Gå till huvudsajt

Guldkantat land och månlandskap

Det finns ett hörn av Nya Zeeland som är guldkantat. Golden Bay lockar naturälskare, badsugna semesterfirare och den utrotningshotade hippien. Vi spenderade 5 dagar här och liftade runt som tokar, lyxade till backpacker-boendet med eko hotell och badade på gyllene stränder.

Här finns nationalparken Abel Tasman som är unikt för alla de gyllene stränder som finns längst kustremsan. Dessa lockar fler tusen besökare varje år, och en hel del pälssälar som valt att få sina ungar på öarna i nationalparken. Det är inte tillåtet att campa hur som helt i parken och de flesta besöker bara området under dagen med ett tidsschema att följa. Vi valde att åka längst kusten och hoppa av vid vald strand, vandra till nästa och bli upplockade där för hemfärd. Vi hann med att vandra och bada flera gånger innan båten hämtade oss.

Abel Tasman lång strand.jpg

En av Abel Tamsans många stränder.

Abel Tasman random strand.jpg
Abel Tasman båt.jpg
Abel Tasman track 6.jpg

Gyllene strand nästan helt folktom.

Abel Tasman track 5.jpg
Abel Tasman track 3.jpg
Abel Tasman track 1.jpg
Abel Tasman track 8.jpg
Abel Tasman båtar.jpg
Abel Tasman sälar.jpg

Pälssälarna på klipporna tar det lugnt i solen.

Olika sätt att uppleva nationalparken.

– Hyr en kajak för några timmar till flera dagar. Paddla solo eller med en guide som berättar om parken, naturen och djurlivet. Besök alla stränder eller välj några få!

– Vandra genom nationalparken. Antigen under ett par timmar eller några dagar. Missa inte att du måste boka plats och betala för boendet i stugorna eller på campingplatserna.

– Åk båt längst kusten eller kombinera båt med en vandring mellan stränder för att till sista bli upplockad av båten tillbaka.

Abel Tasman kajak.jpg

Kajak?

Abel Tasman Marijan på båt.jpg

..eller båt?

I Golden Bay finns även Nya Zeelands tätaste hippe community, med centrum i Takaka och Pohara. Gatorna kring Takaka kryllar av små butiker som säljer rökelser, färggranna kläder, prydliga smycken och hantverk. Det mesta är gjort av lokala artister som sökt sig till Golden Bays lugnare tempo. Från ekobageriet sprider sig doften av hobbitbröd medan gårdarna kring Pohara skyltar med ekoprodukter och grödor.

Med all denna hippekärlek är det enormt enkelt att lifta. På vissa platser finns till och med hållplatser för liftare. Man behöver inte ens hålla uppe tummen eftersom skylten med liftar-tummen går det åt en. Jag räknade till 12 liftar totalt under vår vistelse, men den bästa var med ett hippieoriginal, det var ”awesome” hela vägen.

Farewell Spit är en lång udde av sand som skjuter ut i en båge från Golden Bay. Det är rikt på fågelliv och man får inte vandra ut till tippen utan en guide. Vi liftade dit och kom när det var lågt tidvatten. Den västra stranden låg långtråkig framför oss och det stank av ruttet trä och alger. Vi klamrade oss upp över dynorna till den östra sidan där ett vitt och grått månlandskap sträckte sig fler kilometer åt vardera håll. Det var förtrollande vackert och enormt annorlunda från Golden Bays annars gyllene stränder.

Tips på boende: Sans Souci Inn ligger i Pohara och har den allra bästa restaurangen i Golden Bay (om inte NZ). Det är nästan alltid fullbokat eftersom såväl lokalbor som turister gärna vill äta här. Husen är byggda med omtanke på miljön (mulltoa, just saying). I deras trädgård dignar träden av päron, äpplen och plommon och rummen är luftiga och vackert designade.

Socialisera med lokalbefolkningen: Mussel Inn som har livespelningar ett par gånger i månaden, för det mesta blues eller jazz. De serverar även sin egen öl, cider, vin, lemonad och ginger ale.

Farewell spit 1.jpg

Västra sidan av Farewell Spit..

Farewell spit 4.jpg

… och den östra sidans månlandskap.

Farewell spit 2.jpg
Farewell spit 7.jpg
Farewell spit 11.jpg
Farewell spit 9.jpg
Farewell spit 8.jpg

Nya Zeelands vackraste hemlighet

Jag gör det. Nu avslöjar jag min hemliga gömma som många missar på resan genom NZ och sydöns västkust.

Punakaiki är känt för Pancake Rocks. Alla som kör längst kusten stannar här för att se dessa underliga stenformationer. Har man tur regnar och stormar det. I solen ligger stenarna platta och urbota tråkiga framför det väldiga havet, men i oväder förvandlas kusten till en vilde med blåshål som kastar vattnet flera meter upp i luften. I grottorna och mellan klyftorna dundrar vågorna in och kastar sig över stenarna. Naturens mäktiga krafter är överväldigande i ovädret.

Men ja, det är många turister som bara stannar till vid stenarna och beger sig vidare till närliggande byar eller städer. För vem skulle kunna veta att Punakaiki har så mycket mer och vem skulle veta, bara genom att titta på kartan, att denna kustremsa är Nya Zeelands allra vackraste?

Men det är den. Jag har bott i Punakaiki flera gånger och jag har aldrig blivit besviken. I regn och storm är havet en skådeplats för de mest fantastiska vyer och i sol och värme är kusten och den subtropiska skogen den vackraste platsen på jorden. Folk som stannar här vill åt naturen och lugnet och om du tycker att Nya Zeeland är isolerat kommer Punakaiki stärka den känslan med råge.

Punakaiki rocks.jpg

Pancake Rocks. Vackra men väldigt tråkiga stenformationer i solsken

Punakaiki rocks 2.jpg

När jag stannar i Punakaiki bor jag alltid på Punakaiki Beach Hostel. Det är ett av Nya Zeelands allra bästa vandrarhem med enormt vackert läge precis vid havet. Köket är alltid rent och det finns allt du behöver för matlagning. Wifi kostar och det är väl enda nackdelen, men om du bor i deras lilla truck får du inte bara Netflix och gratis wifi utan den bästa boendeupplevelsen på västkusten.

Punakaiki hostel.jpg
Punakaiki trucken.jpg
Punakaiki berg 2.jpg

Tips nummer ett: vandra in i den subtropiska skogen längst Pororari/Punakaiki River. Antigen halvvägs till hängbron och tillbaka eller en 3 timmars loop.

Punakaiki berg 3.jpg
Punakaiki flod.jpg
Punakaiki Marijan.jpg
Punakaiki palmer.jpg
Punakaiki palmer o Marijan.jpg
Punakaiki närbild.jpg
Punakaiki fern.jpg
Punakaiki Helle.jpg
Punakaiki Marijan vid floden.jpg

Underbara och vackra Punakaiki

Punakaiki blommor.jpg

Framför den grönskande skogen ligger en underbar kustremsa där havet slår upp våg efter våg. För bad vill jag rekommenderar lagunen där havets saltvatten möter flodens sötvatten. När havet är för vilt för att bada i är detta en stillsam fröjd.

Om du inte vill bada så kan du surfa eller fiska. Sitta med en bok och vänta in natten med en stjärnhimmel man sällan skådar nu för tiden i städernas upplysta sken. Vintergatan spränger sig fram längst den mörka rymden och lyser upp himlavalvet.

Punakaiki bad.jpg

Lagunens stilla vrå bredvid havet dunder och brak.

Punakaiki havet.jpg
Punakaiki kusten.jpg
Punakaiki blå blommor.jpg
Punakaiki strand.jpg

Stranden där Punakaiki Beach Hostel ligger är inkilat mellan havet och skogen med de vackra klipporna som kuliss.

Punakaiki surfare.jpg
Punakaiki surf.jpg

Surfare som precis fångat en våg.

Punakaiki fiskaren.jpg
Punakaiki norra stranden.jpg

Sydöns västkust är en vacker och vild kustremsa som man bara inte får missa för allt i världen.

Att bestiga ett berg

…. med endast en flaska vatten på två personer, 1578 meter och 31 graders värme. Det var helvetet på jorden och på toppen höll jag på att glömma att njuta av utsikten.

Roys Peak i Wanaka ger den absolut bästa utsikten à la Sagan om Ringen style. Berget ligger ett par kilometer utanför staden. Vi liftade dit med en man som menade att han brukade klättra upp för berget tidiga morgnar för att hoppa ut från toppen för lite skärmflygning ner till dagens första kaffe. Om detta är sant eller inte, det vet jag inte. Allt jag kan säga är. Lita aldrig på kiwis när de säger hur länge en vandring eller klättring tar och hur tufft det kommer vara. Det tar alltid längre tid och det är alltid tuffare. Jag vet inte vad de äter till frukost, men det måste vara energirikt. (jag vägrar tro att jag på något sätt är svagare)

Roys Peak början.jpg

Början var bra. Vi trodde vi hade koll på läget!

Roys Peak gamla mannen.jpg

Den här äldre mannen följde oss hack i häl. Vi var tvungna att ta i för kung och fosterland den sista biten för att behålla hedern och inte bli omkörda. Vilket vi till slut blev på vägen ner… 100 meter från slutet när jag totalt däckat av vattenbrist. Han erbjöd mig vatten – jag var säkert likblek. Sån energi vill jag också ha när jag blir äldre – krutgubbe # 1

Roys Peak växter.jpg

På grund av bristen på vatten försökte vi svalka oss under minimala små träd som bara fanns de första kilometrarna. Sedan fanns bara gräs och en och annan intressant växt och den brännande solen som uppmätte 31 grader. Tur att jag inhandlat 50 i solfaktor.

Roys Peak nästan framme.jpg

Nästan framme. Jag kunde knappt tro mina ögon – det finns på riktigt, Middle-earth.

Roys Peak nästan framme 2.jpg
Roys Peak nästan framme 3.jpg

Sista biten och jag kröp bokstavligt talat på alla fyra och slet i grästuvorna för att komma upp.

Roys Peak uppe.jpg

Uppe! Helt slut, men glada.

Roys Peak uppe 4.jpg
Roys Peak uppe 2.jpg
Roys Peak Marijan fotar.jpg
Roys Peak Marijan går neråt.jpg

Det ironiska är att det var vägen ner som var värst. Mina tår mosades i skorna och all energi som lagt på att nå toppen var slut.

Wanaka träd.jpg

Ett dopp i iskalla Lake Wanaka var precis det våra arma fötter behövde.

Förhistoriskt fjordlandskap

Medan många åker till Milford Sound är det färre som väljer att besöka det lite dyrare och otillgängliga Doubtful Sound. De både fjordarna ligger i Fiordland National Park söder om Queenstown.

För att besöka Doubful Sound måste man boka en guidad tur. Man kan välja mellan olika företag och sorters resor såsom övernattningsresor eller kajakturer. Vi bokade en vanlig dagstur via Real Journeys som plockar upp folk i Queenstown, Te Anau och Manapouri. Vi bodde i Manapouri och promenerade till samlingsplatsen vid hamnen.

Först tog vi båten över Lake Manapouri. Kaptenen berättade om sjön och naturen runt omkring, körde nära bergssluttningarna och pekade ut intressanta naturfenomen och växter. Tyvärr var vädret typiskt för området. Här regnar det nämligen 2 av 3 dagar. När vi nådde andra sidan sjön väntade bussar på att ta oss vidare. Vägen är Nya Zeelands dyraste väg och byggdes för att förenkla resan över bergsmassivet till Doubtful Sound. Längst resan syns flertalet små vattenfall, Kea papegojor och den subtropiska skogen är djup och mörk. Molnen som kapat bergstopparna började dock försvinna och plötsligt öppnade sig himlen precis innan vi anlände till Doubtful Sounds. Vi kunde inte ha mer tur.

Doubtful Sound är majestätiskt och orört. Kapten Cook anlände hit, men valde att fort lätta ankar och segla vidare när de attackerades av hungriga sandflugor. Sedan dess har fjordarna varit orörda och den förhistoriska omgivningen får en att tro att en dinosaurie när som helst kommer upptäckas. Dock såg vi de skygga delfinerna som lekte i vattnet. Vi såg även sälarna som har en koloni vid fjordens slut där havet tar vid och vindarna busar. Det var en ständig kamp med kameran och väl värt de där extra slantarna.

Manapouri.jpg

Lake Manapouri

Doubtful sounds.jpg

Subtropisk skog

Doubtful sounds växter.jpg

Ormbunkarna ger Nya Zeeland och Doubtful Sound ett förhistoriskt utseende

Doubtful sounds vy.jpg

Början av Doubtful Sound

Doubtful sound 1.jpg
Doubtful Sound bakåt.jpg
Doubtful Sound nära.jpg
Doubtful Sound berg 2.jpg
Doubtful Sound fören.jpg
Doubtful Sound båt och natur.jpg
Doubtful Sound båten.jpg
Doubtful Sound berg 3.jpg
Doubtful Sound berg.jpg
Doubtful Sound foto.jpg
Doubtful Sound sälar.jpg

Sälarna tar det lugnt

Doubtful Sound hav.jpg
Doubtful Sound vind.jpg

Busiga vindar

Doubtful Sound vy.jpg

Att ha vänner ute i världen

Det finns stunder då jag undrar – ska jag inte bara stänga ner Facebook?
Stressen, när kommentarsfälten ångar av dispyter och irritationsmomenten är för många, är överväldigande. Samtidigt är det otroligt att ha sina vänner så pass nära – rent digitalt. Särskilt när många lever på andra sidan jorden.

Och, när man bokar en sporadisk biljett till Nya Zealand från Melbourne och dagen innan kommer underfund med att det inte finns ett enda boende i Queenstown under 2000 kr per natt. Ja, då är det så himla poetiskt och vackert att en vän, som bor där för stunden, erbjuder oss en sovplats.

Jag träffade Kevin i Nya Zealand andra gången jag var i landet, det vill säga 2009. Han är amerikan och var, precis som jag, på genomresa i landet. Vi brukade sitta på torget i Christchurch och titta på street performance artister och skratta, tills den gången då Kevin blev indragen i leken. Då var det jag som skrattade åt honom. 7 år har gått och vi har inte setts sedan dess, men så nu har han jobbat i Queenstown två somrar i rad som forsränningsguide – och var om inte i NZ ska våra vägar åter mötas?

Det är bara så fint, liksom! Vi behövde hjälp på andra sidan jorden och så får man hjälp från en gammal räv som Kevin.

Att ha vänner ute i världen – vilken fröjd.

kevin.jpg

Återblick 2009 när Kevin deltog i street performance showen. Samma gamla hyggliga prick som förr.

Queenstown. Här har jag spärrat mitt VISA-kort och behövt skura toaletter på hostel tills mitt nya tog sig ända till NZ. Här har jag hoppat från broar ned mot forsande floder och djupa raviner med endast en lina runt fötterna.

Det är staden som går på anabola steroider och delar ut adrenalinkickar i form av extremsporter. Bungy, fallskärm, ravin gunga, forsränning och en massa annat väntar på att få dig att skrika och bli pank. Det är en stad som lever på turismen och många som jobbar är själva turister eller som Kevin, de jobbar där en säsong innan vintersäsongen drar igång. Då kommer nya, mer vintriga guider.

Queenstown är varken en vacker eller mysig stad. Här är det aktiviteterna som gäller eller besök i närliggande och otroligt vackra Paradise eller den lilla staden Arrowtown som överlevt guldrushens abrupta slut. En dagsutflykt upp till Gondolen är värt ett besök för att fånga den vackra utsikten över Queenstown. Härifrån ser man hela bergskedjan The Remarkables (som varit kuliss för Sagan om Ringen) och sjön Wakatipu.

Queenstown home.jpg

Akutboende med fantastiskt utsikt över bergen och Lake Wakatipu

Queenstown vy.jpg
Gondolen paraglide.jpg
Gondolen.jpg
paradise.jpg

En utflykt till Paradise är värt den 40 minuter långa bilfärden.

Liftar mellan vita stränder och turkost vatten

Det enda sätter att ta sig omkring i Tasmanien är med bil. Bussen går inte vissa dagar och mellan många platser finns det inte ens förbindelser. Men det går utmärkt att lifta.

Efter Hobart börjar vi resan norrut längst Tasmaniens östkust och efter en hemsk dag i den lilla orten Triabunna är vi uppe med tuppen för att åka vidare. Två schyssta israeliska killar, som bilar igenom Tasmanien och sjunger med i sångerna på den brusande radion, tar oss hela vägen till nästa destination: Coles Bay

Coles Bay är en liten ort som är utmärkt för den som vill besöka Wineglass Bay med turkost och glasklart vatten, kritvit strand och vacker natur.

Wineglass Bay ligger inbäddad på andra sidan kusten ett par kilometer från Coles Bay. Vi cyklar dit, tar oss upp till utsiktsplatsen (1 timmes promenad) och ser ut över Wineglass. Vilken fröjd för ögonen! De flesta vänder tillbaka efter att ha nått utsiktsplatsen, vilket gör att stranden inte är fullpackad av turister. Passar mig perfekt! 30 minuter senare står jag mitt i paradiset. Molnen som omgärdat bukten hade dragit vidare, solen skiner och det är vykortsvackert. På vägen hem möter vi en söt Wallaby som antagligen blivit matad av turister och nu inte är rädd för människor längre. (not. mata dem inte)

Wine glass.jpg
Wine glass 4.jpg

Wineglass Bay från utsiktsplatsen

Wine glass 5.jpg
Wine glass 9.jpg
Wine glass 6.jpg
Wine glass 8.jpg

En mycket glad liftare

Wine glass 3.jpg
Wine glass 12.jpg
Wine glass 11.jpg

Ja, jag vet att de är väldigt söta, men mata dem inte.

Efter två dagar i Coles Bay bär det iväg norrut och vi ställer oss vid vägen med tummen upp i luften. 2 liftar senare blir vi upplockade av en liten sportbil som hastigt svänger upp bredvid oss. Phil och Kelly tar oss längst de slingriga kustvägarna.

Vi körde förbi vårt B&B och fortsätter till Binalong Bay med ännu fler vita stränder och turkost vatten och kustremsan Bay of Fires. Här brukade Phil campa på somrarna längst de röda stränderna. Färgen på stenarna kommer från en speciell lav. På kvällarna kan det bokstavligen se ut som att stränderna brinner.

Efteråt skjutsar de oss till vårt B&B och vi vinkar hej då medan bilen rusar nedför backen. Nästa morgon återvänder vi till de brinnande stränderna och spenderar flera timmar på att utforska kusten.

liftar.jpg

Mot St Helens och Bay of Fires

philips bild.jpg

Phil och Kelly tog oss på en guidad tur och skjutsade oss hela vägen hem.

Binalong beach strand.jpg

Bay of Fires.

Binalong beach sten.jpg

Binalong Bay har vita stränder och ännu mer turkost vatten och ligger granne med Bay of Fires.

Binalong beach strand 2.jpg
Binalong beach båtar.jpg
Binalong beach.jpg
Binalong beach träd.jpg

Konst i djävulens land

djävul.jpg

Tasmanska djävulens land, såklart!

Tasmanien. Bara några timmars färjeresa från Melbourne och ett absolut måste för den som aldrig satt sin fot på denna underbara ö.

Varför åka till Tassie? Tasmanska djävulen, Australiens bästa viner, vildmarken och en fantastisk östkust med världens kanske bästa stränder. Till och med bilprogrammet Top Gear har strött rosor över Tasmaniens kustvägar. Finns egentligen ingen orsak för att INTE åka hit!

Vi siktade in oss på östkusten och åkte direkt från hamnen och ångest-staden Devenport till delstatens huvudstad, Hobart. En vacker kuststad med hus spridda längst bergssidorna. Det fanns dock en sak som vi inte fick missa: MONA!

CS Philip utsikt.jpg

Utsikten från Mount Nelson där vi bodde hemma hos en familj via Couchsurfing.

Det briljanta och galna MONA

Mona är förkortning för Museum of Old and New Art. Ägaren David Walsh grundade museet 2011 efter att ha stängt sitt tidigare museum Moorilla Museum of Antiquities. Renoveringar för 75 miljoner dollar och voilá.. MONA.

Här finns 400 av David Walshs privata samling samt tillfälliga utställningar. Ja, han är snuskigt rik och har gjort sig en förmögenhet på att utveckla ett spelsystem för att satsa på hästar och annan sport. När han grundade MONA var tanken att all galen och annars illa omtyckt konst skulle få plats här vare sig publiken tyckte om det eller ej. När vi var där hade t.ex. Gilbert & George en utställning på MONA. Deras tryckta bilder föreställande avföring och kors blandat med vapen och brittiska kungahuset var både politisk, äcklig och intressant på ett underligt sätt. Men ja, som ett privatägt museum kan MONA innehålla en hel del konst som andra museum kanske skulle tacka nej till.

Vi tar museets militärmönstrade katamaran från hamnen. På däcket står får uppställa längst relingen som sittplatser, en vitmålad ko blickar ut över aktern medan folk sippar på bubbel och öl från baren. David Bowie nämns i informationsbladet på en rad ställen och man får redan en uppfattning om David Walsh inspiration och smak för konst.

Väl framme vid museet, som påminner om fängelseön Alcatraz, ringlar sig 99 trappsteg upp till ingången. Här börjar redan ”the mind game”. Varför 99 trappsteg? Jag kom att tänka på en viss Jay Z låt – 99 problems. Eller var 100 trappsteg förutsägbart och tråkigt? Why oh why?

Ett par spegeldörrar öppnar sig och mitt i huset finns spiraltrappan ner i valvet. Fasaden av bergväggar utan fönster är mystisk och lokalerna känns som en labyrint. 3 våningar av konst väntar på att utforskas. Vi får en Iphone med hörlurar – vår personliga audioguide med information och intervjuer med konstnärer. Det är en rätt bisarr upplevelse. Efter 2 timmar pratar jag för första gången med Marijan. Vad tyckte han? Hade han sett den där? Visst var det där äckligt eller coolt? Allt som man normalt pratar om direkt vid konstverket fick vänta tills efteråt.

Lite bubbel vid baren och upp till nästa våning. Här finns den artificiella magen som bearbetar riktig mat från kafét och restaurangen. De mest groteska lukterna utsöndras i processen och jag tar två snabba foton och springer vidare. Vad ville konstnären med detta? Påminna oss om vad vi äter? Få in maten i konstvärldens fina salonger? Jag scrollade i Iphone.en för svar på mina frågor.

Överallt finns fantastiska konstverk som äcklar, förundrar och fascinerar. När jag kommer upp är jag alldeles yr. Vi förlänger vår vistelse och bokar om båtturen hem för att hinna med ett besök på restaurangen där de serverar en fantastisk tapas med deras lokala vin som endast säljs i Hobart.

Så summan av kardemumman. MONA är ett museum man bara måste besöka. Det finns inget annat konstmuseum som kan mäta sig med MONA. Sorry, Moderna!

(strikt förbud att fota konsten – men jag kan ändå visa lite från MONA)

Mona 2.jpg
Mona 1.jpg
Mona 4.jpg

MONA

Mona 5.jpg

Museets katamaran

MONA studsmatta.jpg
Mona 11.jpg
MONA ute.jpg
MONA väggar.jpg
Mona 6.jpg

Senaste modet gällande audioguide

Mona 9.jpg
Mona 8.jpg

Konsten i bubblorna.

Ät och drick dig igenom Melbourne

God morgon!

Först.. kaffe! Och vart om inte på 7 Seeds för den bästa bönan i stan. Lite utanför de mest centrala gatorna, men värt ett besök. Spana in deras egna kafferosteri mitt i kaféet. Prova en bakelse eller frukost, medan arbetsmyrorna från kontoren i området intar sin lunch.
106-114 Berkeley St

Andra bra kaféer finns det gott om. Två andra favoriter är:
– 1000 Pound Bend, 361 Little Lonsdale St
– Burnham Bakery and Piggery Café, 1 Sherbrooke Rd

Melbourne kaffe.jpg
Melbourne kaffe 2.jpg

Kaffet kommer med faktablad.

Melbourne kaffe rum.jpg

7 Seeds

Lunch! Om du är i krokarna kring norra stadsdelen Fitzroy är Brunswick Street en bra gata att utgå från. Det är Melbournes alternativa stadsdel och servar allt från asiatiskt, vegetariskt och hipster-burgare.

Tips!
Vegie bar – bara vegetariskt och veganskt, men även bra för gluten eller laktos intoleranta. Prova deras hamburgare eller kryddiga nudlar.

Bimbo Deluxe – goda och prisvärda pizzor, lite sliten lokal, men på kvällen kan man sitta på den coola takterassen och dricka öl.

vegie bar.jpg
vegie food.jpg

Befinner du dig däremot söderut är området South Yarra fullproppat av himmelsk mat. Många franska restauranger ligger längst hela Toorak Road, men en absolut favorit är misschu.
2/297 Exhibition St

misschu är en vietnamesisk plockmat restaurang. Lite som asiatisk tapas, men med helt unika smaker. Här kan man slå på stort eller litet, beroende på hur hungrig man är. Min underbara servitris pekade ut allt som var eller kunde göras till vegetariska rätter och höll ett öga på vilken sås jag fick för att se till att även den var veggo.

Chuchu 4.jpg

misschu

Chuchu 2.jpg

Spring rolls och underbar nudelsoppa.

Chuchu 3.jpg

"säg till om din sås inte är vegetarisk. Kocken har lite svårt att fatta att det innebär NOLL kött" … bästa servitrisen!

Middag i Melbourne är lätt som en plätt. Precis som lunch finns flera bra ställen, men här kommer bara ett tips. Det är så bra!

Tipset!
Det kan vara svårt att hitta ett riktigt bra vin från Australien (Tasmanien är dock lättare). Det mesta är enormt dyrt att köpa på flaska och restauranger. Det finns även en hel del tråkig viner som florerar omkring, men på The Carlton Wine Room kan man både äta och dricka gott. De har enormt bra koll på vinmarknaden och serverar tillika god mat till drycken.
172 Faraday St

wineroom 2.jpg
wine room.jpg
Vinbar.jpg

Carlton Wine Room

Barer i Melbourne finns det också gott om. Här är mina tips på grymma eller roliga barer.

1. Black Pearl. Baren på gatunivå är enormt bra och mysig, MEN gå upp för trapporna till The Attic för den bästa lokalen på populära Brunswick Street i Fitzroy. Här serveras fantastiska drinkar som görs av noggranna bartenders. Lite hungrig? Missa inte deras ostbricka som är en av de bästa jag någonsin ätit.
304 Brunswick S

2. Naked in the Sky ligger på samma gata och är en grym takbar med en fantastisk utsikt över Melbourne. Satsa på öl här, för även om drinkarna är goda är de väldigt små, dyra och inte bättre än på The Attic eller någon annanstans för den delen.
285 Brunswick St

3. Jungle Boy är en hemlig bar som ligger undangömd i en till synes tråkig snabbmats kiosk som serverar smörgåsar. Finns det en massa som köar är det för att komma in genom bardörren inne i kiosken. Väl inne servars du tropiska drinkar väl värda ett besök.
96 Chapel St

fl1.jpg

Cocktail på The Attic

Bio, flyghundar och Melbournes stränder

Det är otrolig vackert i Melbourne. Här finns staden, den pulserande ådran som jag älskar och inte kan leva utan, stränderna – både de dåliga och de bra och de grönskande parkerna som inte bara bjuder på palmer och ankdammer utan även bio.

Välkommen till Royal Botanic Gardens. Här finns palmparker, ankdammer, kaktusodlingar och svenska lindar. Det är en enorm park som tar 1-2 timmar att gå igenom i lagom takt (längre om man vill äta på kaféet eller se och läsa om varenda planta).

Botanic garden 4.jpg
Botanic garden 5.jpg
Botanic garden 1.jpg
Botanic garden 8.jpg
Botanic garden 6.jpg
Botanic garden 3.jpg

Under sommarmånaderna visar Moonlight Cinema filmer i parken. Vi hade turen att se den nya Bond-filmen ”Spectre” och o’boy var det häftigt. Just som filmen skulle börja flaxade hundratals flyghundar in till parken och det var svårt att veta vad man skulle koncentrera sig på – flyghundarna eller bioduken. Jag trodde länge att det var fladdermöss men till min stora förvåning fick jag reda på att det var flyghundar som är en underart till fladdermöss.

Förr bodde de omkring Botanic Gardens men kolonin flyttades till floden Yarra för att de skadade parken för mycket, men de flaxar ändå in hit under skymningen – och det var verkligen häftigt.

Mononlight cinema.jpg
Mononlight cinema duk.jpg

Stränderna i Melbourne är kanske inte lika härliga som i Sydney, men de är verkligen fina och väl värda ett eller flera besök.

St Kilda är stranden som lockar backpackers och en yngre skara som gillar att ta upp hela gräsplätten medan de spelar fotboll eller kastar frisbee. Precis bredvid stranden ligger nöjesfältet Lunar Park och en konserthall som gör att det riktigt kryllar av festsugna människor i trakterna.

Jag vill rekommendera Brighton Beach, med de fina små färglada strandhusen, svarta svanarna och där många provar på kitesurfing eller draksurfning som det även kallas på svenska. Det är lite längre bort men med tunnelbanan tar det 30 minuter.

Andra stränder att kolla in är:
Elwood
Williamstown
Altona
mfl.

Brighton beach 3.jpg
Brighton beach 5.jpg
Brighton beach 8.jpg

Kräfta i stjärntecken och hjärtat.

Brighton beach 9.jpg

Regnbågen!

Brighton beach 10.jpg

Australian Open – en amatörs iakttagelser

Jag brukar aldrig se på tennis, men plötsligt är det precis vad jag gör. Och det är väl så förhållanden fungerar – den enas intresse blir den andras chans att upptäcka någonting nytt (på gott och ont).

Vi tog natt-tåget ner från Sydney till Melbourne. Det blev en sömnlös tågresa med min knarriga sovstol och någons illaluktande sockor. Dags för tennis och Australian Open. Denna, i mina ögon, elitsport tillägnad sponsorer och miljonärer och där kvinnliga spelare fortfarande förväntas ha kjol på sig. Men så fick jag en knäpp på näsan – det var faktiskt riktigt kul.

En massa tennisälskare studsar likt tennisbollar när favoritspelaren kommer in på planen. Barn och vuxna i extas fotas med Ninja Turtles figurer, köper pommes och springer från den ena matchen till den andra i det enorma området som inhyser arenorna under Australian Open. Och till min överraskning fick jag veta att kvinnor och män tjänar lika mycket – det är en av de få sporter som gjort framsteg på den fronten. YÄY – pluspoäng!

Tennis 7.jpg
Tennis 2.jpg

Marija Sharapova vann första matchen för dagen.

Tennis 1.jpg

Trots en dålig start på dagen rent vädermässigt kom solen ändå fram till slut och taket åkte av.

Men det var ändå lite lustigt att sitta i den knäpptysta arenan och titta på tennisspelare som vore de djur på Zoo. Folk springer för att se Federer värma upp på uppvärmningsbanan, sponsorer snubblar över varandra i en frenetisk kamp för att kränga allt från vin till jättelika tennisbollar, domaren ber publiken vara tyst och publikvärdarna släpper endast in folk mellan set och game för att inte störa spelarnas koncentration.

Väldigt olikt den handbollsvärld som jag själv växt upp och fostrats i, men det var verkligen en fantastisk upplevelse, och jag skulle göra om det – bara för att se Serena Williams eller Novak Djokovic i final. Tennisens kungligheter.

Tennis 3.jpg

Serena Williams är den enda tennisspelaren, förutom Djokovic, som jag faktiskt följt en del.

Tennis 5.jpg

Lite bubbel hör väl till?

Tennis 8.jpg

Så kommer dagens hjälte och publiken blev vild. Novak Djokovic!

Tennis 9.jpg

Så lite fakta för den som vill se tennis:

– Det finns inte ett överflöd av biljetter, utan boka direkt på hemsidan.
– Gå på matcher hela dagen, eller dela upp det i dag- och kvällspass (att rekommendera för att orka)
– Man får ta med egen mat (det var en dyr upptäckt när vi väl var på plats).
Glöm inte följande: regnjacka, keps, solkräm, lättare klädsel som linne/shorts, kamera, vatten och snacks.
Hur du som inte gillar tennis överlever: skumpa!
Att undvika: solen, toabesök direkt efter att en match (trippel-lång kö) och pizza med mycket ost (då får du stå i den trippel-långa kön ofta).
Förbjudet: att prata under matchen eller fota med blixt – då blir det ramaskri!