i Yanagawa tillsammans med sin man. Kring butiken hängde ett gäng katter. När jag frågade varför hon hade så många svarade hon.

” För att ingen annan skulle ta hand om dem annars”

Då hade hon sex katter. Som mest har hon haft 55 stycken.

Jag besökte ett tempel

Där det av en någon oklar anledning fanns getter.

Dagen efter tog vi tåget till tempelstaden Dazaifu

Det blev många tempelbesök. Men tempel är vackra. Ska man bara besöka ett på Kyushu så är Daizafu det självklara valet. Här finns förutom ett tempel och vackra dammar även ett flertal butiker och väldoftande matstånd. Inte heller här var det problem att hitta vego-mat. Bland annat hittade jag friterad sötpotatis och bönbullar. Ett Starbucks finns även utanför tempelområdet.

Dekorerade saketunnor vid templet.

Sista dagen: storstaden Fukuoka

Som är känd som tonkotsu ramens (nudlar med buljong på grisfett) hemstad. Det ska tydligen vara en het grej i matvärlden just nu. Vi åt istället på yatais – små mattält som poppar upp efter mörkrets infall runt omkring i staden.

Tyvärr var utbudet av vegomat på just den yatai som mitt sällskap hade valt att gå till icke-existerande. Så jag nöjde mig med ett glas shōchū gjord på sötpotatis, söp in stämningen och mös.

Man behövde huka sig för att komma in och äter man i en yatai sitter man extremt tätt ihop. Axel-mot-axel-tätt. En rätt stökig och därför oerhört befriande historia jämfört med japanernas typiskt städade och reserverade manér.

De som arbetade där berättade för mig att de hade med beslutsfattare i staden som försöker stänga ned dem eftersom de ofta oreglerade gatumatstånden anses ge staden ett dåligt intryck. I till exempel Tokyo försvann dessa stånd för flera decennier sedan på grund av samma anledning. Men företagarna själva och även många som arbetar med turism har kämpat för att vara kvar. Vilket jag hoppas att de blir för en väldigt lång tid framöver. För för många är yatais lika synonymt för Fukuoka som ramen är, och ett trevligare avslut på resan kan jag inte ens fantisera ihop om jag så ville!

//Johanna

 

Bilder från Japanresan som aldrig lades upp – del 1

av

Konichiwa bloggen-san!

I mars hade jag min Japandebut i samband med en resa till ön Kyushu – de varma källornas och ramens ö. Jag har tidigare skrivit om en del av upplevelsen i artiklarna ”24 timmar i Nagasaki” och ”8 saker som överraskade mig när jag reste till Japan” men här tänkte jag dela med mig av några fler minnen och möten i form av bilder som liksom inte fick plats någon annanstans.

Det hela började med några grisar

img_9961

På ett rast-stopp på väg till städerna Arita och Ureshino, där vi skulle besöka en keramikfabrik och bada i ett onsen. Det här blev resans första bild. Jag fotade grisarna för att de påminde mig om den Oscarsbelönade japanska animerade filmen Spirited Away (2001) av Hayao Miyazaki.

Och det kändes faktiskt lite som att åka omkring i en Miyazaki-film. Vi åkte förbi böljande kullar och vackra berg täckta med täta skogar av bolmande runda träd som nästan såg ut som mossgröna moln. Sådana där som finns i Totoro-filmen.(Också en Miyazaki-film) Här och där åkte vi förbi knippen med beiga hus som hade branta svarta tak med sirliga takåsar och i luften cirkulerade glidflygande glador – rätt ballt.

Och fortsatte med en glass

img_9972

Japanerna verkar inte ha några som helst begränsningar för vilka typer av produkter som kan eller borde smaksättas med grönt te. Det finns verkligen i alla former och varianter man kan sig. Just den här glassen var dock inte min, utan fick endast figurera som ett foto-motiv. Jag valde istället en glass med mispel-smak (loquat på engelska), en supergod frukt som tillsammans med kumquat, sötpotatis och jordgubbar är några av de vanligaste grödorna som odlas på ön.

En tur i keramikfabriken

skarmavbild-2016-12-12-kl-18-56-36

Den lilla staden Arita i prefekturen Saga är egentligen bara känd för en sak – superdyrt handmålat och anrikt porslin. Det kan ta åratal för hantverkarna att lära sig och utveckla tekniken till fullo. Mycket mer spännande än så var Arita inte men eftersom det låg på väg mot vår destination för kvällen gjorde vi ett kort stopp här.

Nakenchock i Ureshino

Första kvällen sov vi i den lilla staden Ureshino, som är känd för sina te-odlingar och välgörande varma källor. Vår guide hade ordnat så att vi skulle få fota ett av de privata rummen på det ryokan som vi bodde på. Men det som hon inte hade berättat var att hotellet även ordnat så att en av de anställda skulle agera modell. Och när man badar i onsens badar man nästan alltid naken, även om man badar i stora allmänna onsens. Jag blev så generad att jag knappt ville sikta med kameran.

img_0075

Finmiddag i pyjamas

En av de bästa sakerna med att bo på ett ryokan är att man får gå omkring i kimonos. De som hotellet erbjöd till sina kunder var härligt pösiga och mjuka så det kändes nästan som om man trippade omkring i just en typ av pyjamas. Fast en pyjamas med extremt strikta klädkoder. Bland annat lärde vi oss vikten av att svepa kimonon med öppningen åt rätt håll – vänster över höger – eftersom det motsatta brukar göras vid liksvepningar. img_0141

Eftersom det är tabu med tatueringar på de flesta onsens (eftersom det är nära förknippat med den japanska maffian), och eftersom jag det, valde jag att inte bada förrän sent på kvällen. Så medan mitt sällskap spanade in källorna tog jag en rundtur i byn. Bland annat hittade jag till ett av templen.

img_0192

Och råkade snubbla förbi ett av stadens publika fotbad.

img_0205

Till middagen serverades flerrätters och som vegetarian i Japan innebär det oftast tofu. Även den här gången. Förutom supergods tofu/sojabönsrullar – yuba – och saltad körsbärs-gele (den rosa fyrkanten) fick jag även smaka på konnyaku, (det där gröna) som är en typ av en sladdrig historia som jag aldrig riktig förstod vad det var och som i princip inte smakade något alls. img_0113

img_0144

Några saker jag lärde mig under middagen:

  • Att sticka ner pinnarna i risskålen är ett stort ”no no” och anses super-oartigt.
  • Den mesta fugun (blåsfisk) som äts i Japan är odlad och därför inte giftig.
  • Vild fugu används fortfarande på restauranger men är en säsongsbaserad produkt (fugu-säsongen sträcker sig mellan oktober och mars)
  • Ett av de bästa platserna för fugu utanför Tokyo är Kyushu och staden Fukuoka (mer om den staden i del 3).
  • Det anses också oartigt att dricka eller att äta samtidigt som man går, till och med vatten.
  • Sugoi är ett bra ord. Oftast kan det översättas till det engelska ordet ”awesome”

Det var allt från Ureshino och Aritaskarmavbild-2016-12-12-kl-20-25-15

Det här söta avskedet fick vi när vi åkte ifrån hotellet.

Mitt absolut värsta reseminne

av

I famnen bar han ett stycke människa. En lealös kropp i sina armar. Liten. Medvetslös.

Visst kan olyckor och otäcka saker hända när man reser, men otäcka saker kan hända överallt. Jag minns den där gången då jag blev påhoppad av en påtänd kvinna i tunnelbanan, och den gången då jag blev utsatt för ett rånförsök, också denna gång i tunnelbanan. I Stockholms tunnelbana alltså.

Sedan finns också den gången som jag och en kompis reste iväg för en veckas solsemester till Turkiet. Jag var 20 år och min kompis, vi kan kalla henne för Sofie, var 21. Jag hade tidigare varit i Turkiet på en annan tjejresa efter studenten. Två veckor av festande och galna utflykter, nya möten och en rejäl dos av frihetskänslor gav minnen för livet.

Den andra resan skulle gå till Antalya, sedan skulle vi ta buss till Side för några lata dagar på stranden. De flesta av dessa dagar blev fantastiska. Två blev det inte. Istället kom de att innehålla två av de värsta reseupplevelserna jag någonsin haft.

. . .

Vi hade anlänt till Antalya sent på kvällen och bokat in den första natten på ett hotell som låg lite avsides från stadskärnan. Semesterkänslan hade börjat infinna sig och vi satt i baren, sipprandes på varsin drink när någon förslog att vi skulle gå ner till havet för att doppa fötterna i det varma medelhavsvattnet. Promenaden skulle ta oss cirka 20 minuter men vad gjorde det? Vi hade ju all tid i världen på oss.

När vi hade gått i cirka tio minuter på i stort sett tomma gator tittade jag av en vana bakom axeln. Var det inte den där mannen från baren som nu hade dykt upp bakom oss? Han som hade kastat slemmiga synande blickar mot oss och lett på ett sådant sätt som en medelålders man inte borde le mot 20-åriga tjejer? Jo. Det var nog han.

(Förlåt mamma för att jag inte berättade det här för dig då men jag ville inte göra dig så orolig att du inte skulle vilja släppa iväg mig igen.)

Jag petade till Sofie i sidan och sa, ”Bli inte rädd nu, men den där äckliga snubben är bakom oss.”

”Äsch, slappna av, du är bara paranoid”, sa hon.

Men sen började mannen öka takten. Nu var det plötsligt inte lika underbart att vi hade natten för oss själva. När vi efter ett tag kom fram till ett hus, korsade jag gatan, satte mig ner och började knyta skorna. Eller snarare, jag låtsas knyta skorna. Jag ville se om mannen skulle passera oss och ville ha människor i närheten om han inte skulle göra det.

Han gick förbi.

”Ser du?” sa Sofie, det är ingen fara.

Lättade fortsatte vi vår nattliga promenad, varför ge upp nu när vi ändå kommit så långt? tänkte vi innan vi rundande nästa krök.

”Fan, fan, FAN”, tankarna snurrade runt i huvudet.

Där stod han. Lutad mot en gatulykta, talandes i sin telefon.

”Han förföljer oss”, sa jag till Sofie.

”Nej då”, han väntar säkert bara på någon annan, svarade hon.

Vi passerade lyktstolpen utan att mannen så mycket som kastade ett öga mot oss. Förrän han, något ögonblick senare gjorde just det och började följa efter.

Han kom allt närmare och struntade i våra tydliga uppmaningar att lämna oss i fred. När situationen började bli läskig på riktigt kom vi fram till entrén av ett staketomgärdat militärområde.

Räddningen kom i form av en ung vakthavande soldat som hade hört oss inifrån vaktkuren. Han förstod snabbt att något var tokigt och motade bort mannen med stränga uppmaningar på turkiska. Jag tror att vi aldrig sprungit så snabbt förut som när vi sprang tillbaka mot hotellet.

. . .

Några dagar senare, på samma resa  hade vi slagit oss ner på en av stränderna som låg strax utanför stadskärnan i Side. Stranden låg upphöjd på en kulle och för att komma ner till havet behövde man gå ner för en liten stentrappa.

Jag hade tänkt snorkla och var på väg ner när en man som med snabba kliv stegade fram genom vattnet i riktning mot stranden fångade min uppmärksamhet.

Han bar på ett barn. Som hade stängda ögon och en vidöppen mun, som om hennes sista andetag glömt att stänga efter sig när det passerade ut genom läpparna. Hon kunde inte varit äldre än 10 år.

Jag frös till. Slog mitt hjärta fortfarande eller stannade det till för en sekund? Pulsen letade sig upp från halsgropen och började eka högt i hela huvudet. Det var som om tiden slutade att existera och som om omgivningen suddades ut i ett omtöcknande periferi och som om att det enda jag såg var flickan. Flickan som hade på sig en turkos bikini och som nu bars upp ur vattnet av en förtvivlad man. Vars ögon lyste av kaos och skräck och som skrek på ett språk jag inte förstod.

Black out. Hur länge stod jag kvar där? En sekund? En minut?

Det som jag sedan kommer ihåg är att jag stod lutad över flickan som mannen nu lagt upp på en solstol. Jag vände mig om och började springa upp mot stranden. Skrek efter ambulans. Rösten sprack. Tog tag i någon och skrek, eller pep, att de skulle ringa efter en ambulans.

Flickan igen. Mannen hade påbörjat mun-mot-mun-metoden för att försöka blåsa liv i henne men han höll inte för näsan. Vid den tiden extrajobbade jag som simlärare och hade därför gått regelbundna utbildningar i första hjälpen. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle behöva använda mina kunskaper.

Efter ett tag knuffades jag bort av en man i badshorts, som tog över återupplivningsförsöken. Tre djupa inandningar, 20 kompressioner. Tiden var som en fet, tung och slemmig snigel. Tre djupa inandningar, ingen respons. Kompressioner, ingen respons. Men så – en host och ett ryck. Tiden började existera igen. Hon var vid liv.

När ambulansen hade anlänt och lyft bort flickan sjönk jag ihop på stranden. Mina ben hade börjat skaka våldsamt. Orkade inte hålla mig uppe. Någon varm tant kramande om mig för en stund. Höll kvar mig på jorden. Strax efteråt började människor på stranden återigen hänge sig åt sina semestersysslor, sololja smörjdes in på feta rödblommiga ryggtavlor, sidor i dåliga deckare vändes och nya drinkar beställdes in.

Personligen kunde jag inte bli kvitt händelsen på flera dagar. Jag hatade mig själv för att jag blivit handlingsförlamad, och inte agerat snabbare, även fast det bara var för en stund. Potentiella scenarier och möjliga ”om” spelades upp framför mitt innersta och jag bannade mig själv för att jag inte varit bättre rustad för att agera.

Hamnen i Side. Foto: Hangsna via Wikimedia/Creative Commons.

. . .

I vår kommer Vagabond att tillsammans med Metis Services, som bland annat utbildar utrikeskorrespondenter, att anordna en kurs i resesäkerhet. Jag var inte särskilt street smart när jag var yngre, och med facit i hand kanske det inte var en sådan bra idé att som två tjejer ge sig ut på en ödslig promenad, utan telefoner, i natten, på ett ställe vi aldrig varit förut.

Men samtidigt vill jag inte sprida rädsla. Otäcka saker kan hända överallt och man bör inte låta rädsla hindra en från att besöka nya platser eller utforska nya stigar. Min utgångspunkt är att världen, och människor också för den delen, bör utforskas och mötas med ett öppet sinne för de flesta gånger finns det mer att vinna med den inställningen än vad man kan förlora. Istället skulle jag vilja understryka fördelen och vikten av att vara förberedd, tillräckligt rustad och informerad för att kunna göra en noggrann riskbedömning.

Oavsett om det gäller att läsa av en hotfull situation eller att ge hjärt- och lungräddning, att veta när man bör backa eller när det är säkert att köra på, och hur man ska göra om det verkar som om situationen är på väg åt helvete.

Vagabonds resesäkerhetskurs kommer att hållas två gånger i vår och pågår under en heldag. Några ämnen som kommer att avhandlas är aktiv riskmedvetenhet, riskminimering och hur man läser av varningssignaler. Dessutom kommer de som går kursen få en grundläggande utbildning i brandsäkerhet, självförsvar och första hjälpen. Rätt bra grejer alltså.

Så res för guds skull, res själv, res i grupp, res till platser och världsdelar du aldrig varit på förut och till platser där få andra turister inte heller har varit. Men se till att vara förberedd.

3 favoriter från min senaste Londonresa – och 2 ställen man kan skippa

av

Trots att jag ett år tidigare bedyrat att jag inte skulle resa till London under 2016 – eftersom citat: ”det finns så många andra europeiska storstäder som är värda att besöka” blir det ju inte alltid som man tror.

Och i mitten av september drog jag till London för att möta upp en polare som skulle mellanlanda där i några dagar.

Det var fashionweek och Londons grådaskiga gator var fyllda av smala, rökande modeller som drunknade i stora fluffiga fejkpälsar, hade rosa hår och John Lennon-glasögon. Kanske lite som vanligt alltså? Målet med resan var att svulla i riktigt god vegetarisk mat och att vara kulturella med musikal- och museibesök.

Här kommer några höjdpunkter från helgen.

1. The Balthazar – franskt brasseri med lyxig feeling

timthumb-php

Foto: The Balthazar.

Var: 4-6 Russell St
Vad: The Balthazar öppnade i Londons Covent Garden 2013 och har en förlaga i New York. En klassisk fransos med klinkersgolv och servitörer i vita skjortor som frågar om du vill ha nymalen peppar på maten. (Läs: en restaurang i den högre prisklassen.) Välbesökt av kändisar och med bra vinlista. Eftersom restaurangen ligger nära Londons teaterdistrikt passar den utmärkt att svänga in på efter ett musikalbesök. På menyn finns tyvärr främst kött- och fiskrätter men om man gillar chévre chaud behöver man inte sitta hungrig bara för att man är vego.

2. Boiler House Food Hall

14458883_10100720877188310_312283263_n-1

Var: The Old Truman Brewery, Brick Lane
Vad: En matmarknad som ligger i ett gammalt bryggeri och som har öppet varje söndag. Här hittar man mat från hela världen: Koreanskt, kinesiskt, italienskt, indiskt, polskt, etiopiskt och så vidare. Låga priser och en bra kombination med Brick Lanes loppmarknad. Helt klart en favorit!

3. Experimental Cocktail Club

img_10872

Var: 13a Gerrard St
Vad: Speak-easy i Chinatown. Jag älskar speak-easies och efter att vi hade tagit oss en traditionsenlig old fashioned på nattklubben ”The W” ramlade vi in för några cocktails på Experimental. Liksom de flesta speakeasies (efter förbudstidens svartklubbar) är Experimental helt anonym. Det finns inga skyltar eller blinkande loggor som visar var klubben finns, bara en grå metalldörr och en bredaxlad dörrvakt som ugglar utanför entrén. Rätt litet men mysigt. Ett säkert kort är att beställa in drinken old cuban.

Så till två ställen som gjorde mig besviken…

1. Sagar

Min svettiga dosa på Sagar.

Min svettiga dosa på Sagar.

Var: Finns på tre ställen i London.
Vad: Indisk vegetarisk restaurang. Jag hade längtat så länge efter en riktigt god masala dosa (indisk rispannkaka med potatisfyllning) och innan vi åkte letade jag upp ett ställe som hade fått goda lovord på diverse forum. Tyvärr blev det pannkaka av hela upplevelsen. Fyllningen påminde om en vattnig, grötig gegga utan smak och tillbehören dröp av fett, ni vet, på ett sådant där dåligt sätt. Vi kan ha haft otur men nästa gång blir det till att leta upp någon annan restaurang.

2. Ms. Cupcake

En salt karamellmuffins på det veganska bagerier. Tyvärr sprack skeden när jag försökte gräva mig igenom glasyren.

En salt karamellmuffins på det veganska bageriet. Tyvärr sprack skeden när jag försökte gräva mig igenom glasyren.

Var: Brixton
Vad: Veganskt bageri. Det luktade illa i lokalerna, personalen var otrevlig och muffinsen smakade kartong. En tumme ner helt enkelt.