Gå till huvudsajt

Author: Helle Kikerpuu

Eko vingårdar i Martinborough

Porten till Poppies vinkällare står på vid gavel. Bakom bardisken står självaste Poppy Hammond med välkomstdrinkar i form av musserande rosé. Fräscht och fruktigt efter en lång cykeltur på torra grusvägar. Värdinnan fyller på ishinken med en nyöppnad flaska Pinot Gris. Vingården är fruktansvärt eftertraktat av den bröllopsyra som svept in över Martinborough och det brukar skålas för fullt i kärlekens namn. Idag är det bara några gladlynta vinentusiaster som flockas kring baren. Precis som många andra mindre gårdar i Martinborough finns deras viner endast i den egna källaren.

– Jag gör bara de viner som jag själv tycker om och vill dela med mig. Varje flaska har sin filosofi och historia, berättar Poppy och häller upp ett glas Riesling till två nyanlända gäster som, att döma av deras rosiga kinder, antigen spurtat hit eller redan besökt flera andra vinkällare.

Poppies är inte en 100 % ekologisk vingård, men försöker använda så lite gifter som möjligt. Vid nästa stopp, den världsberömda vingården Martinborough Vineyard, får jag dessvärre veta att de går åt motsatt håll och är i färd med att avvecklar sin ekologiska odling. Tråkigt tycker jag, men kan förnöjsamt konstatera att deras Chardonnay smakar smörpoppade bio-popcorn. Sötman sitter i länge, men inte intresset. Vi vänder och lämnar den bakåtsträvande gården. Undan för undan fylls raderna av vinrankor i med vildblomster – ett tecken på att gifterna avtar.

···

– Biologisk mångfald och hänsynsfull odling är otroligt viktigt för oss, berättar Nakhesa Hammat som tar hand om vinkällaren på Ata Rangi.

Ata Rangis vakthund håller uppsikt över vinlådorna.

2014 försågs Ata Rangi med ekologisk märkning och intresset är stort för omkringliggande fauna och djurliv. På den uppköpta marken Buch Block har ägarna planterat det ikoniska Rataträdet och blivit delaktiga i Project Crimson vars uppgift är att skydda den biologiska mångfalden i Nya Zeeland, speciellt Rataträdet. Ata Rangis yngre Pinot Noir Crimson* har uppkallats efter projektet och en viss procent av försäljningen går direkt till arbetet.

···

Gruset knastrar under hjulen upp till Cambridge Road Vineyard. Framme vid vinkällaren vankar ankor fram och tillbaka med tufsiga kycklingar i släptåg, ännu fler vita fjäderfän svalkar sig i vinrankornas skugga. Solen står högt på himlen och de bruna fjädrarna på tuppen, som patrullerar kring traktorn, glimmar och glänser. Inne i vinkällaren är temperaturen däremot behaglig och osten på bardisken gör sig till känna.

På Cambridge Road Vineyard planterades Martinboroughs första vinstockar av Pinot Noir och Syrah. Gården, som idag ägs av Lance och Bridie Redgwell, brukar biodynamisk odling, vilket betyder att de bara använder sig av naturliga preparat i vingården. Och som andra biodynamiska odlare är även astrologi en viktig del av verksamheten, där månens position är betydelsefull när vinrankorna besprutas med det naturliga preparatet.

– Vill du prova Transit Of Venus? undrar den unga kvinnan bakom disken.

Jag blir pepp på bara namnet och tackar gladeligen ja. Det är en Pinor Noir från 2012 som toppar alla jag provat hittills under dagen.

– Den är vegansk, tillägger hon och berättar hur de naturliga preparaten ofta bereds i kohorn, men att dessa druvor alltså inte besprutats med den metoden.

Lance och Bridie är antagligen Martinboroughs våghalsigaste vinmakare. De provar sig fram mellan olika smaker, kombinationer och tillverkningsmetoder. I vinkällaren har de en trycktank i rostfritt stål samt en ovalformad i keramik.

”My commitment is to making fine, handcrafted wines through meticulous viticulture and traditional winemaking techniques and I look forward to seeing  the legacy of our land improve over my life and handing off  something much richer to my son when the time comes”. – Lance

 

*Not – Ata Rangis Pinot Noir Crimson finns att köpa på Systembolaget för den som är intresserad.

Korken upp för vinlandet Nya Zeeland – Marlborough

Nya Zeeland har tagit steget in i vinvärlden, och idag finns det mycket mer än blott Sauvignon blanc från Marlborough att se fram emot. Från syd till nord finns fler än tio vindistrikt att upptäcka. Jag tog mig an tre av dessa och besökte Nya Zeelands bästa ekologiska och biodynamiska vingårdar. Låt mig presentera..

Marlborough

Jag hade sett fram emot en stilla cykeltur på grusvägar mellan rader av vinrankor och böljande lavendelfält. Istället stod vi inför ett grönt industrilandskap med milslånga raksträckor av asfalterad motorväg, och till vårt förfogande en liten vägren. Staden Blenheim, vid vindistriktet är också den gråaste och tråkigaste stad en kan tänka sig. Jag kollar kartan och konstaterar att vingården högs upp på prioriteringslistan – den biodynamiska gården Seresin Estate – ligger längst bort.

Trots bilvägens mindre charmiga betong är landskapet omkring slående vackert. Efter första stoppet på Rock Ferry Wines börjar värmen stiga till enorma 31 grader. Ibland blir vi omkörda av minibussar med berusade turister och då kändes det ändå friskt och sunt att cykla mellan destinationerna.

blenheim-vinrankor-och-rosor

Mängder av vingårdar breder ut sig åt alla håll med bergen i fjärran som fond för den vinindustri som är Marlborough. Här finns giganterna inom Nya Zeelands tillverkning, de som satte landet på vinkartan, men som faktiskt inte började förrän på 70-talet. Det är kul att cykla förbi kända tillverkare såsom Ara Wines, Cloudy Bay Vineyards och Saint Clair Family Estate. Vi slirar dock in på den lilla familjeägda gården Te Whare Ra.

– Vi brukar jorden efter såväl ekologiska som biodynamiska metoder, med handarbete som utgångspunkt i såväl plockandet som sorteringen av druvorna, berättar tjejen bakom disken när vi snurrar glas efter glas av Gewürztraminer, Pinot Noir, Riesling, Pinot Gris och Chardonnay.

Det är en äkta undangömd pärla i myllret av vingårdar. De är inte stora nog att sälja några större delar av sitt vin utomlands, men sist jag kollade fanns fyra olika viner att hitta på Systembolagets hemsida. När vi åter svänger ut på vägen klirrar cykelväskan i takt med trampandet.

blenheim-te-whare-ra

Te Whare Ra försöker ställa om från ekologiskt till biodynamisk odling. Foto: Te Whare Ra

Sista sträckan är tuff. Jag står på pedalerna och försöker undvika alla kringspringande kalkoner på gården utanför Seresin. När den 30 gradig värmen bytts ut till en kylande vintemperatur inomhus skakar det i benen, trodde jag, men det är de facto en jordbävning som ruckar på bordet och klirrar i glasen. Hunden, som sover under bordet, verkar dock inte särskild berörd av att golvet skakar. Seresins välbalanserade Pinot Noir guppar runt i glaset en aning och sen är det över.

– Efter det här måste ni prova lite frisk Chardonnay, säger damen som med skakande händer fyller på våra glas. Hon är märkbart stressad.

– Jag flyttade hit från Christchurch efter jordbävningen 2011. Jag hade en butik mitt i stadskärnan och var nära på att dö. Mina nerver höll på att kollapsa efter den händelsen och därför flyttade jag hit för några år sedan, berättar hon och andas ut.

Vi fortsätter pratar om biodynamisk odling och provar både deras Sauvignon Blanc och mousserande rosé. Seresin är en välkänd biodynamisk gård, men jag får även veta att de haft en svensk vinmakare vid namn Richard Gabrielsson. Jag köper en flaska Sauvignon Blanc och en bok om Marlboroughs ”vinhundar”, med Seresins egen jycke poserande på framsidan.

untitled-1

På den långa vägen hem funderar jag över vinmakeriets möjligheter och jag hoppas att den bara blir än mer hållbar, och bidrar till en bättre värld för oss, djuren, naturen och framtiden. Nästa vindistrikt, Martinborough, skulle visa sig vara det jag hade hoppats av Marlborough – pittoreska grusvägar, vackra vyer och ett stillsamt samhälle.

Besökta gårdar:

Rock Ferry Wines, Te Whare Ra, Seresin Estate och Fromm Winery.

Strandad liftare löper amok

För en tid sedan skrev jag om en hemlig favorit i Nya Zeeland, det underbara och fridfulla Punakaiki. Under veckan har världens blickar vänts mot denna ensliga ort på sydön av en föga charmig anledning. Orsaken? En fransk liftare, som fastnat på platsen och inte fått skjuts på 4 dagar, förlorade all vett och sans. Lokalbor berättar att mannen kastade sten, pekade finger åt bilister (t.o.m. mot någon som faktiskt stannade för att plocka upp honom) och förstörde vägskyltar. Han sägs ha lagt sig på marken och vrålat att han ”hatade Nya Zeeland och längtade tillbaka till Europa”. När lokalbor försökte närma sig mannen betedde han sig hotfullt. En kvinna på turistbyrån berättar att mannen setts bära omkring på sin väska samt en svart sopsäck och övernattat på stranden. När hon körde förbi mannen, utan att plocka upp honom, hade han visat henne fingret.

Punakaiki norra stranden.jpg

Punakaiki ligger ensligt till på Sydöns västkust och har drygt 100 invånare.

Liftaren omhändertogs av polisen och står nu inför rätta och väntas få dryga böter för skadegörelse. Utanför domstolen sa han till journalister att ”Nya Zeeland borde heta Nazi Zeeland” och att ”han rest genom 80 länder, de värsta delarna av USA och inte ens de värsta amerikanarna är sådana skits–lar som Nya Zeeländare”. Han ska ha blivit nekad skjuts upprepade gånger och dels fått höra att han skulle ".. ta bussen och dra åt hel—te. Åk hem varifrån du kom". Enligt fransmannen hade han inte blivit erbjuden vatten av lokalbor. Han hade inte heller ätit på två dagar (vilket kan ha orsakat hans agerande).

När jag läste detta var min tanke; visst är Punakaiki en svår plats att lifta ifrån, men det är absolut inte omöjligt. Jag har liftat från platsen flera gånger, senaste gången tog det mig och min pojkvän ungefär 1 timme. Hur kan det ha gått så illa för denna liftare?

Utan att spekulera om det som hände finns det vissa saker man bör påpeka i och med en sådan liftar-story. Hur illa man en kan tycka om folk, när ingen stannar och plockar upp en, bör man aldrig beskylla andra för att de inte lever upp till ens förväntningar. Att lifta betyder inte att man har rätt till skjuts, det betyder bara att man förlitar sig på andra. Att backpacka runt i världen är inte heller den viktigaste av mänskliga rättigheter, därför ska man ta eget ansvar för sitt resande och se till att ha pengar till en bussbiljett och mat för olika situationer. (Såklart finns det undantag då olika omständigheter ställer till det. Men var detta ett sådant undantag – vem vet?)

Jag är kanske av den tuffa skolan, men av erfarenhet vet jag att det kan finnas en uppfattning inom vissa delar av liftarvärlden att vi har rätten på vår sida. Att det ska gå att bo gratis i vartenda hörn av världen, via t.ex. couchsurfing, och att man ska kunna lifta runt hur enkelt som helst – allt annat vore dåligt och patetiskt (det finns en viss ovilja att ”ge upp och ta bussen”). En sådan inställning till resandet och världen är föga verkligt och inte heller säkert. Min inställning bottnar även i att jag insett att människor kan vara riktigt hemska, och även om jag hoppas på att få lift kan jag blint inte lita på mina medmänniskor. Man måste vara beredd på att ta saken i egna händer.

Jag kan bara hoppas att mannen börjar ta hand om sig själv och äta ordentligt. Jag önskar att liftargudarna står på hans sida nästa gång – om inte hoppas jag att han tar bussen innan det gått fyra hela dagar och han löper amok och skyller det på allt och alla andra.

lifttumme.jpg

På edra platser, färdiga.. LIFTA!

Det finns mängder av organiserade liftartävlingar världen över, inte minst i Europa. Här kommer ett axplock av olika tävlingar.

liftaren.jpg

Finland. Hitchball 4000 hålls varje år i juni och arrangeras av finska HitchPro. Deltagarna har en vecka på sig att lifta runt i Europa och det vinnande laget, som lyckas komma tillbaka till Helsingfors på utsatt tid, utses efter hur många kilometer de lyckats lifta samt den mest avlägsna destinationen de lyckats ta sig till.

Citat:
”Its goal is to promote hitchhiking as a legitimate means of transportation and to spread values such as trust, sustainability and open-mindedness, as well as to demonstrate the safety of the Northern European societies”. – Hitchball 4000.

Frankrike. Pouce d'Or hålls runt början av hösten, oftast omkring den första veckan i oktober, och har organiserats av studenter på ”Ecole Centrale de Nantes” sedan 2003. Med åren har flera skolor slutit upp och 2015 deltog 23 skolor i tävlingen. Målet är att komma så långt bort som möjligt och tillbaka på utsatt tid.

Tyskland. Här finns enormt många liftartävlingar, men många är inte kända för utomstående eftersom skolor och grupper inte gör officiell reklam för dem. German Hitchhiking Championship anordnas av Abgefahren e.V. som även driver webbsidan Hitchwiki. På German Hitchhiking Championship möts alla tävlande, som brukar vara mellan 80-100 personer, i en förvald tysk stad och endast vid starten får de tävlande reda på vart de ska (brukar vara 400-600 km bort) – först dit vinner.

Nederländerna. Endagstävlingen Duimenrace går ut på att komma först runt insjön IJsselmeer. Men det finns även flera okända tävlingar anordnade av studentföreningar på olika universitet. Dessa går ofta ut på att ta sig till en viss slutdestination, men samtidigt ska de tävlande svara på frågor och klara av uppdrag på vägen.

Storbritannien. Bummit är en välgörenhetstävling som, sedan 2003, drivs av studenter vid University of Sheffield. På vägen till slutdestinationen samlar studenterna in pengar som sedan skänks till lokala organisationer. Skolan anordnar även Rat Race, då studenterna liftar till Manchester över dagen. Väl där ska man avklara uppgifter och samla in pengar till välgörenhet.

Polen. Klub Przygody ordnar liftartävlingar en gång om året i början av maj. Tävlingen brukar börja i Gdansk och ha en annan europeisk stad som mål. Studenterna på Wrocław University of Economy anordnar varje år Auto Stop Race. Uppemot 200-240 par brukar delta.

Liftarminnet med MC-gänget

En del resor och liftar glömmer man aldrig, som den gången när jag liftade med MC-knuttarna i Nya Zeeland.

Knappt hade jag och min vän börjat lifta förrän en mindre lastbil slirade in på vägrenen och Axel hoppade ut. Vi slängde in ryggsäckarna i bakluckan där det låg en hel del annat bagage. Det framkom att Axel jobbade för ett österrikiskt reseföretag och var guide för en motorcykelgrupp som körde genom Nya Zeeland. Idag var det hans tur att åka med bagaget, medan kollegan Tom körde med gruppen.

Vi kom ifatt motorcykelåkarna väl framme vid Fox Glacier. Axel tog ut ryggsäckarna och frågade om vi skulle vidare norrut nästa dag. Jag skulle det och vips hade jag lift utan att ens behöva lyfta ett liftarfinger. Och så fortsatte det i 3 dagar. Axel och Tom turades om att köra bagaget, de plockade upp mig utanför vandrarhemmet och på vägen fikade eller åt vi lunch, köpte jade-smycken och jag fick privatlektioner i motorcykelhistoria och vilka vägar som är bäst i världen för knuttar.

MCgänget.jpg

Axel och Tom tillsammans med några knuttar på vägen längst Nya Zeelands sydö.

Sista kvällen bodde gänget hemma hos lokalbor och jag fick plats hos familjen som tog emot Axel och Tom. Det var ett gästvänligt äldre par, som i flera år tagit emot motorcykelguiderna. Vi satt ute på deras soldränkt veranda omgiven av en lummig trädgård med utsikt över gräs- och fårbeklädda kullar. Paret plockade fram middag och Nya Zeeländsk Pinor Noir. Solen gick ned och fårens bräkande övergick i en nattlig orkester av gnisslande syrsor. Det var första gången på många månader som jag hade ett eget sovrum befriat från snarkande backpackers, sura sockor och festande nattugglor. Och det kom med alla krusiduller man kan önska sig: lappat överkast, virkad duk på nattduksbordet och egna tofflor vid sängkanten.

Nästa dag tog Axel fram sin extra hjälm och motorcykeljacka. Kvällen innan hade jag nämligen sagt att jag vill ta MC-körkort och idag skulle jag få åka med Axel till färjan i Picton. Det skulle vara riktigt bra stråk dit, med slingrande serpentinvägar och havsinsvepta kuststräckor. Vi drog iväg och jag fick veta hur det känns att verkligen leva, med vinden susande förbi kroppen i 90 km/timmen, lukten av koskit och skogspartier som i bilen blott är vyer utanför en steril fönsterruta. Snart såg vi havet och vägen vräkte sig över krönet och nedför berget. Jag lutade mig in i kurvorna, kände tyngdkraften hålla fast motorcykeln på jorden, blicken for upp och där låg havets vidder vid bergets fot. Till slut rullade vi ut på raksträckan längst kusten och långt framme inne i viken kunde jag skymta Picton och färjan som binder samman Sydön med Nordön.

Jag MC.jpg

Sista dagen fick jag åka med Axel på motorcykeln.

På färjan över till Wellington tackade jag för den flera dagar långa liften och hela gänget av knuttar önskade mig lycka till. Att jag sen skulle träffa Axel och Tom, tillsammans med några av deras vänner, ett par veckor senare är en annan historia. Men det är såna som jag lever för, som jag liftar för.

Har du tur blir liften ett nytt äventyr och du får nya vänner på vägen!

MC utsikt.jpg

Foto-stopp längst vägen. Att lifta med knuttar – världen är inte så tokig ändå!

Liftarens guide till skjuts

Att få lift handlar inte bara om flyt och tur, även om det så klart spelar en stor roll. Med rätt placering, klädsel och ett och annat trick kan man få lift snabbare och ibland på nolltid.

1. Placering – hitta bästa platsen

Tänk som en bilist. Var är det lättast att stanna och hur långt tid innan måste bilisten se dig för att bestämma sig om hen vill stanna eller inte? Stå på raksträckor och undvik kurvor, korsningar och smala vägar utan vägrenar. Om du står efter en avfart har bilar inte kommit upp i för hög hastighet och kan därför stanna (dock är det bra att veta att det är förbjudet att lifta på avfarter i tex Sverige). Se till att det finns plats för bilen att stanna: stora vägrenar, parkeringsplatser och liknande är till stor nytta. Busshållplatser kan vara tveksamt, bilister vågar ibland inte stanna och om hållplatsen är flitigt använd är bussen i vägen för dig.

Kolla alltid vilken väg som tar dig ut från stan och ta dig dit. Ha din skylt på väskan medan du går så kan bilister veta att du liftar även när du går.

2. En bra skylt är alltid bäst

Jag föredrar alltid en eller flera alternativa skyltar. På så vis vet bilisten vart liftaren ska och i många fall hjälper det hen att tänka – jag ska ju ditåt, varför inte ta med stackarn!? Skylten kan även användas för olika knep som jag återkommer till. Jag brukar alltid börja med destinationsskylten, men om det är flera mil dit och en massa vägar som förgrenar sig åt olika håll är det bra att ha alternativa skyltar med olika mellandestinationer. Exempelvis, närmaste stad eller gräns. När jag åkte från München till Paris funkade Frankrike-skylten bättre än Paris-skylten. En smiley, eller ordet tack på landets språk, vid sidan om texten lättar alltid upp stämning.

skjuts2.jpg

En stenhög längst Road 6 på Nya Zeelands sydö visar på att liftare ofta hamnar på samma ställe, det vill säga – de bästa platserna för skjuts.

3. Klädsel – var en glad turist

Städat är alltid bäst. Visst funkar den gamla slitna hippie-looken, men du kommer missa flera chanser till skjuts. Ett tips är att ha din väska på marken bredvid dig. För det första ser du avslappnad ut och som att du väntat länge på skjuts, vilket ökar chansen till medlidande från bilister. För det andra är det bra om bilister ser din väska. Många tror att man ska gömma sin packning för att på så vis ”lura” bilisten att man reser lätt, men tvärtom har jag i många fall hört att bilister gillar att se att man är en resenär och att de inte vill ta upp folk som ser ut som lokalbor, ”de är misstänksamma” sa en person till mig. Det är alltså bättre att se ut som en uppenbar turist.

4. Liftarens yrkesknep – få stopp på bilen

Ibland tar jag till flera knep för att få bilar att stanna, så att jag sedan har chansen att fråga om skjuts. OBS! Inga fula knep som att spela påkörd eller liknande.

a, Den upp och nedvända skylten: Den här klassikern är lite pinsam, men en räddare i nöden. Flera kommer passera och skratta, men ofta stannar i alla fall ett par barmhärtiga som berättar för dig att skylten är upp och ner. Då är det tid att skratta högt och säga att du stått här länge, kan du möjligtvis få följa med en bit på vägen eller ska bilisten kanske ända fram till slutdestinationen?

b, Fel sida av vägen (fungerar ofta om du vill ta dig ut från en stad): Samma koncept. För när den barmhärtige bilisten stannar för att berätta att du står på fel sida av vägen har du chans att fråga om personen kan hjälpa dig ut från stan till en bättre plats!

c, Baguetten: Namnet härrör från en liftning ut från Paris stadskärna. Jag och min vän hade liftat i en halvtimme och det gick superdåligt. Som tur var hade vi ett par baguetter med oss som vi började lifta med och med ens började bilister le och skratta och kort därefter fick vi skjuts ut från staden. Ibland funkar det att lifta med en pryl (gärna någonting som folk känner igen – kanske en dalahäst i Sverige?). Folk blir intresserade och saktar ner!

d, Den förvirrade turisten: Ok, den här skämskudden är en riktigt bra grej. Hitta den största megakartan över landet som finns. Veckla ut den och se helt förvirrad ut. Någon kommer stanna och hjälpa dig!

skjuts.jpg

5. Väck liv i skådespelaren inom dig

En stillastående och välklädd turist med ett leende på läpparna fungerar ofta, men ibland är det bra att spela lite teater vid sidan av vägen. Vilken roll som passar vilken bilist kan variera, men den slitna liftaren med gråten i halsen kan ibland fungera, så länge det görs med glimten i ögat så att bilisten vet att du skämtar. Nästan ingen tar upp en bölande liftare, tvärtom kan bilister tro att du försöker lura dem.

I vissa fall kan en bilist skaka på huvudet och le, rycka med axlarna och kommunicera – tyvärr – då brukar jag nicka med huvudet, hoppa lite och följa bilisten med blicken; Yes, you can! Ibland kan bilisten stanna även om det betyder att hen måste packa om i bilen eller ta en kort omväg.

motorvägslift.jpg

Liftarens guide till världen – undvik riskerna

Jag började lifta på allvar för 10 år sedan. Visst kunde jag ta bussen eller tåget, men saken är den att jag ville och vill fortfarande utmana mig själv, mina fördomar och världen. För mig inger liftning hopp om att godheten är större än illviljan. Hopp om att medmänskligheten alltid kommer vinna över rädslan och splittring.

Som ett slag för liftning och medmänsklighet har jag ett litet minitema i ämnet under sommaren. Tips på hur man får lift, hur scannar man en främling på kort tid och vilka är de bästa liftningarna jag själv varit med om?

Det är inte som att jag är ovetande om riskerna med liftning, men jag har flera sätt att undvika fara och reducera riskerna. Därför tänkte jag börja diskutera riskerna med liftning och hur man undviker dessa.

* Kom ihåg att tipsen inte gör liftning l00% säker och lifta därför bara om du vill det.

lifttumme.jpg
lifta.jpg

Vem ska du lifta med?

Vid vägkanten kan du inte själv välja vem som stannar. Därför är det bra att lifta vid bensinstationer och andra platser där folk redan stannat. Då kan du själv välja ut personer som ser tillförlitliga ut. Guldkategorierna är: barnfamiljer som har en plats över i bilen, äldre personer samt uppenbara resenärer som, precis som du, är på semester. Lastbilschaufförer hamnar ofta i en mittfåra, vissa säger att man ska undvika dem och andra säger att de är tillförlitliga eftersom de åker i tjänsten och måste bete sig väl. Dock är det många företag som tvärtom inte tillåter chaufförerna att ta upp liftare. Det viktiga med lastbilsliftar är att verkligen kolla att personen verkar schysst och fråga när de kommer fram, för ofta tar det dubbelt så lång tid.

När man liftar vid vägkanten är det oftast inte guldkategorierna som stannar, istället kommer personer, som du kanske inte känner dig 100 % säker med, stanna och då måste du scanna personen efter tillitstecken.

Hur vet du om en person verkar schysst?

Uppsyn: Precis som att ett städat yttre hos liftaren ökar chansen att få stopp på bilar är utseendet viktigt hos den som stannar. Är personen och bilen i gott skick? Ser personen ut att vara påverkad eller illa tilltygad? Jag har till exempel både upplevt rödsprängda ögon och blodiga bandage-killar som erbjudit mig skjuts – de går ju bort ögonaböj. Scanna kläderna, ansiktet, kroppen och baksätet. (de enda som kanske faller utanför ramen om utseende är den glade hippien vars ingrodda bil ändå kan ses som positiv).

Beteende: Här måste man hitta mellanläget. Man vill inte ha en överglad person som ivrigt vinkar åt en att kliva in i bilen och man vill heller inte ha en arg eller stressig person. Personen som stannar ska vara glad såklart, men lite reserverad – för hen vet ju inte vem du är. Ett öppet och avslappnat kroppsspråk samt schysst ögonkontakt är viktigt.

Samtalet: Du måste ställa minst 4 frågor innan du kliver i bilen. Vart ska du, var kan du släppa av mig, finns det någon bra plats att lifta ifrån där och får ryggsäcken plats i baksätet/bakluckan? Hur personen svarar berättar mycket om hen själv. ”Jag ska mot Paris. Jag ska till den här staden 5 kilometer innan, men jag kan släppa av dig vid korsningen. Där kan du enkelt få lift vidare”, allt sånt snack om platser och lösningar kan visa om personen är pålitlig eller inte.

truklift.jpg

Lastbilsliftar kan ta lång tid. Som den här som även skulle jobba emellanåt. Då fick man chansa och prova lifta vidare medan chauffören jobbade.

lift2.jpg

Tummen upp för andra resenärer och äldre par!

Hur säger man nej?

I en situation då jag upptäcker att en person inte går att lita på (vilket endast hänt två gånger) säger jag vänligt ”nej, men tack ändå” och går bort från bilen. Om man inte vill såra en person kan man alltid dra till med en lögn.

– Förlåt, men jag har lovat mig själv och mamma att bara lifta med äldre damer. Men tack ändå!

När ska du lifta?

När du har tid och en plan. Det är A och O! Börja med att kolla hur du tar dig till nästa destination, vilka vägar finns, hur många kilometer eller mil är det och hur lång tid kan det ta? Gå upp tidigt på morgonen för att ta dig till startplatsen och planera att vara framme innan solen går ner. Lifta inte under press, eftersom detta kan påverka ditt omdöme av personer som stannar.

berlinlift.jpg
liftövernattning.jpg

Det är inte kul att inte komma fram och sakna tält, då får man sova bäst man kan vart man än kan.

Var kan du lifta?

Praktiskt taget i hela världen, men det finns såklart ställen där jag personligen inte skulle riskera att lifta. Dels för att jag är tjej, dels för att jag är turist. Dessa två kombinationer är inte alltid till min fördel, tvärtom är jag ibland en måltavla. Och det måste jag vara medveten om! Var du känner dig trygg att lifta är även personligt. Jag vet många som inte vågar lifta i Estland, men som est vet jag att landet är otroligt gästvänligt och tryggt. Det kan dock vara bra att lifta i länder där man hanterar språket eller med personer som eventuellt kan lite engelska, eftersom språkhinder gör det lätt att missförstå varandra eller missbedöma en persons intentioner. I vissa länder är det även förbjudet att lifta – kolla därför alltid olika länders lagar och regler. Motorvägar är över lag en dålig plats att lifta på, eftersom du kan bli en trafikfara och chansen att bli upplockad är liten.

Kan jag lifta ensam?

Ja, men jag skulle inte rekommendera det till alla och i alla länder. Av erfarenhet vet jag att två personer som liftar inte gör så stor skillnad på hur svårt det är att få skjuts. Därför är det ingen fara att vara fler, tvärtom är det säkrare och ibland roligare eftersom man delar på upplevelsen. Men om man liftar själv är det enormt viktigt att man tar det säkra före det osäkra, scannar personer noga och planerar sin dag ordentligt så att man inte står i kvällsmörkret och liftar.

themslift.jpg

Nya Zeeland är kanske världens bästa liftar-land!

Checklista

– Penna och papper för att skriva liftarskyltar
– Tält och sovsäck för långa resor
– Schweiziska armékniv
– Silvertejp (bra för allt)
– Laddad mobil och extern laddare
– Eventuell karta
– Mat och dryck
– Reflexer om man har otur och liftar i mörker.
– Solkräm, keps eller varma extrakläder beroende på plats

Vad händer i Berlin?

berlin.jpg

Nu har Vagabond publicerat mina 50 tips från Berlin på nätet. Fullspäckad med mat, dryck, boende och festligheter.

Om du har några frågor om Berlin, eller undrar vad som händer i sommarstaden Berlin, är jag glad att hjälpa till så gott jag kan. Bara till att skriva i kommentarsfältet längre ner!

Kreuzberg kanalen 2-1.jpg

12 anledningar att älska Wellington

För 6 år sedan skrev Lonely Planet att Auckland borde vara huvudstad i Nya Zeeland istället för Wellington. Förklaringen var att Auckland hade fler invånare samt bättre restauranger och barer. Redan då ifrågasatte jag detta och argumenterade för Wellington på alla fronter. Idag är mitt ställningstagande allt starkare och Wellington fortsätter växa i mina ögon. Här är de 12 bästa sakerna från Nya Zeelands ständiga huvudstad.

1. Bästa läget i landet

Wellington är perfekt beläget mitt i landet om man ser till hela Nya Zeeland och båda öarna. Endast en kort färjeresa söderut finns Sydön och det världen lärt känna som Middle Earth från Sagan om Ringen filmerna. Kring huvudstaden finns även många av Nordöns bästa platser. Den västra kustremsan är en fröjd och sträcker sig ända upp till underbara Paekakariki. En timmes bilfärd österut ligger det pittoreska vindistriktet Martinboroug där du kan cykla mellan vingårdarna.

Wellington vy.jpg

Wellington med omnejd

2. Stadens pittoreska storhet

Stadskärnan må vara mindre än Aucklands, men om något är Wellingtonborna enormt innovativa och det syns att de älskar sin stad. I jämförelse med Auckland har Wellington fortfarande den där typiska Nya Zeeländska värmen och opretentiösa framtoningen. Och medan Auckland sålt sig till industriernas belåtenhet och belamrat hela hamnen med fula containrar och byggen har Wellington istället låtit en stor del av den central hamnen vara en del av stadslivet. Här finns restauranger, kaféer, museum, urbana badplatser, marknader och promenadsträckor.

Wellington hamnen.jpg

Hamnen i Wellington

Wellington hus o Marijan.jpg
Wellington grafitti.jpg

Vacker graffiti ger färg åt tråkiga parkeringsplatser.

Wellington hus.jpg

Mat och dryck

Wellington har alla slags matställen och barer som en kan önska sig. Här finns mängder av asiatiska restauranger, flera lyxkrogar med utsikt över havet, ett dussintals hipsterkaféer, en chokladfabrik och mängder av mysiga och coola barer. Här är några favoriter.

3. Egmont Eatery

Här äter man, väldigt gott! Ingredienserna och kombinationerna är ibland enkla, men eftertänksamma och enormt vällagade. Här kan man dela på mindre rätter eller slå på stort på egen hand. De har frukost, lunch och middag och en riktigt vass personal. Från att ha varit en gammal parkeringsplats har restaurangen flippat på myntet och är idag ett stilrent krypin för den hungrige och den törstige. Det är få restauranger som har en så hög klass på cocktails som de har.

IMG_2327.jpg

Skål! på Egmont.

4. House of dumplings

Jag är redan såld på dumplings, men det här stället överträffar det allra mesta jag någonsin smakat i dumpling-väg. Det här lilla haket har låtit fantasin och smakrikedomen ta över när de utformade sin meny. De flesta ingredienserna är producerade lokalt, köttet kommer från frigående djur och restaurangen försöker på alla sätt tänka på återvinning och miljön i stort. Det bästa är att restaurangen erbjuder kurser i hur man lagar dumplings.

5. The Arborist

Den här takbaren är i en klass för sig själv. Den är underhållande, mysig, urban, serverar goda drinkar och en varm sommardag är det en perfekt oas för solsökande lokalbor och någon liten turist (de erbjuder solkräm och hattar för minskad bränna). Ta hissen högst upp i hotellet bredvid baren på gatunivå, gå upp för en trappa och slå dig ner i en soffa eller saccosäck och njut av stillheten bland hustaken.

Wellington rooftop Helle.jpg

30 grader och betongvärme.

Wellington rooftop drink.jpg

Takbarens drinkar är mäkta fräscha.

6. The Rough och Vagabond

Inte konstigt att jag gillade den här baren! Vagabonden i mig njöt av livemusiken och de goda lokala ölerna. Den här baren är stadens hjärta på många sätt. Beläget precis vid Cuba Street, som är stadens ådra för shopping, mat och dryck och är öppet långt in på natten. Här är det nästan alltid fullt med folk. Musiken flödar och stämningen är på topp.

IMG_2292.jpg

Fira vagabonden i dig.

7. Välj och vraka mellan marknader

Det finns mängder av olika marknader i Wellington. Allt ifrån den ständiga hamnmarknaden, den klassiska Farmers Market till The Underground Market, där nya och etablerade designers och hantverkare säljer sina prylar och hantverk tillsammans med bagare och kockar som håller blodsockret på god nivå. Men missa inte Wellington Night Market på fredagar och lördagar. Här är maten det centrala och wow, vilka smaker. Det är kul, gott och gemytligt – Wellington i ett nötskal.

IMG_2330.jpg

Matmarknadens smaker.

Wellington hamnen marknad.jpg

Hamnmarknaden i Wellington

8. Gratis kunskap om Nya Zeeland

Te Papa Tongarewa är Nya Zeelands nationalmuseum och det är absolut värt ett besök. Förutom att det är gratis finns det flera våningar av otroligt innovativa utställningar. Här ges det utrymme för den maoriska kulturen och på ett ärligt och rakt sätt beskrivs det hur landet på många sätt förändrats, på gott och ont, sedan Européerna bosatte sig i landet. Tillsammans med Weta Workshop har museet en tillfällig utställning vid namn Gallipoli: The scale of our war. Den är kvar fram till april 2018. På det mest gripande sätt får man följa Nya Zeeländska öden under första världskriget i Gallipoli. Kriget ges en mänsklig dimension genom ljud, berättelser, filmer och enorma mänskliga dockor som Weta Workshop gjort. Man blir mäkta gråtmild. No more war!

Wellington Te papa 7.jpg

Te Papa i Wellington.

Wellington Te papa 5.jpg
Wellington Te papa 1.jpg

Gallipoli: The scale of our war.

Wellington Te papa 3.jpg

I slutet av utställningen kunde man skriva en hälsning på en blomma och lägga kring denna sista krigsdocka. No more war!

9. Filmens värld

OK, det är inte Hollywood, men banne mig det är nästan lika bra. Här har många av dagens bästa filmer spelats in och producerats. Peter Jackson och Sagan om Ringen har nästan tredubblat turistnäringen sen Härskarringen hade premiär. Idag är ”Wellywood” en av världens snabbast växande filmindustrier. Besöka Weta Workshop och deras "Cave" i stadsdelen Miramar som skapat världar och rekvisita för Sagan om Ringen och Hobbit trilogierna, Narnia, Avatar, Tintin, Mad Max, Xena: Warrior Princess och King Kong (från 2005) för att nämna några. Det finns även en hel del inspelningsplatser att besöka omkring Wellington.

Wellington weta hobbitfötter.jpg

Hobbitfötter =)

Wellington weta Gollum.jpg
Wellington weta shop gorilla.jpg

King Kong

10. Vinnande choklad
Wellington Chocolate Factory gör ekologisk och vinnande choklad som man bara måste trycka i sig. Först möter de bönderna som de köper kakaobönor av, sen använder de sig av metoder som sträcker sig tillbaka till 1800-talet för att rensa, rosta och tillverka chokladen. Pappret designas av kända och okända formgivare. Det är en fröjd för ögonen och smaken. Missa inte att besöka deras lilla fabrik mitt i stan.
5 Eva Street, Wellington

IMG_2288.jpg

Den prisade chokladen The Great War Bar. Till minne av första världskriget.

Wellington choklad.jpg

Bästa lilla chokladfabriken med eko-choklad.

11. Kraften i craft beer

Om det är något som exploderat världen över de senaste åren är det ölbryggeriets makeri. Och det har inte undgått Wellington på något sätt. Medan landet har flera otroliga vindistrikt som vinner internationell mark, så har ölen fått ett nationellt uppvaknande. Garage Project i Wellington är min absoluta favorit. Från att ha varit ett ”nanobryggeri” har de vuxit i omfång och liter, men utan att förlora det som gör deras öl så fantastisk – risktagandet och fantasin. Varför inte prova champagneölen Hops on Pointe eller deras galna ostron-stout Cabbages & Kings, för att inte nämna Death from Above – en slags mango och mintöl.

Wellington ölställe.jpg

Garage Projects bryggeri ligger såklart i ett garage.

Wellington öltapparna.jpg

Baren på andra sidan gatan bjuder på alla sorters öl.

12. Det finns i folket

Wellington är folket och folket gör Wellington. Det finns liksom ingen brytpunkt mellan dessa. Ingen skarv som går emellan staden och invånarna. Vad du som turist upplever i staden är känslan av gemenskap. Wellington må vara mindre än Auckland, men hjärtat är definitivt större. Här är det ingen snobbhet som tar över och får mig att vilja lämna landet, det finns ingen prestige i storhet eller antal. Istället finns det mycket vänlighet och öppenhet. För mig är det en perfekt huvudstad.

Wellington Ruth o Marijan.jpg

Denna gång träffade vi underbart roliga och schyssta Ruth.

Det är min rättighet att resa solo

Min första soloresa var också min första längre backpackerresa till Nya Zeeland. Senare har jag även rest flera månader genom Japan, Kina, Kazakstan och Europa för att nämna några resmål. Jag har liftat kors och tvärs och ibland behövt övernatta på tågstationer, på gräsmattor bakom hotell och i en och annan buske på någon golfbana.

Men sedan en tid tillbaka har jag följt en händelse som fått mig att tänka över mitt val av resestil och mina soloresor. Två kvinnliga resenärer blev nämligen mördade när de backpackade genom Ecuador. De argentinska kvinnorna, Maria Coni och Marina Menegazzo, blev mördade av två män som erbjudit dem boende. Männen har tillfångatagits och erkänt sig skyldiga till dådet.

Efter morden blåste det upp en debatt på sociala medier, och i tidningars kommentatorfält om hur olika medier skrivit om händelsen och vad folk kommenterat. Flera personer ifrågasatte varför kvinnorna valt att resa ensamma. Trots att de, de facto, reste tillsammans som pluralformen ”kvinnor” innebär. Media och personer på sociala nätverk förde även en debatt om kvinnor ens borde resa solo?

Min fundering är följande. Skulle man ifrågasätta om det är säkert för män att resa om en manlig resenär for illa? Antagligen inte. Jag tror att man, på ett övergripande sätt, skulle ifrågasätta om det är säkert [för någon] att resa i ett specifikt land. Och skulle en man bli ifrågasatt varför han valde att resa ensam?

När jag reser ensam får jag många höjda ögonbryn från olika håll. Varför reser jag solo? Känner jag mig ensam? Är jag inte rädd? Ett fåtal verkar till och med bli förargade. Vad vill jag bevisa? Vad flyr jag ifrån? Mest enerverande är det när manliga soloresenär ifrågasätter mitt val av resestil eller om jag är i sällskap med manliga resenärer som inte får samma frågor. Bara i veckan fick jag höra av tjej att hon blivit tillsagd att ”åka hem och vara med sin familj, och inte dra runt i världen som en lössläppt ****. Om något händer henne har hon bara sig själv att skylla på”.

ensam i nz.jpg

Jag har rest solo genom många länder. Alltid behövt använda timern för att ta foton och lära känna nya människor för att ha vänner omkring mig. Jag älskar varje minut av sådana resor.

Att ifrågasätta om kvinnor bör resa ensamma är även ett enormt slag gentemot alla de kvinnor som varje dag blir våldtagna, misshandlade och hotade i sitt eget land och hem. Som att en ensam kvinna vore säkrare hemma än på andra platser i världen? Brottsförebyggande rådets (Brå) statistik visar att det i Sverige 2014 gjordes 28 456 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. Samma år gjordes 3 395 våldtäktsanmälningar av kvinnor 18 år eller äldre och 97 kvinnor misshandlades till döds. I många fall är förövaren är nära bekant eller familjemedlem och mörkertalet tros vara stort.

Jag är varken naiv eller dåraktig. Jag har fler säkerhetsåtgärder att ta itu med på vissa resor och det finns platser där jag inte skulle lifta eller sova på tågstationer. Vad jag reagerar mot är återigen frågorna som kvinnor ställs inför när hemskheter händer dem. Varför reste de ensamma? Vad hade du på dig den kvällen? När debatten borde handla om är våldet och förövaren.

Jag kan med ens säga att jag inte tänker sluta resa solo. Det är min frihet att välja hur och med vem jag reser. Precis som det var Marias och Marinas. Det som hände dem var tragiskt och ett bevis på att kvinnors rättigheter i världen och hemma är en sak vi alla måste fortsätta kämpa för. Lösningen är inte att stanna hemma. Det är en returbiljett till den patriarkala struktur som sätter kvinnan i hemmets [o]trygga vrå.

liftaren.jpg

Tummen upp för soloresor!