Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Mitt absolut värsta reseminne

I famnen bar han ett stycke människa. En lealös kropp i sina armar. Liten. Medvetslös.

Visst kan olyckor och otäcka saker hända när man reser, men otäcka saker kan hända överallt. Jag minns den där gången då jag blev påhoppad av en påtänd kvinna i tunnelbanan, och den gången då jag blev utsatt för ett rånförsök, också denna gång i tunnelbanan. I Stockholms tunnelbana alltså.

Sedan finns också den gången som jag och en kompis reste iväg för en veckas solsemester till Turkiet. Jag var 20 år och min kompis, vi kan kalla henne för Sofie, var 21. Jag hade tidigare varit i Turkiet på en annan tjejresa efter studenten. Två veckor av festande och galna utflykter, nya möten och en rejäl dos av frihetskänslor gav minnen för livet.

Den andra resan skulle gå till Antalya, sedan skulle vi ta buss till Side för några lata dagar på stranden. De flesta av dessa dagar blev fantastiska. Två blev det inte. Istället kom de att innehålla två av de värsta reseupplevelserna jag någonsin haft.

. . .

Vi hade anlänt till Antalya sent på kvällen och bokat in den första natten på ett hotell som låg lite avsides från stadskärnan. Semesterkänslan hade börjat infinna sig och vi satt i baren, sipprandes på varsin drink när någon förslog att vi skulle gå ner till havet för att doppa fötterna i det varma medelhavsvattnet. Promenaden skulle ta oss cirka 20 minuter men vad gjorde det? Vi hade ju all tid i världen på oss.

När vi hade gått i cirka tio minuter på i stort sett tomma gator tittade jag av en vana bakom axeln. Var det inte den där mannen från baren som nu hade dykt upp bakom oss? Han som hade kastat slemmiga synande blickar mot oss och lett på ett sådant sätt som en medelålders man inte borde le mot 20-åriga tjejer? Jo. Det var nog han.

(Förlåt mamma för att jag inte berättade det här för dig då men jag ville inte göra dig så orolig att du inte skulle vilja släppa iväg mig igen.)

Jag petade till Sofie i sidan och sa, ”Bli inte rädd nu, men den där äckliga snubben är bakom oss.”

”Äsch, slappna av, du är bara paranoid”, sa hon.

Men sen började mannen öka takten. Nu var det plötsligt inte lika underbart att vi hade natten för oss själva. När vi efter ett tag kom fram till ett hus, korsade jag gatan, satte mig ner och började knyta skorna. Eller snarare, jag låtsas knyta skorna. Jag ville se om mannen skulle passera oss och ville ha människor i närheten om han inte skulle göra det.

Han gick förbi.

”Ser du?” sa Sofie, det är ingen fara.

Lättade fortsatte vi vår nattliga promenad, varför ge upp nu när vi ändå kommit så långt? tänkte vi innan vi rundande nästa krök.

”Fan, fan, FAN”, tankarna snurrade runt i huvudet.

Där stod han. Lutad mot en gatulykta, talandes i sin telefon.

”Han förföljer oss”, sa jag till Sofie.

”Nej då”, han väntar säkert bara på någon annan, svarade hon.

Vi passerade lyktstolpen utan att mannen så mycket som kastade ett öga mot oss. Förrän han, något ögonblick senare gjorde just det och började följa efter.

Han kom allt närmare och struntade i våra tydliga uppmaningar att lämna oss i fred. När situationen började bli läskig på riktigt kom vi fram till entrén av ett staketomgärdat militärområde.

Räddningen kom i form av en ung vakthavande soldat som hade hört oss inifrån vaktkuren. Han förstod snabbt att något var tokigt och motade bort mannen med stränga uppmaningar på turkiska. Jag tror att vi aldrig sprungit så snabbt förut som när vi sprang tillbaka mot hotellet.

. . .

Några dagar senare, på samma resa  hade vi slagit oss ner på en av stränderna som låg strax utanför stadskärnan i Side. Stranden låg upphöjd på en kulle och för att komma ner till havet behövde man gå ner för en liten stentrappa.

Jag hade tänkt snorkla och var på väg ner när en man som med snabba kliv stegade fram genom vattnet i riktning mot stranden fångade min uppmärksamhet.

Han bar på ett barn. Som hade stängda ögon och en vidöppen mun, som om hennes sista andetag glömt att stänga efter sig när det passerade ut genom läpparna. Hon kunde inte varit äldre än 10 år.

Jag frös till. Slog mitt hjärta fortfarande eller stannade det till för en sekund? Pulsen letade sig upp från halsgropen och började eka högt i hela huvudet. Det var som om tiden slutade att existera och som om omgivningen suddades ut i ett omtöcknande periferi och som om att det enda jag såg var flickan. Flickan som hade på sig en turkos bikini och som nu bars upp ur vattnet av en förtvivlad man. Vars ögon lyste av kaos och skräck och som skrek på ett språk jag inte förstod.

Black out. Hur länge stod jag kvar där? En sekund? En minut?

Det som jag sedan kommer ihåg är att jag stod lutad över flickan som mannen nu lagt upp på en solstol. Jag vände mig om och började springa upp mot stranden. Skrek efter ambulans. Rösten sprack. Tog tag i någon och skrek, eller pep, att de skulle ringa efter en ambulans.

Flickan igen. Mannen hade påbörjat mun-mot-mun-metoden för att försöka blåsa liv i henne men han höll inte för näsan. Vid den tiden extrajobbade jag som simlärare och hade därför gått regelbundna utbildningar i första hjälpen. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle behöva använda mina kunskaper.

Efter ett tag knuffades jag bort av en man i badshorts, som tog över återupplivningsförsöken. Tre djupa inandningar, 20 kompressioner. Tiden var som en fet, tung och slemmig snigel. Tre djupa inandningar, ingen respons. Kompressioner, ingen respons. Men så – en host och ett ryck. Tiden började existera igen. Hon var vid liv.

När ambulansen hade anlänt och lyft bort flickan sjönk jag ihop på stranden. Mina ben hade börjat skaka våldsamt. Orkade inte hålla mig uppe. Någon varm tant kramande om mig för en stund. Höll kvar mig på jorden. Strax efteråt började människor på stranden återigen hänge sig åt sina semestersysslor, sololja smörjdes in på feta rödblommiga ryggtavlor, sidor i dåliga deckare vändes och nya drinkar beställdes in.

Personligen kunde jag inte bli kvitt händelsen på flera dagar. Jag hatade mig själv för att jag blivit handlingsförlamad, och inte agerat snabbare, även fast det bara var för en stund. Potentiella scenarier och möjliga ”om” spelades upp framför mitt innersta och jag bannade mig själv för att jag inte varit bättre rustad för att agera.

Hamnen i Side. Foto: Hangsna via Wikimedia/Creative Commons.

. . .

I vår kommer Vagabond att tillsammans med Metis Services, som bland annat utbildar utrikeskorrespondenter, att anordna en kurs i resesäkerhet. Jag var inte särskilt street smart när jag var yngre, och med facit i hand kanske det inte var en sådan bra idé att som två tjejer ge sig ut på en ödslig promenad, utan telefoner, i natten, på ett ställe vi aldrig varit förut.

Men samtidigt vill jag inte sprida rädsla. Otäcka saker kan hända överallt och man bör inte låta rädsla hindra en från att besöka nya platser eller utforska nya stigar. Min utgångspunkt är att världen, och människor också för den delen, bör utforskas och mötas med ett öppet sinne för de flesta gånger finns det mer att vinna med den inställningen än vad man kan förlora. Istället skulle jag vilja understryka fördelen och vikten av att vara förberedd, tillräckligt rustad och informerad för att kunna göra en noggrann riskbedömning.

Oavsett om det gäller att läsa av en hotfull situation eller att ge hjärt- och lungräddning, att veta när man bör backa eller när det är säkert att köra på, och hur man ska göra om det verkar som om situationen är på väg åt helvete.

Vagabonds resesäkerhetskurs kommer att hållas två gånger i vår och pågår under en heldag. Några ämnen som kommer att avhandlas är aktiv riskmedvetenhet, riskminimering och hur man läser av varningssignaler. Dessutom kommer de som går kursen få en grundläggande utbildning i brandsäkerhet, självförsvar och första hjälpen. Rätt bra grejer alltså.

Så res för guds skull, res själv, res i grupp, res till platser och världsdelar du aldrig varit på förut och till platser där få andra turister inte heller har varit. Men se till att vara förberedd.