Min första soloresa var också min första längre backpackerresa till Nya Zeeland. Senare har jag även rest flera månader genom Japan, Kina, Kazakstan och Europa för att nämna några resmål. Jag har liftat kors och tvärs och ibland behövt övernatta på tågstationer, på gräsmattor bakom hotell och i en och annan buske på någon golfbana.

Men sedan en tid tillbaka har jag följt en händelse som fått mig att tänka över mitt val av resestil och mina soloresor. Två kvinnliga resenärer blev nämligen mördade när de backpackade genom Ecuador. De argentinska kvinnorna, Maria Coni och Marina Menegazzo, blev mördade av två män som erbjudit dem boende. Männen har tillfångatagits och erkänt sig skyldiga till dådet.

Efter morden blåste det upp en debatt på sociala medier, och i tidningars kommentatorfält om hur olika medier skrivit om händelsen och vad folk kommenterat. Flera personer ifrågasatte varför kvinnorna valt att resa ensamma. Trots att de, de facto, reste tillsammans som pluralformen ”kvinnor” innebär. Media och personer på sociala nätverk förde även en debatt om kvinnor ens borde resa solo?

Min fundering är följande. Skulle man ifrågasätta om det är säkert för män att resa om en manlig resenär for illa? Antagligen inte. Jag tror att man, på ett övergripande sätt, skulle ifrågasätta om det är säkert [för någon] att resa i ett specifikt land. Och skulle en man bli ifrågasatt varför han valde att resa ensam?

När jag reser ensam får jag många höjda ögonbryn från olika håll. Varför reser jag solo? Känner jag mig ensam? Är jag inte rädd? Ett fåtal verkar till och med bli förargade. Vad vill jag bevisa? Vad flyr jag ifrån? Mest enerverande är det när manliga soloresenär ifrågasätter mitt val av resestil eller om jag är i sällskap med manliga resenärer som inte får samma frågor. Bara i veckan fick jag höra av tjej att hon blivit tillsagd att ”åka hem och vara med sin familj, och inte dra runt i världen som en lössläppt ****. Om något händer henne har hon bara sig själv att skylla på”.

ensam i nz.jpg

Jag har rest solo genom många länder. Alltid behövt använda timern för att ta foton och lära känna nya människor för att ha vänner omkring mig. Jag älskar varje minut av sådana resor.

Att ifrågasätta om kvinnor bör resa ensamma är även ett enormt slag gentemot alla de kvinnor som varje dag blir våldtagna, misshandlade och hotade i sitt eget land och hem. Som att en ensam kvinna vore säkrare hemma än på andra platser i världen? Brottsförebyggande rådets (Brå) statistik visar att det i Sverige 2014 gjordes 28 456 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. Samma år gjordes 3 395 våldtäktsanmälningar av kvinnor 18 år eller äldre och 97 kvinnor misshandlades till döds. I många fall är förövaren är nära bekant eller familjemedlem och mörkertalet tros vara stort.

Jag är varken naiv eller dåraktig. Jag har fler säkerhetsåtgärder att ta itu med på vissa resor och det finns platser där jag inte skulle lifta eller sova på tågstationer. Vad jag reagerar mot är återigen frågorna som kvinnor ställs inför när hemskheter händer dem. Varför reste de ensamma? Vad hade du på dig den kvällen? När debatten borde handla om är våldet och förövaren.

Jag kan med ens säga att jag inte tänker sluta resa solo. Det är min frihet att välja hur och med vem jag reser. Precis som det var Marias och Marinas. Det som hände dem var tragiskt och ett bevis på att kvinnors rättigheter i världen och hemma är en sak vi alla måste fortsätta kämpa för. Lösningen är inte att stanna hemma. Det är en returbiljett till den patriarkala struktur som sätter kvinnan i hemmets [o]trygga vrå.

liftaren.jpg

Tummen upp för soloresor!